The Demon Girl |
Jag sprang mot grindarna som var 100 meter framför mig. Jag hörde rösterna från byfolket. Mitt hjärta bultade snabbt och hårt, blodet for igenom mig.
Jag var framme vid grindarna.Vad jag inte hade väntat mig var att en grupp bybor hoppade framför grindarna som ledde ut ur byn.
Jag var omringad, jag kollade runt för att se ifall det fanns någonstans att fly.
’’ Bränn henne! Häxa! Brinn i underjorden ’’ Skrek by folket mot mig. Deras ledare siktade med sitt gevär mot mig.
' Nu är jag dödens ' tänkte jag och slöt ögonen. Han tryckte in avtryckaren och jag kände hur luften vibrerade.
' Nu rinner mitt liv ut ' tänkte jag och knep ihop ögonen. Men det här är för långt fram i berättelsen.
Hej jag är Alex, jag vet det är ett killnamn men jag har inget riktigt namn så jag kallar mig själv för det. Jag är 126 år gammal, det låter mycket men det är rätt lite, i människoår så är jag 16.
Men som ni kanske har förståt så är jag inte mänsklig utan en nattens varelse. Född i natten, Jag är ingen vampyr eller varulv om du tror det utan något annat.
Något som har många namn, men vanligast är namnet demon. Jag är doc. ingen vanlig demon, det finns låglevlade, Mellan, höglevlade och sen deras kungafamilj.
Jag kommer från kungafamiljen, men det skulle vara en hemlighet till min 128 födelsedag men jag hade redan listat ut det.
Men nog om mig nu ska jag berätta vad som händer.
Det är morgon och solen skiner starkt på himlen, jag satte händerna för ögonen så jag kunde se allt runt omkring mig, lite längre ner från mitt hus lekte barn på ängen, kvinnorna i byn stod och tvättade och jag antog att männen var ut på åkern eller i skogen.
Jag lyfte upp tvättkorgen och gick ner till dom andra kvinnorna, när jag kom ner hälsade de vänligt på mig som de alltid gjorde.
' Jag tycker nog du skulle skaffa en make ' sa en av kvinnorna.
' Ja då skulle du slippa att hålla på med åkern och skogarna själv ' sa en annan och skrattade lite milt.
' Jag är inte så mycket för karlar ' sa jag och skrattade lite vänligt och började tvätta mina kläder och lakan. Kvinnorna skrattade med mig.
När jag var klar tog jag med mig tvätten upp och hängde den på tork. Jag gick in i huset för att börja göra mina sysslor. Första saken var att städa ur huset, vilket brukar ta någon timme.
Min andra syssla var att gå ner till åkern och titta till grönsakerna. Men när jag gick på stigen som ledde till åkern så stötte jag på en man, jag kände inte igen honom från byn.
' Goddag ' sa jag när jag gick förbi men när jag passerade honom tog han tag i min arm, drog mig till sig och väste i mitt öra ' Spring! underjorden är på väg, Spring prinsessa! Innan de tar dig ' Jag ryggade tillbaka och han släppte min arm och halv sprang iväg.
Jag kände en smärta i armen, jag tittade ner och fick syn på ett bränn märke formad som en hand.
' Jag måste fått det från den där mannen ' tänkte jag och gömde märket under tröjärmen.Jag fortsatte mot åkern, försökte att inte tänka på vad den främmande mannen hade sagt. Han hade sagt åt mig att springa, men från vad? han hade sagt att underjorden kommer och tar mig.
Menade han till underjorden då? men jag kommer egentligen där i från så det skulle väl inte göra något.
Jag fortsatte att tänka på det ända tills jag kom hem från åkern, det var allt jag tänkte på. Men jag kunde inte låta bli och fundera över det.
' Den där mannen var nog inte riktigt frisk ' bestämde jag mig för och tog in tvätten innan jag skulle glömma det. Men mina tankar ville inte låta bli och tänka på vad som hade hänt. Jag gjorde mina sysslor som jag skulle, fixade lite med trädgården innan jag gick in.
