Som vatten del 5 |
Lunchen och resten av dagen passerade förbi utan problem, Carlos var på alla lektioner men han satt alltid längs bak utan att ens slänga en blick på mig. Jag kände mig väldigt lättad, han verkade inte känna igen mig. Sista lektionen kom snabbt och den var faktiskt riktigt rolig. Vår knarriga svenska lärare hade bett oss läsa våra böcker och sedan gått. Ingen läste sin bok utan istället satt alla och pratade. Lorett satt som vanligt bredvid mig och underhöll en stor del av klassen med roliga historier. Jag skrattade med de andra och njöt av gemenskapen.
”Har ni hört den riktiga legenden om sjöjungfrurs då?” undrade han plötsligt, mina klasskompisar spetsade öronen och skakade på huvudena. Jag tvingade fram ett svar.
”Nej, berätta!” Lorett log nöjt harklade sig sedan.
”Låt mig berätta för er då. Sjöjungfrus är inte så graciösa och vänliga som de flesta tror. De är livsfarliga rovdjur. Lyssna noga på vad jag ska berätta för er och lägg det på minnet, det kan rädda ert liv.” Han gjorde en konstpaus innan han fortsatte. ”Först måste ni veta att sjöjungfru är ett felaktigt uttryck, själv föredrar jag att använde den mer korrekta termen sirener för dem. Sirener är kvinnor med fiskstjärt, långt hår och glänsande stjärtar är vanliga kännetecken på dem, med deras lena smickrande röster vet de precis vad de ska säga för att förföra en man. Om ni någonsin skulle se en siren skulle ni bli chockade över hur otroligt vackra de är, aldrig har någon skådat vackrare kvinnor” han gjorde en paus för att hämta andan och jag noterad skrämt hur hele klassen nu hade uppmärksamheten på honom. Jag slängde en blick bak mot Carlos, han satt bakåtlutad i sin stol med blicken fäst på taket, en fundersam min präglade hans otroliga ansikte, som om han inte kunde förstå vad Lorett pratade om. Plötsligt började Lorett tala igen.
”Men låt er inte oroas” sa han med ett flin. ”Det är därför jag finns till, som en av de bästa sirenjägarna i USA” skratt och spridda applåder hördes i rummet, det var tydligt att ingen tog honom på allvar men själv var jag kallsvettig. Visst var det bara påhitt? Inte kunde han jaga sjöjungfrus? Fanns det fler än mig? För jag hade aldrig gjort en fluga förnär. Det måste ha varit ett skämt. Ja, det var det. Med det beslutat kunde jag skratta med de andra men den obehagliga känslan släppte mig aldrig.
Efter siren historien drog han några till innan alla plötsligt skyndade till sina platser, Miss Gristrem hade kommit tillbaka.
”Tack för idag, ni kan gå” sa hon innan hon vände och gick. Prat bröt ut så fort hon lämnat salen, alla var glada över den avslappnade lektionen. Lorett gick bredvid mig på vägen ut så jag kände mig pressad att säga något, vad som helst.
”Om du inte ser upp kanske det slutar med att du lyckats lura i hela klassen dina rövarhistorier" sa jag med ett skratt, i hopp om att han skulle förtydliga skämtet i det, men hans reaktion skrämde mig ännu mer. Lorett stirrade chockat på mig, seden förändrades hans ansiktsuttryck till ett som såg mer betänkande ut.
