starkare än allt, del 26 |
Torsdag 24 November
Jade
Jag hade inte pratat med Ellen sedan helgen, och det hade väl inte varit något större problem. Något annat hade upptagit mina tankar. Caroline hade svarat mitt sms, och det krävdes inte många ord i utbyte innan hon hade ringt mig.
Det pirrade i hela kroppen på en helt obeskrivlig känsla. Antagligen för att hon precis som Ellen var så mystisk. Som ett sagoväsen flöt runt upp i det blå. Hon var som en film som aldrig tog slut. Jag kunde bara stå och stirra på henne medan orden vällde ur henne.
Det var väl kanske inget speciellt med henne egentligen, det vara bara att hon var menad att träffa mig. Jag hade träffat henne i mina drömmar redan innan jag träffade henne i verkligenheten. Men nu ville hon ses en gång till. På riktigt liksom. I eftermiddag, kvar över tre på ett litet café i Göteborg. Idag. På riktigt.
Jag hade varit noggrann med att inte säga något till gänget. Inte någon överhuvudtaget för att vara ärlig. Såvitt jag visste så var det bara hon och jag som var medvetna om det kommande mötet, vilket fick mig att bli ännu mer nervös. Egentligen var det nog ganska knäppt att jag ens brydde mig. Det var någon random tjej jag träffat på en buss som nu ville fika med mig. Jag kanske borde ha blivit lite rädd istället, hon kanske var en sinnessjuk stalker? Tanken vilade i bakhuvudet men fick mig inte sluta vilja få klockan att gå fortare för det.
När visarna äntligen närmade hade rört sig tillräckligt framåt reste jag mig som alla andra och trängdes på vägen ut genom klassrummet. Jag skyndade mig mot skåpen för att komma bort så fort som möjligt innan någon ur gänget hann få syn på henne och börja skrika efter henne.
Tjugo över tre stod hon i dörröppningen och såg sig omkring medan det röda håret svallade. Karoline. Det dröjde bara någon sekund innan hon fick syn på mig och kom emot mig. Hon ignorerade min skakiga handuträckning i ett försök till en formell hälsning och slängde sig om halsen på mig istället.
”Jade, om du bara visste… jag har faktiskt tänkt på dig. Helt otroligt… så bah såg jag din kompis, du vet hon barbie… och så...” babblade Karoline vidare medan jag satte mig till ro och bara förmådde mig att nicka lite nervöst. Av någon anledning så kändes det så stort på något sätt, som om hon skulle ge mig svaret på alla mina frågor, som om hon var nyckeln till mig själv.
I över en timme satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag hade jag faktiskt blivit rätt varm i kläderna och vi skrattade vitt och brett åt skämdes som poppade upp med jämna mellanrum. Nervositeten hade helt släppt och nu kändes det mer som att prata med Ellen medan gänget inte hörde på. Det var så nära och enkelt, nu när det bara var vi två. Och ingen annan i världen kunde förstå hur bra vi förstod varandra. Det var nästan som när jag träffade Ellen, fast inte riktigt. Det hade blommat upp en osäkerhet oss emellan, komplexa spänningar. Jag trodde att jag visste, men jag ville inte tro det. Men samtidigt hoppades jag att det var sant. Jag ville ju, men om det inte var sant ville jag inte bli förd bakom ljuset. För ifall Ellen inte kände något för mig så skulle jag kunna förlora henne för alltid, och det fick bara inte hända. Jag skulle inte kunna se mitt livs viktigaste person försvinna en gång till. Inte som mamma. Det skulle jag aldrig klara.
Som om Karoline läst mina tankar sa hon orädd, och ganska högt:
”Jo Jade, jag tänkte… är du lesbisk?”
Jag satt som stum med vidöppna ögon. Sedan kikade jag mig försiktigt omkring för att se ifall någon lyssnade, men det var nästan helt tomt på caféet och ingen såg åt vårat håll.
”Eh va jag? Nej alltså inte jag. Men asså…”
”Men det är lugnt, du behöver inte skämmas för det. Faktiskt så…”
”Men nej asså det här är ett missförstånd. Jag är absolut inte... homosexuell. Det är ju… jag gillar killar helt enkelt. Fast egentligen är jag väl kanske inte så intresserad, de är väl inget speciellt att ha egentligen” stammade jag vidare medan jag kände hur svetten pärlade sig i pannan.
