the road to happiness [1] |
Det här är en berättelse om hur en helt vanlig dag, kunde sluta i total katastrof...
Allt var mörkt. Gatulamporna spred ett svagt sken över en yta på tre meter, där ingen befann sig.
I en gränd, syntes en mörk gestalt. Dold, gömd från ljuset av lamporna. Det var en flicka.
Hennes mörkblonda hår var långt, men täckt av smuts så det såg svart ut. Hennes kläder var slitna och höll inte ute den tidiga kylan som hösten bar med sig. Hennes kropp var tunn och smal, och hennes mage kurrade av hunger. Hennes klargröna ögon synade det som hennes bleka händer hittade i soporna.
Bananskal, halvätna mackor, maskar, gammal frukt. Flickan tvingade i sig en halv burgare, med ansiktet förvridet i grimaser.
Hon reste sig upp, och vände blicken ut mot gatan. Hon hade ingen lust att gå dit, så hon vände sig tillbaka mot gränden och kröp ännu längre in. Kylan som natten drog med sig, trängde sig in i flickans hud, och hon kände hur blodet började frysa. Hon andades och väntade på rökmolnet som brukade flyga ur hennes mun vid sådana nätter.
Men inget moln, inte ens en strimma av rök. Flickan slöt ögonen. Hennes kropp darrade kraftigt i kylan. Hon grimaserade när en vag smärta spred sig i kroppen. Precis som vanligt när det var kallt och inget som skyddade henne.
Men smärtan tog sig till högre höjder. Det stannade inte med att hon frös och skakade, utan hennes mage vred sig. Hon drog upp knäna mot ansiktet, och lade sig i fosterställning. Men smärtan blev värre. Den tog över lungorna, och varje rosslande andetag var som klor i hennes strupe.
Händerna blev blåa, blodet slutade att förflytta sig i venerna och sprida den lilla värmen som fanns inom henne.
Plöstligt slogs hon av en oerhörd huvudvärk. Inte som migrän, utan mycket, mycket värre. Flickan tryckte händerna över huvudet, och bröt i gråt. Ett högt visslande ekade i hennes öron, och gjorde huvudvärken värre.
Hon vred sig i plågor, och hennes mun öppnades i ett tyst skrik. Paniken spred sig i hennes sinne, och ren förtvivlan likaså. Hennes hjärna dunkade, hotade med att explodera om hon inte gjorde något.
Hennes hjärta fick nu ta emot smärtan. Flickan kände hur det gjorde motstånd. Pulsen ökade, men hjärtat hade ingen chans. Inget mer dunk-dunk, bara tomhet.
Tjutet i hennes huvud utvecklades till ett skrik, som om hon hade suttit framför en teve och tittat på en skräckfilm på högsta volym.
Vita prickar slog ut framför hennes ögon. Ett starkt ljus trängde sig in i hennes slutna ögon, och en liten strimma hopp spred sig i flickans kropp.
Men när det starka ljuset tynade bort i mörker, kände hon hur hennes kropp gav upp.
Flickan själv kämpade i enadst några sekunder, innan hon gav upp hon med.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | AnMel - 26 dec 11 - 15:34- Betyg:  | | Det är just sånt här jag som gillar att skriva/läsa om numera. Jag har skrivit om smärta väldigt mycket, men inte läst det så ofta. Jag kände det hon kände, och det brukar jag aldrig göra när jag själv skriver om det. Inte på ett sånt här sätt i alla fall. Jättefint skrivet, och jag vill gärna ha mer! :D (Nej, förresten; jag bönar efter mer. ^^) |
|
|
|
