Taken by you ♥ |
Kapitel 1:
”Upp och hoppa, gumman!” Mamma skakade runt mig i min säng.
”Jaja”, mumlade jag och drog täcket över huvudet. Idag skulle vi flytta, bort från Sverige och in till ett helt nytt land. London. Jag rös vid bara tanken på att flytta. Först och främst betydde det att jag inte får bo kvar där jag bott i hela mitt liv och sedan flyga in i ett helt nytt land. Flyga, det värsta som fanns. Ville mamma ta kål på mig?
”Kom nu, slöfock! Vi missar planet annars!” Mamma fortsatte att ruska mig entusiastiskt.
”Jag kommer, jag kommer!” sa jag högt och satte mig upp i sängen. Jag viftade med armarna. ”Ser du, jag är vaken!”
”Vad bra!” log mamma. ”Då kan du ju komma och packa det sista.” Hon pekade på min nästan tomma väska. Hon hade nog rätt, det är mycket kvar att packa. På hur länge då... tre timmar? Det tar ju en stund att åka till flygplatsen också.
”Varför behövde du ta jobbet?” mumlade jag lågt och sträckte på mig.
”Det är en upplevelse. Och då menar jag inte bara för mig själv, utan er andra också. Få se ett helt nytt land. Det blir väl roligt?” Hon log ett stort soligt leende. ”Kom igen nu. Vi åker om en halvtimme, så var klar då.” Med dem orden gick hon ut från mitt rum.
Äntligen gick hon, tänkte jag. Nu var det bara att packa, vare sig jag ville eller inte. Jag kunde väl ställa upp för familjen en gång. Det kommer väl inte bli så tråkigt? Jag ställde mig upp och gick emot den nästan tomma väskan.
”Det här kommer ta en stund”, suckade jag och tog upp min packlista.
”Dags att åka, allihopa!” ropade min pappa från hallen.
Jag knäppte igen mina väskor och började gå mot dörren, men stannade upp. Jag ställde ner väskan och kollade runt i rummet. Det var nästan tomt. Stolar, bord, sängen, lampor, mina bokhyllor och garderoben var det enda som var kvar. Det hade blivit mer väskor än vad jag räknat med. Men ändå så kändes det inte som att jag hade med mig allting, det var någonting som ropade på mig. Ville att jag skulle ta med det. Då kom jag på det; alla mina minnen. Mina minnen med dom kompisar jag haft och allt som hänt här inne. Ingenting kommer få komma med, bara det som finns i min hjärna. Varför var vi tvungen att flytta? Varför hade mamma tagit jobbet från början? Jag suckade. Ingenting kommer bli som förut...
”Kommer du, Rebecca?” Mamma öppnade dörren och kom in.
”Ja, jag kommer”, mumlade jag. Jag kände gråten sitta i halsen. Den ville upp, men jag ville inte släppa ut det. Det var svårt att förstå att vi skulle flytta, flytta från huset jag alltid har bott i. Till slut brast det. Tårarna började rinna ner för mina kinder.
”Såja”, mumlade mamma lugnande och kramade mig. ”Det kommer bli bra. Du kommer trivas i London, jag lovar det.”
Jag kunde inte svara henne, kunde bara gråta. Pappa kom in efter en stund.
”Ta väskorna, Stefan. Vi kommer snart”, sa mamma lugnt.
”Allt kommer bli bra”, sa pappa och gick ut.
Mamma lät mig få stå en stund till och gråta ut innan hon sa något:
”Vi borde faktiskt åka nu.” Hon log ett av sina mamma leenden.
Jag gjorde ett klent försök att le. Mamma skrattade lite och ledde mig ut till hallen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sjuras - 31 dec 11 - 01:08- Betyg:  | | Jääätte brau ^__^ | | Swfie - 31 dec 11 - 01:04- Betyg: | | Det är flera kapitel, så kommer lägga upp massor av olika... |
|
|
|