När jag precis låsa dörren så knackade det på, jag öppnade dörren och in stormade en lång, mörk hårig man in i mitt hus.
' kan jag hjälpa till med något? ' frågade jag förvånat. När han vände sig mot mig såg jag hans ansikte, det verkade bekant.
' Varför har du inte gett dig iväg än? ' frågade han och tittade på mig. Hans röst var mörk och lite hård men vacker som en ängels.
’’ Vad menar du? Gett mig iväg? ’’ fick jag fram efter en stund och tittade mannen i ögonen, de var vackert blåa med lite brunrött i.
’’ Har du packat? Ifall du inte har det så gör det nu ’’ sa han bara och vände sig om igen för att studera huset.
’’ Ursäkta men vem e du? ’’ frågade jag och stängde dörren. Han vände sig om och tittade på mig, sedan sa han ’’ Jag är Daimen, tjänare till Lucifer ’’ ’’ Lucifer? Det låter bekant ’’ tänkte jag.
Daimen tog tag i min handled och drog ner tröjärmen.
’’ De är redan här ’’ jag drog ur min hand ur hans grepp och upprepade
’’ Varför skulle jag ha gett mig iväg? ’’
’’ Sa inte den gamle mannen det? De är ute efter dig prinsessa ’’ sa Daimen och gick fram till fönstret, långt bort kunde man se ett röd-orange sken.
’’ Fan de är redan på väg ’’ morrade Daimen och tog tag i min handled igen och drog med mig ut ur huset och bort mot skogen.
Jag tittade bak och såg att ljuset närmade sig, det kom närmre för varje steg som vi kom längre in i skogen.
Daimens hand var varm och mjuk, hans ansikte och kropp liknade en ängels, han var helt enkelt det mest vackraste jag sett.
’’ Skynda nu Aya ’’ sa Daimen och ökade takten.
’’ Jag heter inte Aya, Jag heter Alex ’’ sa jag och försökte hålla samma takt som Daimen men misslyckades.
’’ Aya är det namn dina föräldrar gav dig, men de var tvungna att sudda bort dina minnen på grund utav alla som ville komma åt dig ’’ sa han och stannade.
’’ Aya betyder Jag på Cherokesiska ’’ sa Daimen.
’’ Okej men jag kallar mig för Alex ’’ sa jag och la armarna i kors och tittade på honom.
’’ Är inte det något man döper killar till? ’’ Frågade han och tittade på mig med en konstig min.
’’ Jo, men efter som jag inte hade något namn så kom jag på ett ’’ sa jag. Daimen himlade med ögonen och lyfte sedan upp mig på sin rygg.
’’ håll i dig nu ’’ sa han och tog ett språng upp i ett av träden, där efter hoppade han vidare till nästa.
Jag kände hur han andades tungt. Jag drog in hans doft, han luktade skog, järn och frihet. Det måste vara den bästa doften jag känt på evigheter, Jag tog ett djupt andetag och drog in doften.
Jag kände att mina kinder hettade till, jag blev chokad, vad händer med mig? Höll jag på att falla för en främmande man.
’’ Daimen du är väl en demon ’’
’’ Ja, varför undrar du? ’’
’’ är du låglevlad eller höglevlad? ’’
’’ Jag är en höglevlad demon ’’
’’ okej, jag bara undra ’’ Daimen sneglade på mig och jag blev lite röd, det kände jag, Daimen verkade ha märkt det för han skrattade lite smått. Hans skratt var magiskt, helt otroligt.
Tillslut hoppade han ner från trädet, när vi landade på marken såg jag att vi var långt borta från byn och utan för trä muren som byborna hade byggt för att hålla ovälkommet folk borta.
’’ var är vi? ’’ Frågade jag och tittade runt mig tills jag mötte Daimens blick, bakom honom stod ett stort, gammalt hus.
’’ Mitt hus ’’ sa Daimen och pekade upp mot huset.