Karoline log, ”Nej det är lugnt, jag fattar. Du är inte lesbisk. Okey.”
Jag kunde inte göra annat än att känna mig dum. För att slippa se Karoline i ögonen stirrade jag ut genom fönstret och nickade bara till svars när hon pratade vidare. Jag antar att hon kände av den spända stämningen och ville fylla ut den så gott hon kunde.
Det var då jag såg henne. Hon gick på andra sidan gatan och flöt förbi i slow motion med en lång figur vid sin sida. Hon skrattade och när de korsade gatan kunde jag skönja hur hon flinade när han tog hennes hand.
Jag kände igen honom, jag hade sett honom tidigare. Vi hade varit på samma fest för några veckor sedan. Isabellas brorsa.
Blodet började koka inom mig och hjärtat började slå fortare och fortare av aggression. När de passerade skyltfönstret ville jag helst bara kasta mig ut och slå ner honom. Vad hade han för rätt att umgås med henne, när hon inte ens umgicks med mig. Varför skulle då han helt plötsligt kunna komma in och sprätta bort mig som om jag vore en äcklig liten kackerlacka.
Jag satt helt tyst och stirrade. I sekunder. Eller minuter. Eller timmar.
”Jade, Jade!?” upprepade Karoline tills jag mötte hennes blick.
”Jag… jag är hemskt ledsen, men jag kom på att det är en grej jag måste göra. Det var trevligt, tack” hasplade jag ur mig medan jag grävde upp en hundring ur fickan att lägga på brickan. Innan hon han ge mig några skuldgivande blickar rusade jag ut genom dörren så pinglans ljud slog hårt i öronen.
Mina fötter smattrade mot gatstenen medan jag trängdes med folket på gatan som knuffades och buffades. Jag kunde se Patriks huvud sticka upp säkert en decimeter över den röda kalufsen ungefär hundra meter fram, och jag snabbade på mina steg tills jag kunde kasta mig över henne. Handen grep tag om hennes axel och tvingade henne runt.
”Jade?” fick hon ur sig när hennes ilskna ansiktsuttryck övergått till förvåning.
Jag nickade, och försökte att inte flåsa allt för mycket.
”Men vad gör du här?”
”Vad gör du här?” avfärdade jag hennes fråga med att säga. Jag hade inget att ursäkta mig för med Patrik, vad gjorde han och Ellen här tillsammans?
Hon skakade på huvudet, äh, inget. Jag ska väl snart hem.”
”Men vi skulle ju käka?” utbrast Patrik häpet.
”Inte nu längre” svarade Ellen torrt. ”Jag är inte hungrig.”
Jag hejdade mig inte att bryta deras konversation. ”Varför svarar du inte på mina sms?”
”Varför svarar inte du på mina?”
”Det var länge sen. Och du borde veta varför. Om någon har anledning att vara sur så är det jag.”
Ellens ansiktsyttryck smälte ihop till någon bekymrat, stelt. ”Men var inte det”, sade hon efter en stund. Det var inte menat att bli sådär vet du.”
”Nej det vet jag inte. För du har inte pratat med mig sedan dess.”
Ellen vände sig till pojken bredvid sig och mjukade upp sig röst en aning. ”Skjutsar du hem oss är du snäll?”
Besvikelsen i hans ögon var inte svår att tyda, men han nickade och pekade bort mot andra sidan gatan att de skulle behöva gå över igen.
”Hänger du med hem till mig så kan vi ta det där?”
Jag ryckte på axlarna, i brist på ord. Med ilskan kokandes i kroppen kunde jag inte förmå mig att prata. Men hon verkade ta det som ett ja, för när jag satt i den svarta Peugeoten trängde hon sig in där bak med mig. Trots att hon måste ha märkt hur arg jag var då jag inte sagt ett ord, lutade hon sitt röda hårsvall mot mig axel. Hennes parfym steg upp för att fylla mina näsborrar och jag vågade inte röra mig en cm i rädslan att hon skulle flytta sig.
