Allt snurrade när världen slutade snurra. Del 3 |
Efter vad som kändes som en evighet såg han något blått blinka i fjärran och innan han visste ordet av låg han i en ambulans in till akutmottagningen. Albin och Ylva, som båda var medvetslösa, fick också åka ambulans. Tommys tillstånd ansågs vara så kritiskt att de tog honom i en helikopter. Jacob var vid medvetande hela tiden och han grät. Han fick hålla en av ambulansmännen i handen. De försökte lugna ner honom genom att prata sakta och tydligt, men han kände sig inte det minsta lugn ändå. Insikten om att det faktiskt var rattfylleri det handlade om, började sjunka in och det gjorde mer ont än jacket som han hade i huvudet. Han hade aldrig känt av verkligheten på ett såhär overkligt vis tidigare. Han ville bara vakna upp ur mardrömmen. Vakna upp i baksätet på bilen och säga åt Tommy att stanna. Eller ännu hellre ville han vakna upp hemma i sin säng, känna att han inte var sugen på fest, ringa syrran och säga åt henne att inte köpa något åt honom på Systemet och sen stanna hemma hela dagen. Han ville vrida tillbaka tiden. Plötsligt kände han sig så väldigt trött. Allt var så surrealistiskt, men så obehagligt påtagligt.
Tre veckor senare stod Ylva och grät mot Jacobs axel. Hon hade brutit två revben, samt nyckelbenet på vänster sida. Hon hade även drabbats av hjärnskakning och en stukad tumme. Albin satt i en rullstol på Jacobs andra sida. Hans högra ben var nu ihopsatt med hjälp av skruvar och gips. Han hade förskjutit två kotor i ryggen och rehabiliteringen han hade framför sig var lång. Jacob var otroligt nog helskinnad, så när som på nitton stygn vid hårfästet och småsår här och var.
Han la en hand på Albins axel, väl medveten om att Albin aldrig skulle förlåta sig själv. Tydligen hade det varit hans idé, det där med att ge sig ut med bilen. När han hade fått veta att Tommy hade tagit körkort, ville han ge sig ut på äventyr. Jacob visste att han hade legat sömnlös sedan han kom hem från sjukhuset. Jacob visste att Albin aldrig någonsin skulle förlåta sig själv. Det hade krävts mycket för att få hit honom idag. Han ville vara var som helst än just här just nu, det visste Jacob, men han visste också att det var just här, just nu som Albin var tvungen att vara för att inte fullkomligt gå under.
Hjärtskärande gråt och en del förtvivlade skrik hördes då kistan sänktes ner i hålet i marken. I den låg Tommy. Han hade fått en skallskada så svår, att han inte klarade det. Jacob mådde illa då han såg hur kistan försvann ner i mörkret.
Värst av alla grät nog Albin. Han tog på sig all skuld för Tommys död. Trots att den här begravningen var den sista plats han ville vara på just nu, var han tacksam för att Jacob hade tvingat med honom. Rädslan för att alla anklagande blickar, allt hat och all ilska skulle riktas mot honom visade sig vara obefogad, då den första som pratade med honom var Tommys mamma och det hon sa var att han inte skulle ta på sig skulden. Hon hade kramat om honom och han hade gråtit, hon hade gråtit. Det hade varit så skönt att få höra att de inte la skulden på honom. Ändå kände han att det var hans fel och det var nog en känsla han fick leva med.
Jacob böjde sig ner och viskade något i hans öra.
"Vi klarar det här, Albin. Vi klarar det här också", sa han tyst. De båda tänkte samma sak: Aldrig någonsin mer skulle de dricka alkohol. Aldrig någonsin mer.
"Du är den bästa vän jag har, Jacob. Tack för att du tog hit mig", sa Albin tyst tillbaka.
|
| Kommentarer | | LoveMusic - 3 jan 12 - 14:44 | Varför kan inte jag skriva lika bra som du?
Jag är djupt avundsjuk, Jolina.
Du är väldigt duktig, tänkte bara att du borde veta. | | kaffekick - 2 jan 12 - 23:58 | | du är makalöst bra med orden också! |
|
|
|