’’ Det är väldigt stort ’’ sa jag och följde efter Daimen när han gick in i huset. När vi kom in var det första man såg var en trappa upp till övervåningen och den stora hallen. Jag tog ett steg in i det stora huset, det var som mitt hus fast 5 gånger större.
’’ rätt stort för en person ’’ sa han och gick in ’’ kom så ska jag vissa vart du ska sova ’’ han gick upp för trappan och jag kom snabbt efter. Det var något annorlunda med huset, det kändes som om jag hade varit här förut.
Det hängde massor med tavlor på väggarna, jag fick syn på en ung man som inte såg ut att vara över trettiofem. När jag stanna för att titta på den började mitt huvud att verka, jag skrek till utav smärta och föll ner på knä.
Daimen sprang fram till mig, jag såg oron i hans blick mellan tårarna som började komma fram. Jag skrek en gång till, det kändes som om någon stod och slog mig.
Jag minns inte så mycket bara att jag ramlade ihop och såg massa olika människor som jag aldrig hade sett förut. Och den där mannen på tavlan var också där, han log mot mig och ropade på mig. Bredvid stod en kvinna och hon grät, hon grät mitt namn.
Jag hörde inte vad de sa, bara mitt namn. När jag sträckte fram handen för att säga till dem att jag var här nu så försvann de och jag vaknade på i ett rum. Daimen stod lutad mot väggen, det såg ut som han sov men när han märkte att jag rörde på mig tittade han upp och jag mötte hans blick.
’’ såg du dem? ’’ frågade han och gick fram och satte sig på sängkanten.
’’ Vilka? ’’
’’ Dina föräldrar, mannen på tavlan är Lucifer, din far ’’ sa han och tog min hand.
’’ ja jag såg dem ’’ sa jag och kände att det började svida i mina ögon.
’’ Lilith och Lucifer är dina föräldrar, även kallade för kung och drottning i underjorden ’’ sa Daimen och drog mig intill sig. Mina tårar började rinna, det var mina föräldrar jag hade sett. Daimen lyfte upp mig i hans knä, som om jag var ett litet barn men just nu brydde jag mig inte, jag vill bara dra in hans doft och bli tröstad.
Daimen satt där hos mig tills jag slutade gråta, när jag tittade upp mot honom torkade han bort mina tårar. Han log med sitt söta leende, han började närma sig mina läppar.
Han kysste mig mjukt och länge, när han släppte mina läppar kände jag att inte bara mina kinder var röda utan hela mitt ansikte. Daimen log och skrattade mjukt, han kysste min kind och sade
’’ Prinsessa från och med idag så ska jag vara den som vaktar dig, dag och natt ’’
’’ vem är du? Egentligen? ’’ frågade jag och tittade honom djupt in i ögonen.
’’ vem jag är? Jag är Daimen Knight, 130 år gammal och kommer aldrig lämna prinsessans sida ’’ sa han och tittade på mig igen innan han kysste mig ytligare en gång.
Den här gången svarade jag kyssen. ’’ och alltid haft en förälskelse mot prinsessan ’’ tänkte han.
Han satte ner mig i sängen och gick mot dörren.
’’ det finns kläder att byta till, kom ner till vardags rummet när du e klar ’’ sa han och gick ut ur rummet.
När han hade gått tittade jag runt i rummet, det stod en garderob en bit bort från sängen. Jag gick fram och öppnade den, inuti hängde ett par svarta klänningar.
Jag tog ut en och provade den, den passade perfekt på mig. Jag gick ner för trappan och svängde åt höger, jag kom in i ett stort rum som var möblerat med stora soffor och fåtöljer.
I ena soffan satt Daimen, han hade tagit av sig sin kappa så man kunde se hans kropp, han hade på sig ett svart linne så man kunde se hans armar.
’’ kom och sätt dig ’’ sa han och vinkade till mig utan att vända sig om. Jag gick fram och satte mig bredvid honom, när jag satte mig ner la han armen runt mig och drog mig närmare sig.