Ellen
Känslodagbok
Söndag 27 november
Tjenare dagboken eller vad det nu är du ska föreställa. Det är så sjukt det här. Jag trodde du skulle vara som en geting i läsken, men jag har upptäckt att du det kanske inte är slöseri med tid trots allt.
Jag har ju bestämt mig nu. Jag måste förändra saker och ting. Alla rakblad är borta nu och ärren kanske kommer läka.
Min vinglösa fjäril reparerar sina vingar och kommer kanske en dag kunna flyga trots allt. Den vill inte längre svärta ner de trasiga utan smeka dem med kärlek med längtan till att en dag få lyfta över vidderna.
Mina vingar är trasiga som innan, men nu brinner mitt bröst av vilja. Jag är starkare än monstret inom mig som sliter sönder mig. Den ska inte få slita sönder mina vingar igen. Nu är det jag som bestämmer. Och jag bestämmer att jag ska leva. För nu vet jag. Jag är kär.
Söndag 27 november
Elina
För en del var det en vanlig söndag där man låg på sofflocket och tampades med bakfyllan eller satt och hade ångest över att helgen snart var slut och att en ny arbetsvecka snart skulle tränga sig på.
För de flesta var det första advent och familjerna tände ljus i sina små stugor och åt lussebullar i skydd från det gråruggiga vädret.
Men för Elina var det kaosens dag. Hade man sett senna stå och förtvivlat kasta kläder ut ur garderoben i en liten hög på andra sidan rummet hade man kanske kunnat ana att det skulle vara skolfotografering på Aranäsgymnasiet dagen efter. Skolfoto, och som alltid fanns det inget att ha på sig. Med andra ord skulle man inte infinna sig i just den här trean på Sparvvägen just denna söndag.
Just som Elina var som mest förtvivlad och gråtfärdig ringde mobilden.
”Vad vill du!?” skrek hon utan att så mycket som att se efter vem det var som ringde.
”Chilla” svarade Fanny lugnt. ”Jag tänkte… Sanna ringde mig nyss och hade panik över det här med skolfotot, och jag vet ju att ni två är likadana när det kommer till kläder och vara ute i sista sekunden. Så jag antar att du inte kommit så mycket längre?”
”Det kan man verkligen säga…”
”Då så, då. Gör vi helt enkelt så att vi kör ihop oss som många gånger förr. Ta med halva garderoben, det bästa delen. Sen träffas vi hos mig runt fem och ser till att få fram något bra.”
”Fan va skönt” suckade Elina. ”För jag har Sveriges drygaste beslutsångest och du vet hur det är, man har en miljon plagg men inget att sätta på sig!”
”Som alltid då. Men kom hit sen bara så hörs vi.”
”Puss bästa Fanny” svarade Elina som äntligen kunde pusta ut med den lugnande tanken att hon kanske inte skulle sluta som klassens modefail trots allt.
”Pusspuss, see jah.”
Elina pustade än en gång innan hon kastade sig i sängen och suckade av utmattning som om hon just sprungit ett maratonlopp. Det kändes som om en tyngd på tre kilo just lättat från henne spröda små axlar.
Plocka ihop lite kläder, det skulle väl inte blir så svårt. Det var bara att välja som skulle bli jobbigt, och det hade Fanny aldrig problem att göra. Det var därför man alltid tog med sig henne när man skulle shoppa, då fick man alltid rätt saker med sig hem. Ofta rätt mycket mer än man hade tänkt sig också. Det var sånt som Fanny var så otroligt bra, kläder. Hon hade verkligen ögat för det. Hon visste vad som gällde, vad man skulle ha till och framför allt, hur man såg till att få dem. Kunde man inte få dem på ett sätt, så fanns det alltid ett annat.
Elina kom på sig själv med att le när hon tänkte på det. Egentligen gillade hon ju inte tanken på att stjäla kläder, men som Fanny sagt, ett miltimiljonföretag skulle nog inte sakna en tröja bråkdelen av så mycket som hon skulle göra om hon inte fick den. Dessutom är det ju reklam när hon springer runt i deras kläder. Alla vet att sådant inte är gratis.
