Du och jag, var det inte så? |
Varför är jag den enda som kommer ihåg;
som tänker på tiden vi hade tillsammans,
på alla minnen vi delar?
Hur kommer det sig;
att du så lätt kunde gå vidare
medan jag står och trampar;
utan att ta ett steg framåt?
Jag trodde på vår vänskap;
att den skulle vara för alltid.
Som barn tror man att allting ska bli bra;
att oavsett vad som händer i livet
så kommer man klara sig;
man kommer få sitt sagoslut en dag.
Min tro på oss;
tron på att allt skulle ordna sig,
detta var mitt barnhjärta som önskade;
naiviteten i mig som höll kvar mig där så länge.
Jag tror inte längre att det kommer ordna sig;
våra dagar är över,
ändå står jag här och trampar;
i väntan på att allting ska gå tillbaka,
till tiden då det var du och jag,
vänner för alltid.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | tussanlover - 20 jan 12 - 19:17- Betyg:  | | Känner igen mig så. Bra skrivet! | NickanBieber - 5 jan 12 - 20:54- Betyg:  | | o presis som jag och min vän |
|
|
|