”Jag skämtar inte. Jag förstår att det är en chock men allt jag sagt är sant, visst får klassen tro att det är ett skämt, men jag ville i alla fall att de skulle ha tanken med sig och vara försiktiga. För alldeles nyligen har vi fått upp spåret på en siren häri trakterna, det har inte funnits här på flera år, min familj har hållit vakt, men nu är de tydligen här igen. Så du bör verkligen vara försiktig och undvika havet” han avslutade med ett oskyldigt leende och gick iväg mot sitt skåp. Själv var jag i chock. Hur kunde det vara sant?! Var Lorett en siren jägare? Fanns det fler som jag? Var de verkligen onda eller var det bara Loretts familj som såg det så? Frågorna sköljde över mig som en störtflod som inte gick att stoppa. Som i trans gick jag till mitt skåp, lämnade sakerna och åkte sedan hem. Om någon försökte prata med mig märkte jag det inte, jag var som i en bubbla. Det var inte förrän jag gått till sängs på kvällen som tankarna kom ifatt mig. Då kunde jag tänka på allt och väga olika argument mot varandra, hur troligt var det egentligen att Lorett talade sanning? Sorgligt nog kom jag fram till att han nog inte ljög. Om jag fanns så var det väl egentligen ganska troligt att det fanns andra sjöjungfrus, eller sirener, och varför skulle det då inte finnas sirenjägare? Lorett kändes inte heller som den sortens person som ljög ihop en hel historia bara för lite uppmäsksamhet, han var för ärlig för det. Men varför berättade han det för mig? Skulle det inte vara bättre att hålla det hemligt? Då smög sig en obehaglig liten tanke upp i mitt huvud. Tänk om han faktiskt var kär i mig? Då skulle det inte vara så konstigt om han ville skydda mig, han kunde till och med klämma in lite skryt i det hela så det var ju som att slå två flugor i en smäll. Vilken lustig tanke egentligen.. Han försökte skydda mig från mig själv. När jag väl kommit fram till vad han var började jag grubbla över hur jag bäst skulle undvika att bli spetsad. Det bästa vore förstås att sluta simma, om jag bara levde på land skulle varken Lorett eller Carlos komma på mig igen, men jag visste inte om jag var tillräckligt stark för det. Jag älskar att simma, att vara undervatten är som en drog för mig, helt underbart och oundvikligt. Så den lösningen gick bort. Jag fick helt enkelt se till att inte bli upptäckt och försöka bete mig normalt i skolan.
Dagarna passerade utan att något hände, på torsdagen slutade vi tidigt så när jag kom hem bestämde jag mig för att ta risken med en simtur. Jag visste att jag egentligen inte borde göra det men frestelsen var för stor, himlen var klarblå och havet glittrade som av miljoner diamanter. Mamma och pappa jobbade som vanligt sent så jag var helt själv hemma, huset kändes lika tomt och tyst som vanligt så det var en lättnad att komma ner i det livfulla havet. Fiskar simmade runt mig och jag hörde knäppandet av hundratals sjöborrar som knaprade på stenarna. Ljuset sträckte sig långt ner och när jag snurrade runt på rygg kunde jag se solstrålarna strila ner i vattnet, de såg ut som kompakt ljus men när jag försökte ta på dem gled handen självklart bara igenom. Jag snurrade runt och njöt av suset i öronen när jag ökade farten. Sedan simmade jag uppåt, och som en delfin klöv jag ytan och gav till ett glädjeskrik när jag svävade genom luften. Vattendropparna klöv solljuset och jag svävade genom en gnistrande värld av guld innan jag återigen slog ner i vattenytan. Nu sveptes bubblorna runt mig solens gnistrande guld byttes mot havets klara silver. Skrattande av lycka simmade jag genom vattnet, det var så underbart! Alla mina bekymmer hade jag lagt bakom mig, nu fanns bara havets lugna djupa glädje.
Utan att lägga märke till annat än havets djurliv närmade jag mig långsamt ett gäng båtar. Det var först när det blev mörkt som jag ryckte till, jag hade simmat in i skuggan från en båt. Skräckslaget simmade jag neråt och försökte att inte hamna utanför skuggan. Det var då jag upptäckte linan som löpte neråt från båten, och den drog snabbt in nätet under den upp mot mig. Panikslaget simmade jag till sidan och hann knappt smita undan innan nätet susade upp bredvid mig. Jag tittade in i det och jag kände tyngden i hjärtat när jag såg alla fiskar som var fast, dömda till en säker död. Det spratt till i nätet och plötsligt stirrade jag rakt in i de kloka ögonen på ett sjölejon. Det var en hona och med tanke på hennes stora juver hade hon troligtvis ungar någonstans. Sorgen välde nu över, hur kunde något så vackert hamna i ett nät? Varför skulle någon vilja döda ett henne? Plötsligt brakade det till, jag ryckte till och slet ögonen från sjölejonet när två av båtarna startade, de körde iväg och jag följde dem med blicken tills de var utom synhåll. Då vände jag blicken till båten över mig och höll på att få kallsup när jag kände igen skrovet. Det