Snabbt rafsade hon ihop kläder som hon trodde att Fanny skulle bli nöjd med. Svarta blusar och spetsar, läder, leopardleggings och nitar. När hon kom letat sig så långt ner i högen att hon kommit fram till den ljusrosa satinblusen med den stora rosetten flög tankarna direkt till Ellen. Det var egentligen hennes blus, och hon hade ofta använt den förut då hon var blond, på Gina- tiden. Men när hon färgat håret och Gina flyttat till Nya Zeeland hade Ellen påstått att den inte passade henne längre och Elina hade fått den. Egentligen borde väl Sanna ha fått den, hade Elina tänkt. För Sanna var ju också blond, men inte hon själv. Fast hon klagade inte. Snygga kläder nekades aldrig, speciellt inte från Ellen. Ingen sa nej till kläder som varit Ellens favoriter.
Det knöt sig i magen. Det var länge sen hon hade pratat med Ellen. För det mesta hängde hon ju med Jade nuförtiden, om man såg henne överhuvudtaget. Det var väl mer regal än undantag att hon aldrig dök upp i skolan. Antingen var hon väl sjuk, eller så pallade hon väl bara inte med skolan. Det händer väl alla.
Elina svalde. Tänk om det var så att det inte var dem hon orkade med? Ellen kanske hade tröttnat på gänget till sist och drog sig alltmer undan. Hon kanske inte alls var hemma för att hon hade feber eller migrän som hon brukade säga. Hon kanske skämdes över dem. Hon kände nog att de inte höll jämna steg med henne. Hon själv hade tagit in Jade i gruppen och gjort henne till det nya älskobjektet som till och med Bella kunde offra sin högra hand för. Hon var ny spännande, hade långt vackert brunt lockigt hår och stora rådjurögon. Hon såg till och med bra ut fast hon inte sminkade sig när hon skulle till skolan. Hon hade det naturligt, den kurviga kroppen och den exotiska hyn.
Kallsvetten spred sig ända ner på ryggen när Elina insåg alla saker och anledningar Ellen hade att lämna henne. Ellen hade gått ner flera kilo medan hon själv inte ens kunnat hålla sig till någon av de där dumma dieterna i mer en vecka. Hon hade kanske rentutav gått upp de senaste månaderna när hon tänkte efter.
Åsynen i spegeln var plötsligt inte längre vacker. Påsar under ögonen kunde skönjas trots att hon spacklat ansiktet så grundligt hon kunnat med både flytande och fast concealer innan hon smetat på ett tjockt lager foundation. Ögonfransarna var kolsvarta och tjocka av tre lager mascara, men korta och påminde mer om rakstubb än Jades långa svepande fransar. Orättvist. Antagligen var det väl mascaran som hade dödat det lilla hon en gång haft.
Det fanns så mycket som hon inte hade, men det skulle inte få henne att bli förlorad för det. Det gick alltid att fixa till. Kvickt tog hon upp mobilen och knappade in Ellen nummer. En ton. Två. Tre…
”Ah, det är Ellen” svarade Ellen snabbt på sitt vanlig sätt, så det nästan lät som om hon sa Adellen.
”Hej Ellen! Gänget hade tänkt att samlas Fanny och kirra kläderna inför imorgon. Är du på?”
”Gänget?” undrade Ellen med en klar skepsis.
Tvekande fick Elina fram ett litet ”Ja?”
”Vilka ingår då menar du?”
”Men du vet, jag Fannan och Sannan. Standard.”
”Jade då?”
Rösten var iskall och självklar. Den hade kunnat frambringat kalla kårar hos vem som helst.
”Eh, Jade? Men asså det var ju ingen officiell grej. Det var bara något vi körde ihop nyss. Så jag tänkte ringa nu och höra om…”
”Du kan hälsa att jag inte kommer. Tack, men jag hare redan tänk ut vad jag ska ha” svarade Ellen enkelt och lade på.
Klockan tjugo i sex satt de på Fanny säng tillsammans med de enorma klädhögarna. DE hade redan gått igenom de mesta av det och fått till två outfits var till Elina och Sanna. medan de rotade runt under tystnad, fullt koncentrerade började tankarna tränga sig på igen. Fast hon var osäker på om hon borde ta upp det, det kanske bara var inbillningar.
