Sorgfågel ((Prolog)) |
//Prolog//
Det är tyst.
Jag pressar kinden mot den kalla fönsterrutan.
Sluter ögonen. Kylan tränger in i mig, får mig att huttra till. Jag drar upp benen mot bröstet och slår armarna om dem. Öppnar ögonen och lutar huvudet mot knäna. Min kind bryter kontakten mot fönstret. Kylan hänger kvar en stund innan den gradvis försvinner. Jag drar ett djupt andetag, försöker att inte gråta. Det går inte. Tårarna rinner nedför mina kinder. Min kropp skälver av tysta snyftningar.
Om jag gör ett endaste litet ljud kommer de komma och undra vad som är fel. Då kommer de se att jag har gråtit.
Det får inte hända. Jag får inte visa dem hur svag min kropp är, hur ont det egentligen gör.
Därför stänger jag in mig själv. Kryper ihop och sluter mig om smärtan, håller den för mig själv. Försöker ignorera den. Det är svårt, men jag har nästan lärt mig nu.
Nästan. Det kommer snart vara över i vilket fall som helst. Min kropp orkar inte mer nu, den är nära bristningsgränsen. Jag vet det. De vill inte säga det, men jag ser det i deras ögon. De kan inte dölja något för mig.
Jag glider sakta ner från fönsterkarmen.
Tyst, tyst. Inte ett ljud.
Jag skälver till igen när mina fötter snuddar vid de iskalla träplankorna som gör mitt golv. Mitt. Mitt rum. Mitt fönster. Min säng.
Det kommer snart inte vara mitt längre.
Min spegel. Jag kastar en snabb blick i den övertäckta spegeln som står i hörnet av det mörka rummet. Jag ser bara de mörka konturerna av skynket som täcker dess glatta yta.
Plötsligt får jag en impuls att springa bort dit och slita bort det. Trotsa skräcken och se på mig själv. Jag närmar mig försiktigt, som i trans. Sträcker mig efter tyget. Det är lent i min hand. Jag griper tag, tvekar. Ska jag eller inte? Risken att jag skriker finns. Det är riskabelt.
Längtan får övertaget och jag drar till lätt. Skynket glider undan.
Spegelns snirkliga guldram glimmar svagt i månljuset som strömmar in genom fönstret. Den är så vacker, precis som den alltid varit.
Jag minns dagen då jag fick den. Det var min femte födelsedag. De hade hittat den i en antikaffär, och liksom jag hade de förtrollats av dess antika elegans. Den var gammal, och riktigt dyr, men ändå hade de köpt den till mig. Jag hade älskat den från första ögonkastet.
Så varför hade jag täckt över den?
Svaret var enkelt: Jag var rädd.
Rädd för att se mig själv. Rädd för att se förändringen. Jag blundar, och drar ett djupt, skälvande andetag. Skräcken växer i mig för varje sekund som går. Snart kommer jag inte våga.
Jag öppnar sakta ögonen och ser på bilden som reflekteras i spegeln.
Det är nära att jag skriker, men i sista sekunden slår jag händerna för munnen och brister ut i en tyst gråt igen.
Flickan som stirrar tillbaka på mig är allt annat än vacker. Kanske var hon det en gång, men hon har bleknat bort, blivit en skugga av hennes forna jag.
Det långa ljusblonda, lockiga håret hänger livlöst över axlarna och ner över ryggen på henne. De klarblå ögonen, som annars var så fulla av liv var döda och fulla av plågad sorg.
Hyn var matt, kritvit. Kroppen... Jag ville inte se. Ändå sökte sig blicken sakta neråt. Jag såg de sjukligt smala armarna, fingrarna, benen... Man kunde tydligt se benen på flera ställen. Jag ville inte se mer, ändå drog jag sakta av mig det vita nattlinnet.
Jag bröt ihop på riktigt när jag såg på min nakna kropp. Jag föll ihop på golvet, slog armarna om benen och vaggade fram och tillbaka med blicken fäst på flickan i spegeln. Jag var rädd, så otroligt rädd, och ändå kunde jag inte slita blicken från henne. Bilden på hennes revben som lyste igenom kroppen naglade sig fast i mitt minne, vägrade släppa taget. Man kunde se dem tydligt, varenda ett av dem. Jag kunde till och med känna dem tryckta mot mina ben. Jag gnydde till som en plågad hundvalp. Tillslut kunde jag slita blicken från flickan.
Jag reste mig upp på darrande ben och stapplade bort till sängen. Jag ville inte se mer. Ville inte veta, ville inte minnas. Ville bara glömma allt. Men bilden av flickan ville inte lämna mig.
Jag låg sömnlös hela natten, och när jag väl somnade plågades jag av mardrömmar.
|
|
|
|