var Carlos! Nu steg ilskan i mig. Varför hade han fångat ett sjölejon?! Den kloka sidan av mig sa självsäkert att det måste ha varit ett misstag men det dämpade inte sorgen. Misstag eller inte så skulle sjölejoninnan dö, det var säkert. Då spratt något till i mig, jag kunde helt enkelt inte lämna henne där! Jag var ju här, jag skulle kunna göra något! Så jag simmade bestämt ända fram till nätet och började slita i det. Det var svårare än jag väntat mig, nätet var segt och ganska hårt spänt, men jag vägrade ge mig. Jag arbetade koncentrerat och undrade endast flyktigt över varför nätet inte längre drogs in. Snart insåg jag att det var betydligt lättare att få upp nätet om jag drog i repet för att på så vis lösa upp öglan som drog åt öppningen, och det var när jag arbetade med det som jag hörde plasket. Jag vände mig snabbt runt och stirrade då rakt in i ett par nu ganska välbekanta bruna ögon. Trots allvaret svepte helt lugna tankar genom mitt huvud. Typiskt min otur, av alla att stöta på så lyckas jag möta Carlos, igen! Jag visste att jag borde sticka fort som ögat men ilskan över sjölejonet hindrade mig. När Carlos drog fram en kniv sprätte dock mitt förlamade sinne till liv. Jag började skräckslaget dra mig bakåt när han plötsligt högg till med kniven. Jag gav till ett skrik, det hördes förstås inte under vattnet men det bubblade. Sedan såg jag var han huggit, för nu fortsatte han att såga i nätet. Hålet som jag kämpat med så länge sprack upp som ett ägg när kniven lätt skar igenom repen i det sega nätet. Jag tittade chockat på honom och när han tog en liten paus vände han blicken mot mig. Han såg inte rädd ut när han tittade på mig, snarare fascinerad. Jag vände bort blicken, till och med under vatten var hans chokladbruna ögon intensiva. När jag tittade ner såg jag att trotts nätet var öppet hade sjölejonet inte gjort en ansatts att fly. Hennes blick var stilla, som om hon redan gett upp. Utan att tänka simmade jag ner i nätet och försökte dra upp henne, hon fick bara inte dö här! När jag drog i henne och hon upptäckte öppningen spratt hon till och simmade desperat mot ytan. Jag såg hur Carlos slängde sig ur vägen när hon simmade förbi, tydligen var hon helt fokuserad på att ta luft och sedan sticka. Mitt hjärta svällde när jag såg henne försvinna bort í havet, återigen helt fri. Först när hon försvunnit bort vände jag mig mot Carlos igen, och jag upptäckte förskräckt att han med slutna ögon sakta sjönk neråt. Jag insåg också att han varit under vatten alldeles för länge, själv hade jag ju gälar och behövde inte tänka på det men varför hade inte Carlos simmat upp när han insåg att luften var slut? Utan att tänka drog jag upp honom till ytan, men han rörde sig inte. Hur kom det sig att jag alltid drog upp en medvetslös Carlos ur vattnet? Det började bli en väldigt patetisk vana. Kunde han inte hålla sig vid liv själv? När irritationen gick över tog oron dess platts, varför vaknade han inte? Då mindes jag den låga aktern på båten och simmade dit, jag puttade upp honom på kanten och drog sedan upp mig själv. Efter en sekund tvekan böjde jag mig fram, höll för näsan på honom, la mina läppar över hans och blåste in luft. När jag lyfte huvudet rosslade han till för att sedan hosta upp vatten. Jag tittade ner på honom när han öppnade sina ögon och stirrade upp mot mig.
”Du räddade mig!” sa han chockat, jag kunde inte säga något utan tittade bara på honom. ”Förut, det var också du! Och nu.. Sjölejonet fastnade i nätet och när jag skulle hjälpa det var du där..” Han lät så otroligt chockad och oskyldig, den tuffa killen från skolan fanns inte där. Han reste sig lite, stödde sig på armbågen och tittade på mig.
”Tack” sa han kort och sedan gjorde han något som chokade mig fulständigt. Han satte sig upp helt och kysste mig. Jag var blev så chockad att jag inte kunde göra något, jag bara satt där och lät honom massera mina läppar med sina. Sedan ryckte jag till, jag insåg vad som hände och drog mig förskräckt ifrån honom. Han såg lätt sårad ut när jag drog mig iväg, då kunde jag inte längre hindra mig utan sträckte fram handen och rörde vid hans kind.
”Snälla vänta! Vad heter du? Kommer jag se dig igen?” han lät förtvivlad men jag svarade inte, istället slängde jag mig bara ner i vattnet och började simma därifrån.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 2 feb 14 - 22:18- Betyg:  | | Jätte spännande! Men jag undrar en sak... Hur han kan inte känna igen henne? Ser hon inte ut som sig själv på överkroppen? Om jag har missat någon beskrivning om det i tidigare kapitel ber jag om ursäkt, mitt minne är uselt! Och Hur ser hon ut på överkroppen egentligen? Är hon naken eller har hon sådana där snäckor över brösten som i tecknade flmer?? Haha nej men jätte bra skrivet! | | Chenso - 10 jan 12 - 23:20- Betyg: | | SPÄNNANDE |
|
|
|