Fanny höll upp en tröja mot bröstet och såg sig i spegeln.
”Wow, den här har jag aldrig sett. Ursnygg! Är den din, Sanna?”
Sanna lyfta huvudet, nickade och sänkte blicken för att leta vidare. Plagg efter plagg passerade hennes händer och kritiska öga, och om det var någon hon tvekade med frågade hon genast Fanny.
Nu gäller det, tänkte Elina. Det är ju ingen stor grej egentligen. Men det rör ju alla, eller? Fast så kan det ju inte vara. Nej jag håller tyst. Eller nej förresten jag måste säga det. Jag tar upp det, men bara för att få bekräftat att det inte är så.
”Jo…” sa Elina och försökte se så oberörd ut hon kunde medan hon sneglade på ett par uppvikta byxor i svart manchester. ”… tycker inte ni det var länge sedan vi hängde med Ellen?”
Så fort namnet passerat Elinas läppar såg båda flickorna upp på henne.
”Ellen?” undrade Sanna.
”Ja?”
”Vi träffar henne nästan varje dag ju?” fnyste Fanny och fortsatte syna den glesvirkade tröjan.
”Ja jag vet, men vi… hänger ju inte på samma sätt längre. Vi har inte festat eller haft tjejkväll eller så på ett tag. Sen shoppar vi aldrig tillsammans längre. Visst, vi sitter med henne på lektionen och sitter med henne i matsalen när vi väl går dit. Vi går tillsammans, men hon går alltid några meter ifrån tillsammans med Jade. Hon kommer inte lika ofta till skolan, och om hon inte är sjuk så ska Jade springa hem till henne så fort hon slutat skolan.”
”Kompisar bryr sig om varandra. Det är inget konstigt med det. Vart vill du komma?” undrade Fanny som nu insett att Elina var i färd med att ta upp något som skulle vara ett problem för dem.
”Tycker inte ni att vi hade blivit splittrade sen Jade kom? Gruppen har liksom ändrats, det är inte Gänget nu liksom…”
”Klart det är annorlunda, en ut, en in. Men det är väl inge konstigt med det.”
”Men att hon aldrig har tid med oss nuförtiden tycker inte ni att det är konstigt då?”
Nu började Sanna låta mer irriterad och bestämd när hon talade. Det var tydligt att det var hon som var den dominanta i gänget, i alla fall när hon blev arg. Då kunde hon bli en riktig bitch, annars var hon gladaste människa man kunde tänka sig. Fanny kunde det med kläder, men även hon vek sig för Sanna när hon höjde rösten. Elina, å andra sidan hade ingen större dominas, men hon hade visioner. Hon var den med drömmar och som såg längre än till horisonten och ville bort från den lilla byhålan och vidga sina vidder.
”Ellen har väl fullt upp med annat, ellerhur? Det är mycket i skolan, och sen måste hon ju ta hand om sin mamma när hennes pappa jämt är borta. Hon vill väl inte lämna sin mamma ensam. Det är väl inte konstigt? Det är som att du inte vill lämna han Brolin en endaste sekund när du väl sugit dig fast på honom.”
”Han heter Christian.”
”Spela roll. Du tänker för mycket Elina, och jag har ju sagt att du ska överlåta tänkandet till de smarta.”
Om det var någon av dem som var mindre korkad var det ju Sanna, men det var ingen slump att det alltid varit Gina och Ellen som varit ledarna. En smart, en bitch. Båda populära som fan. Oslagbar kombination.
”Men jag ringde henne innan vi skulle hit, och frågade om hon ville haka. Men hon sa att hon redan hade fixat och att…”
”Ja men dåså. Hon hade redan fixat, och har antagligen annat för sig ikväll, typ både spanska och italienskaläxa, sen hon fick flytta över till italienska preliminär med Jade. Du vet, läxor som du också skulle kunna prova att göra någon gång emellanåt. Det är inte så hemskt som det kan låta.”
Men det var det slutdiskuterat. Det var lika klart som att Sanna skrikit åt henne att hålla käften och fortsätta plocka bland kläderna så länge hon inte ville vara naken på skolfotot.