’’ Ay.. jag menar Alex, titta på mig ’’ sa han och jag tittade upp mot honom och såg att han hade ett öppet sår på halsen och det rann blod ut.
’’ vad har du gjort på halsen? ’’ frågade jag.
’’ drick ’’
’’ va!?! ’’
’’ Drick ’’ sa han och jag vågade inte säga i mot, jag närmade mig hans hals och började känna att mina tänder började göra ont.
Utan att tänka mig för satte jag tänderna i hans hals, han gav ifrån sig ett lågt stön av smärta. Jag släppte hans hals och fattade inte vad jag precis gjort.
Jag satte händerna för munnen så att jag inte skulle börja skrika.
’’ Alex det är okej ’’ sa han och strök mig över kinden och log vänligt.
’’ men jag… ‘’ började jag men kom inte fram med orden.
’’ det är okej, det är helt normalt för oss som kommer från underjorden ’’ sa han och kysste min panna. Jag var helt förvirrad, Daimen la mitt huvud mot sitt bröst, Jag hörde hur hans hjärta bultade.
’’ Alex var inte rädd för den du är ’’ sa han och strök mitt hår. Dagarna gick förbi som löven i en virvelvind. Det var minst en vecka sedan som jag hade lämnat mitt hus som stod i den lilla byn, jag längtade till den så mycket.
Det hade gått två veckor. Jag var inte tillåten att gå ut utan Daimen, så jag var för det mesta inomhus och rände runt i huset. Daimen brukade vara ut och såg till att ingen kunde ta sig till huset.
Jag brukade för det mesta sitt i vardagsrummet och tänka på vad som hade hänt ifall Daimen inte hade kommit, skulle jag ha varit död då. ’’ Daimen är så stark och modig ’’ tänkte jag och kände hur kinderna blev röda igen. Jag skakade på huvudet
’’ nej, nej, nej, jag är inte förälskad i Daimen! Eller jo kanske lite i alla fall ’’ tänkte jag och skakade på huvudet igen. Just då kom Daimen in i vardagsrummet, han såg ängslig ut.
’’ vad är det? ’’ frågade jag och gick fram till honom.
’’ Du måste här ifrån och det är fort ’’ sa Daimen och tog tag i min handled och började dra mig mot dörren.
’’ varför? Vad har hänt? ’’ sa jag och tittade på Daimen med en orolig blick.
’’ de har hittat vårt gömställe och är på väg hitt, hoppa upp ’’ sa Daimen och visade att jag skulle hoppa upp på hans rygg.
Jag hoppade upp på hans rygg och sen bar det av ut genom dörren och upp i ett träd och sen vidare. Nu kunde jag höra fotsteg, de var svag men jag hörde dem.
De var åtminstonde 200 meter bort, men jag kunde definitivt höra dem. Innan jag visste ordet av var jag innan för byns trä mur och på väg tillbaks till mitt hus.
Daimen släppte ner mig i närheten av mitt hus och sade till mig ’’ Stanna här, jag ska se ifall jag kan jaga bort dem ’’ och så försvann han upp i träden igen.
Jag gick in i mitt hus och stängde dörren om mig, jag tittade runt i huset och allt var på sin plats. Jag skulle precis gå upp en våning när jag såg ett flammande sken komma från byn, det var inte underjordens varelser utan folket från byn.
De bar på facklor och högafflar och var på väg mot mitt hus. Jag gick ut och såg att en natt varelse var det som gick först och när han fick syn på mig ropade han ‘’ Där är hon! Häxan som tänker ta över er by ’’. Jag började springa mot grindarna som ledde ut mot byn och nu hamnar vi där vi slutade sist.
Deras ledare, Nattens varelse, siktade med sitt gevär mot mig. Skottet vibrerade i luften och jag visste att det inte var någon idé att fly nu.
’’ ALEX ’’ hörde jag någon ropa och jag öppnade ögonen för att se vem det var. Daimen kom fram från skogen och kramade om mig så att han blev en sköld mot skottet. Jag kände när skottet träffade honom och han flämtade till.
