Allt snurrade när världen slutade snurra. Del 2 |
En kvart senare stod han och pratade med henne. Jodå, han lyckades han också. Hon berättade att hon var Tommys kusin och att hon bodde i Göteborg egentligen, men var här på besök över helgen. Hon hette Ylva och hon var vegeterian. Jacob lyssnade mer på vad hon sa än vad han hade tänkt att göra, men på något vis tyckte han om att höra henne berätta om sig själv.
"Hur gammal är du då?", frågade han, då det var i princip det enda han inte hade fått veta. Han hade varit ganska sparsam om detaljer om sig själv, men hon hade fått veta hans namn, hans ålder och att han var bra vän med Tommy, då hade de spelat i samma innebandylag en gång i tiden.
"Jag fyllde arton förra veckan", sa hon och log. "Egentligen skulle jag och Tommy fira ihop. Några av mina vänner skulle ha följt med ner, men de ångrade sig i sista stund. Här känner jag knappt några", han nickade för att visa att han lyssnade och log uppriktigt mot henne.
"Desto mer anledning att prata med folk, så du lär känna oss", sa han, väl medveten om att det sas i en sliskigt charmig ton. Han ångrade detta tonfall så fort det nådde hans öron. Han visste inte varför, men på något vis kändes det inte bråttom med den här tjejen. Någonstans innanför revbenen fanns en känsla av att det här kanske var något mer än ett engångsligg, eller så var det bara Kaptenen som hade konstig inverkan på honom.
"Häng med!", en hand greppade tag om Jacobs arm och han drogs bakåt, snubblade och ramlade. Jacob i sin tur höll Ylva i handen, så hon drogs också med i fallet.
"Vad i helvete?!", hann han utbrista innan han såg att det var Albin som dragit i honom. Han kravlade sig upp från marken och hjälpte Ylva upp. Han stirrade surt på Albin, som stod och vinglade med ett snett leende i ansiktet.
"Jag sa ju det... Du skulle ju också få...", skrattade han och blinkade fult mot de båda. Ylva såg inte särskilt förvånad ut, hon förstod mycket väl vad den dyngraka killen framför dem menade, men hon visste också att det var hon själv som kunde välja hur det skulle urarta sig mellan henne och Jacob. Hon hade fått i sig en del alkohol och hon visste inte om det var riktiga känslor eller bara en fylleillusion, men hon tyckte om att pussas med Jacob.
"Kom med här!", sa Albin och tog tag i Jacobs arm igen. Han var full och inte särskilt svår att dra med sig. "Vi ska på roadtrip!"
Jacob skrattade och drog med sig Ylva mot bilen som Albin begav sig mot. Kaptenen hade lyckats sudda ut alla orosmoln och varningsskyltar i hans skalle och det han såg framför sig var ett äventyr.
"Ska vi verkligen göra det här?", frågade Ylva skeptiskt då han höll upp bakdörren för henne. Hon kunde inte tänka klart, men något sa henne att det här var en dålig idé.
"Man ska vara ung och dum medan man är ung!", svarade Albin som hade satt sig passagerarsätet och Jacob nickade medhållande.
Ylva tvekade några sekunder, men satte sig sedan i bilen. Jacob hoppade in bredvid henne och stängde dörren. Vid ratten satt Tommy och lutade sitt huvud mot ratten. Då Albin smällde igen bildörren vid sin sida, ryckte han till och satte sig rakt. Han satte i nyckeln i tändningen och vred om. Bilen startade och vindrutetorkarna började fara över rutan. Albin skrattade, jublade och applåderade.
"Nu jävlar!", sa han exalterat, medan Tommy backade ut från uppfarten. Tommy satte på stereon och bilen fylldes av Bob Marleys stämma.
Bilen gick i skaplig hastighet och den höll sig även stadigt på rätt sida av vägen. Ylva slappnade av lite och tänkte att hon nog inte behövde oroa sig. Det kittlade i magen i rondellerna och kurvorna och de sjöng med i låtarna. Takluckan öppnades och Albin tryckte upp huvudet, han tjöt uppspelt och sträckte upp armarna.