Måndag 28 november
Jade
Kön till toaletterna verkade aldrig ta slut och en bidragande faktor var att det snön just gjort ytterligare en påhälsning, men inte för att stanna. Det snöblandade regnet förstörde mer ungdomarnas hår en det prydde gatorna. För en del var det ett stort problem, medan jag bara skrattade åt det.
Treorna var först ut och hade totalt ockuperat hela första och andra våningens tjejtoaletter. Om man smet in på killarnas hade en del tjejer chansen att få en sista överblick innan det var dags för kameran att blixtra.
Jag har väl aldrig speciellt mycket för fotografier. Antagligen bara för att de gör så ont att titta på senare. Men om det är det enda man har, så betyder de så mycket så man inte kan sluta stirra sig blind på dem.
Ellen blåste sina naglar torra så försiktigt hon kunde och sneglade då och då upp mot mig med ett pilimariskt leende, som om hon hade något i kikaren. Men jag kunde inte låta bli att flina tillbaka åt henne, innan jag motades bort av ett par mediatjejer som skulle förbi med en trave ritplattor. Ellen fnös och pekade sin praktfullt rödmålade långfingernagel efter dem och plutade med munnen till ett duck-face precis som en av dem gjort när hon snörpte på munnen.
Mitt misslyckade försök att hålla tillbaka skrattet fick Ellen att le varm och en av mediatjejerna av vända sig om och irriterat bläng på oss.
”Vadå, jag får väl stå och chilla utanför handikapptoan om jag vill. Mina poolare kanske är lite handikappade, är det något fel med det?”, ropade Ellen efter dem och fick flera att vända sig åt vårat håll.
”Men Ellen, va gör du. Nu tror typ alla att det var jag” mumlade jag, och syftade på att hon ställt sig bakom pelaren för att inte falla omkull mitt i skrattanfallet.
Såklart var jag inte sur på henne. Jag var lycklig. Det var länge sedan jag sett henne så här glad, eller le så äkta. Det kom rakt ifrån hjärtat och det värmde att se. Nästan lika mycket som när hon drog in mig med bakom pelaren och stödde sig mot mina axlar medan hennes späda lilla kropp skakade av skratt. När hon såg upp på mig mötte hon mig med sina klara, gröna blick. En röd hårslinga hade fallit ner och lag t sig tvärsöver pannan, men jag brydde mig inte om att rätt till det. Hon var så vacker, hon var så perfekt, precis som hon var. Just som jag hade fullt upp med att drunkna i hennes ögon och hoppas att ingen skulle komma med en livboj log hon för en sekund innan det tändes en ny gnista i hennes ögon. Hon lutades sig fram lite, som för att viska något i mitt öra. För en sekund undrade jag ifall hon skulle kyssa mig, men jag fick aldrig veta. För då kom livbojen farandes, inkastad direkt ifrån Sanna.
”Var är de? Jade, Ellen!?”
Ellen drog sig tillbaka, lutade huvudet på sned och gav mg ett underligt snett leende som jag aldrig lyckades tolka, innan hon kröp runt på andra sidan pelaren och uppdagade sig för den skränandes flickan.
”Där är du ju!” utbrast hon glatt. ”Ser det bra ut?”
Jag hann lagom bakom pelaren för att se Ellens huvud röra sig i en nickande rörelse. Ifall Sanna faktiskt var fin eller inte kunde jag inte riktigt avgöra, jag hade fullt upp med att vara lättad att hon dykt upp samtidigt som jag inget hellre ville strypa henne. Visst var det läskigt, allt den där mystiken runt Ellen, men jag ville ju veta. Jag ville veta vad hon kände. Eller om det var mig det var fel på.
”Kom nu”, sa Ellen och nickade mot trapporna. ”Annars blir väl Susanne sur som en gammal ost.
”Sen när har du någonsin brytt dig att komma i tid till svensklektionerna?” flinade Sanna och rättade till sin tröja.
”Sen ett tag tillbaka. Jag har upptäckt att alla hennes idéer inte är så galna trots allt.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sabbe_sabbe - 30 dec 11 - 22:47- Betyg:  | | Me like!:) mejla |
|
|
|