Han gled ner på knä framför mig, jag kände hur tårarna började svida i mina ögon och jag gav ifrån mig ett smärtsamt skrik. Daimen lyfte på handen och strök min kind, kysste mina läppar och viskade i mitt öra ’’ Jag älskar dig och det har jag gjort ända sen du föddes ’’ innan hans kropp gled ner på marken.
Jag såg skottet i hans rygg, blodet rann ut ur såret. Jag kunde inte fatta att han skyddade mig med sitt liv, Jag gav ifrån mig ytligare ett skrik och kände hur mitt hjärta brast. Jag kände hur all sorg förvandlades till kraft och jag kände hur minnen strömmade in, jag knep ihop ögonen för att kunna stå ut med smärtan och när jag öppnade dem igen lyste de röda som blodet i min kropp.
Jag öppnade min mun och började tala.
’’ Smutsiga små människor hur vågar ni! Ni ska få betala med era liv! ’’ röt jag och kände hur naglar och huggtänder började växa.
Jag pekade på nattens varelse och sade ’’ Du är skammen över de låglevlade och för hela underjorden! ’’ jag tittade ner på Daimens kropp och ytligare en gång strömmade minnen in.
’’ Vem har gjort det här? Era äckliga små människor ni ska få betala med era liv ’’ röta jag mot dem och tog ett språng ut mot byn. Den natten blev ett blodbad för byn, ingen överlevde.
När min sorg och ilska hade tagit slut så kom tårarna som en flod, jag sprang fram till Daimen och vände så att han hade ansiktet uppåt.
’’ Daimen, vakna! Snälla vakna! ’’ grät jag och strök han över kinden. Jag visste inte vad jag skulle göra, sen gick det upp för mig. Jag biter tag i min handled och drog in blodet i munnen, böjde mig fram och förde över blodet till honom.
Jag tittade på honom och bara bad till gud att han skulle ge mig Daimen tillbaka. När jag insåg att det inte gick så kom tårarna som en stört flod och jag la ner honom på marken igen, jag la mig bredvid och hoppades att mitt slut skulle komma snart.
Vad jag inte märkte var att han hade blinkat till i en bråkdels sekund. Men nu började han röra på sig och öppnade mun och sade ’’ vad fan hände? Alex? ’’ jag satte mig upp och såg på honom, jag drömde inte, det hade funkat. Mina tårar rann ner nu utan glädje och kastade mig i hans armar och viskade i hans öra
’’ Daimen jag älskar dig lämna mig inte! ’’ han tog tag i mina axlar och tittade på mig.
’’ Alex vad var det som hände? ’’ frågade han.
’’ du dog ’’ sa jag och strök hans kind ’’ men jag gav dig lite utav mitt blod ’’
’’ du gav mig lite utav ditt blod? ’’ jag nickade.
’’ varför? ’’
’’ Jag sa ju det, jag älskar dig så lämna mig inte ’’ den här gången var det inte mina kinder som blev röda utan hans.
Han granskade mig från topp till tå tills han fick syn på mina händer, ner dränkta i blod. Han tittade runt sig och såg att hela byn var ett blodbad, han gav ifrån sig ett skratt.
’’ har du gjort detta? ’’ frågade han och jag nickade. Han kramade om mig och gav mig en kyss.
’’ jag kommer ihåg ’’ sa jag till honom sen när vi hade rest på oss.
’’ vadå? Vad minns du? ’’
’’ Jag minns första gången vi träffades, vi brukade leka i slottets trädgård ’’ Daimen skrattade till och nickade.
’’ jag minns även vad du sa till mig ’’ sa jag och log upp mot honom.
’’ vad var det jag sa? ’’ frågade han men jag kunde se hur han rodnade. Jag tog hans hand och började gå mot grinden.
’’ jag vill gärna gifta mig med dig ’’ sa jag och öppnade grinden, hans ansikte var rött. När vi öppnade grinden var allt man såg solen som steg upp bakom bergen.