"Ni måste testa!", sa han ivrigt då han satt sig ner igen. Både Ylva och Jacob tryckte upp sina huvuden och lät vinddraget rusa genom håret. De kysstes och nerifrån, inifrån bilen, busvisslade Albin. Det var stjärnklart och alla fyra kände sig som skådesspelare i en fantastisk film.
Ylva och Jacob satte sig ner igen och takluckan stängdes. Ylva lutade sitt huvud mot Jacobs axel. Det pirrade i magen och hon var säker på att det var något mer än kolsyra och alkohol. Nu hade Bob Marley bytts ut mot Queen och pulsen ökade hos samtliga passagerare.
"Sväng här!", beordrade Albin plötsligt och Tommy löd. De for ut på motorvägen, den var helt öde och Tommy passade på att trycka ner gaspedalen. Hastighetsmätaren steg, 100, 110, 120. Oron steg inuti Ylva i takt med hastigheten och då de var uppe i 140km/h var hon fullkomligt skräckslagen.
"Sakta ner Tommy!", skrek hon i panik och begravde sitt ansikte mot Jacobs axel. Hennes rädsla smittade av sig på honom, men han höll sig någorlunda lugn.
"Jag håller med, sänk farten", rösten darrade och han spände sig i hela kroppen. Albin jublade bara glatt och skrattade. Mer levande än såhär hade han aldrig tidigare känt sig. Adrenalinet rusade och det stack till i hela huden.
Plötsligt, så plötsligt att ingen av dem hann reagera, fick bilen sladd och snurrade runt tre varv. Ylva skrek. Jacob satt som förstenad. Albin utbrast ett Vadfan?! och Tommy höll ett krampaktigt tag om ratten och ställde sig på bromsen i ren panik. Bilen gled av vägbanan med ett tjut och stannade inte förrän den träffade en trädstam.
Jacob öppnade ögonen och blev genast medveten om en fruktansvärd smärta i huvudet. Han tog sig för pannan och märkte att fingrarna blev blöta, blodiga. Hans glasögon hade ramlat av, så han såg värre än vanligt. Han knäppte upp bältet, som han inte hade något minne av att han hade knäppt ens en gång. Bredvid honom, tryckt mot bildörren, låg Ylva. Han sträckte ut armen och rörde vid henne. Hon låg stilla.
"Ylva?", sa han och ruskade hennes arm. "Ylva?", han fick inget svar. Med besvär krånglade han ur sig själv ur bilen. Fullkomligt panikslagen såg han sig omkring. Några meter ifrån bilen låg Tommy medvetslös, han hade slungats ut genom framrutan. Kvar i passagerarsätet satt Albin, det ryckte i hans läppar. Airbagen tryckte mot hans ansikte. Han blödde ur näsan och ena mungipan. Jacob haltade sig fram till honom.
"Albin?", han försökte öppna dörren, men det gick inte. Albin öppnade ögonen sakta. Plötsligt skrek han. Det var ett öronbedövande, hjärtskärande skrik.
"Mitt ben!", skrek han skräckslaget. "Mitt ben!"
Jacob kikade ner och såg att högerbenet hade klämts. Trädstammen hade tagit i vid höger framhjul och såg ut att ha krossat Albins ben.
"Ring.. Ring ett, ett, två!", flämtade Albin och skrek av smärta än en gång innan han tuppade av.
Med skakande händer fumlade Jacob upp sin mobil och slog numret till larmcentralen. Han fattade inte hur kvinnan på andra sidan kunde förstå något av vad han sa, för allt var osammanhängande, men hon pratade med lugnande röst och bad honom att stanna kvar i luren. Hon försökte förklara för honom hur han skulle kolla så att Albin, Ylva och Tommy hade puls, men hans kropp var så chockad att den var bedövad och han kände inte ens sin egen puls. Han ombads vänta i luren tills räddningstjänsten dök upp, vilket han lovade. Det var skönt att ha någon att prata med. Olyckligtvis tog hans batteri slut och plötsligt stod han ensam i skogen vid vägkanten, med tre medvetslösa vänner. Han började gråta hejdlöst och han skrek rakt ut. Vad fan hade de gjort? Vad fan hade de gjort?!
|
|
|
|
