För dig ska jag strida (del 2) |
Kapitel 1 - del 2.
Bakom molnen lyser stjärnorna
Solen kastade sina första strålar över horisonten och gav sitt bleka ljus åt skogen. Svaga skuggor, som inte kunde döljas helt från solljuset, låg under trädtopparna som om de gömde sig, flydde från ljuset. Anice hade alltid förundrat sig över mörkret och ljuset. Vad det var kunde man kalla ren logik eller fysik, men det var något speciellt med det. Mörkret låg alltid mystiskt om nätterna, kvävde ljuset runt omkring, men ändå kunde ljuset lätt övermanna mörkret om man tände en brasa eller satte eld på en fackla.
Anice hade legat vaken en bra stund, men inte haft någon större lust till att stiga upp. Det fanns inte mycket de skulle göra, men det de nu skulle ta hand om skulle ta som högst hela dagen. Det fick inte ta längre tid. Då hade de misslyckats. Med en viss, välbekant möda satte sig flickan upp. Håret hade blivit rätt tovigt av att ligga hoppressat mot marken och hon försökte lägga det lite bättre mot hjässan innan hon såg sig omkring. Stället såg helt annorlunda ut nu från att de lämnat det till sömnen för bara några timmar sedan. Solljuset gav området en helt annan nyans. Träden verkade inte så stora och hotfulla längre, men verkade inte heller vara ett lika bra skydd. Som om de krympte av solen, som om de öppnades när dagen grydde. Brasan hade slocknat och det var en aningen kylig morgonbris som svepte genom luften där Anice satt. Det var ingen som kunnat hålla elden vid liv under de timmarna som gått, under de timmarna som de tre ungdomarna legat till sömns. Befunnit sig i sina egna världar, långt bort från verkligheten.
Flickan slängde en blick åt höger om sig, där Henit hade suttit innan. Han var inte där, men det förvånade inte Anice ett dugg. Henit var den personen som var väldigt skicklig i sitt arbete och visste vad som var tvunget att göras för att de skulle klara av övningen. Anice var även hon erfaren på detta vis, men hon förlitade sig mer på Henit än på sig själv när det gällde överlevnad. Hon hade inte känt honom lika länge som hon känt Rejina, men visste mycket väl att han kunde sin sak. Med tanken vänd åt Rejina slängde Anice en blick åt vänster istället. Flickans blonda hår blänkte i solen. Hon sov fortfarande tungt. Man kunde se hennes bröstkorg höjas och sänkas gång på gång. Det var små daggdroppar formade i gräset, men de skulle snart försvinna och ge vika för dagens kommande, glada stämning. Det såg ut att bli en fin dag. Fint väder, vill säga. Hur fin själva dagen skulle bli var upp till de tre ungdomarna. Anice ställde sig upp, funderade en kort sekund på om hon skulle ta och väcka sjusovaren, men undvek förslaget. Det var bättre om hon kunde ge sig ut och hitta lite mat, kanske få upp en ny eld. En eld var inte alltid så enkel att få igång. Den magiker med erfarenhet av eld kunde lätt bara blåsa på lite torr ved och få fram en mysig brasa, men de hade inte någon sådan med sig på övningen. Det var bara Anice, med en förmåga att kontrollera jord, Henit, som kunde styra över luften och Rejina som hade blivit tilldelad växternas generösa gåvor. Tekniskt sätt var växter en del av jordens kraft, eftersom de fyra elementen sträckte sig mycket längre ut än andra magiska förmågor, men hon nämnde aldrig detta för Rejina, som blev sur om hon hörde något om att hennes speciella egenskap var svagare än de andras. Även ifall Anice så länge hade övat på sina magiska egenskaper så hade hon varken fått reda på eller lärt sig något om de yttersta gränserna. "De yttersta gränserna" kallades den delen av magin som egentligen fungerar som en extragrej. En förmåga som hör till något av de fyra elementen, som är för litet för att en människa skulle kallas magiker om den nu skulle inneha en sådan gåva. Henit hade sagt att han hade listat ut en av sina yttersta gränser. Luftens kraft var likaså en del av de fyra elementen och hade ett stort område att röra sig i. Vad pojken hade berättat för Anice var att med tiden skulle han kunna lära sig flyga. Han visste inte hur, han visste inte när, men han var fast besluten att få bemästra denna unika, nästintill osannolika förmåga. Det fanns flera sätt att flyga på, men då behövde man hjälp av ett material. Om Anice så ville skulle hon kunna skjuta upp den bit mark hon stod på i luften och på så sätt kunna följa med den upp. Det skulle inte hålla så länge, men kanske tillräckligt för just det tillfället. Flickan skakade bort tankarna. Hon måste fokusera. Med lätta steg började hon gå bort från dungen. Om Rejina fortsatte att sova så djupt som hon redan gjorde, så skulle hon inte ens märka att de andra varit borta. Trädens tjocka stammar såg smalare ut med solen som lös mellan dem i horisonten. Ljuset spelade i hennes ögon, gjorde det nästan sagolikt att gå fram bland träden och lövverken. Det var en mjuk jord hon gick på och den var täckt av gamla löv sedan hösten före. Bladens orangea färger skar sig mot trädens nya, gröna stänk, som satt där uppe i trädkronorna som avspeglade sommarens ankomst. Anice visste inte vart hon var på väg, men förmodade att hon letade efter en vattenkälla. De hade inte hittat någon dagen innan, då de var fullt upptagna med att hitta det fjärde klotet, men hade beslutat sig för att inte gå törstig en hel dag till.
Efter en stunds vandrande stannade hon till av att hon hörde ett ljud. Det lät bekant, så pass bekant så att hon varken kände sig rädd eller spänd. Hon förstod att Henit måste vara i närheten. Hon kunde höra mjuka, smidiga steg som rörde sig över jorden och nästan känna de små vibrationerna i marken efter honom. De var svaga, som om pojken övat speciellt på att röra sig lätt över marken, så tyst som möjligt. Som om han flög en bit efter varje steg. Ironiskt. Hon gick lite längre och kikade fram bakom ett träd. Där fann hon pojken nersjunken över ett litet djur. Det verkade vara en slags större kanin. Anice ogillade att behöva döda djur, men de behövde mat och det var deras ända sätt att mätta sin hunger. Hon gick fram, fullt synlig, mot Henit som tittade upp när han antingen hörde henne eller såg henne i ögonvrån. Han såg på henne en stund, men sa inget förrän han lyfte upp det lilla djuret över axeln.
"Letar du efter vatten?" frågade han, men i hans tonfall lät det som att det redan var uppenbart.
"Ja", sa Anice med en kort nick och kunde inte slita blicken från det döda djuret.
Det var inte blodigt, bara dött. Hon rös kort när hon fick upp en bild i huvudet av en blodig kanin som låg söndersliten i bitar på marken. Men Henit visste hur man tog ett liv snabbt. Hon hade inte fått se det med egna ögon, men var säker på att hon någon gång skulle bli tvungen till det. De två ungdomarna gick sida vid sida tillbaka till lägret och bestämde sig för att leta vatten tillsammans, alla tre, när Rejina väl hade vaknat. Det skulle gå fortare om de var tre, samtidigt som de försökte hitta det femte klotet.
|
| Kommentarer | | Safir - 22 dec 11 - 16:02 | | åhh, lika bra som del 1! maravilloso! |
|
|
|