’’ vad ska vi göra nu? ’’ frågade jag och tittade på den vackra solen.
’’ vi ska tillbaka hem, hem till underjorden ’’ sa han och klappade mitt huvud.
’’ och hur kommer vi dit? ’’ han log och visslade och upp ur marken kom en svart brinnande hingst.
Daimen hoppade upp på den och sträckte ner handen som hjälp så jag kunde ta mig upp. Jag hoppade upp på hästen och la armarna runt Daimens midja. Sen bar det av i en väldig fart och en öppning i marken som kom upp dök hästen ner i.
Några 1000 meter ner landade den på en stor sten väg och runt om började hus att synas och natt varelser började dyka upp. När hästen hade alla fyra ben på marken så satte den av mot slottet.
Hästen galopperade in på slottets framsida och stannade utanför de stora dörrarna som ledde in i slottet.
’’ ge ditt skäl för att komma in ’’ sade en av vakterna.
’’ säg till kungen och drottningen att jag har med mig deras dotter ’’ när vakterna tittade bakom Daimen så såg de att han hade en person bakom sig och när de såg vem det var fick det språng i bena.
Ena försvann in i dörren och andra upp i tornet för att blåsa i hornet.
De stora dörrarna öppnade och Daimen red in i slottet. När han hade kommit längst in hoppade han av hästen och hjälpte mig ner. Två personer kom ut från en dörr och när de såg mig så började ena att gråta, hon sprang fram till mig och slog armarna runt mig. Det var samma kvinna från min dröm och jag förstod att det var min mamma och då måste den där mannen var min pappa.
’’ mamma? Pappa? ’’ sa jag och tittade från honom till henne.
’’ åh min lilla älskling, du är okej ’’ sa Lilith och kramade mig hårdare. Mannen som bara hade ståt vid sidan gick fram till Daimen och frågade ’’ du räddade min dotter och jag ska belöna dig stort, vad är det ert hjärta önskar mest? ’’
Daimen sneglade på mig och svarade bara ’’ mitt hjärta önskar inget speciellt och det var ett nöje att få rädda prinsessan ’’ han bugade och ursäktade sig och började gå mot hästen.
’’ men mitt hjärta önskar något ’’ sa jag och ställde mig upp, jag gick fram och tog Daimens hand.
’’ jag älskar denna man och jag vill inte släppa honom ’’ Daimen flämtade till men började le mot mig och flätade in sina fingrar i mina. Min far tittade på mig och sa inget, han bara log. Tillslut sa han
‘’ men då kanske vi ska göra iordning ’’
’’ för vad då? ’’ frågade jag.
’’ för det stora bröllopet mellan er två så klart ’’ sa Lucifer och kallade på vakterna och sa till dem att fix allt och att bjuda in folket.
Det gick med en väldig fart, folket strömmade in och dekorationer sattes upp, mat sattes ut på borden. Jag blev dragen åt ett håll och Daimen åt ett annat.
Jag fick en vacker svart skimrande klänning och en bukett med svarta och blåa rosor.
När jag var klar tog de med mig till den stora dörren jag hade kommit in från, kort efter spelade de musik från en stor orgel.
’’ kom igen, gå ’’ sa den ena utav dem som hade släpat iväg med mig. Min pappa kom och tog tag i min underarm och så började vi gå.
Jag såg Daimen stå där och när han fick se mig så log han med sitt gulliga leende. Vigseln gick fort och festen var lång, det var många som vill gratta mig och Daimen. Det vart dans och sång, mat och skoj.
Och jag visste att Daimen och jag skulle få det bästa livet här i underjorden någonsin. Jag stod på terrassen och tittade på Daimen där han stod och pratade med sin familj, jag log för mig själv och tänkte på vad som skulle hända hädan efter. Framtiden var inte skriven för oss två än, det var vårt öde och vi bestämmer över det.
Någon dag kanske vi åter vänder till ovan världen, men det dröjer nog ett par 100 år.
Slut!
|
|
|
|
