Fyra ord är allt jag behöver [Del 10] |
Det är helt otroligt, jag tror jag fått tillbaka min lilla inspiration igen. Jag har till och med börjat spåna på en ny novell med tanke på att den här snart måste ta slut.
Den här delen är liiite konstig, antagligen för de är från Philips perspektiv. Det är mycket tillbakablickar och så, men jag hoppas ni hänger med ändå. Ni får fråga annars så får jag förklara :) Tyckte de skulle bli för mycket om jag skulle försöka förklara en massa och så!
Hoppas jag blir klar med nästa del i veckan. Enjoyy! :)
Philips perspektiv
Det har gått flera dagar sedan jag och Malin pratade varandra nu. Egentligen borde jag vara glad att jag fick som jag ville. Lättad för jag kan äntligen försöka komma över henne nu. En befrielse för att jag fått säga det jag velat säga i fyra månader. Men jag känner inget av det, absolut inte glad. För jag fick inte som jag vile. Jag vill ha henne. I tisdags på lektionen var det, jag kan inte ens beskriva med ord hur jobbigt det var. För henne måste det vara lättare, hon har ju Ludde. Jag har ingen jag kan prata med om det här. Jag fingrade lite på väskan, jag skulle kunna lämna det till henne på eftermiddagslektionen vi har tillsammans.
”Ska vi försöka jobba tillsammans idag då? Så slipper jag och Kalle göra allt själva! Kanske ska låta er två jobba själva så ni kan komma över vad det än är som gör att ni inte pratar med varandra.” Ida låter som Kalle idag. Jag kollar upp från pappret och möter Malins blick för första gången sen vi satt på golvet i mitt rum för fyra dagar sedan. Det går som en elektrisk stöt genom hela kroppen och viljan att vända bort blicken direkt är stark, men jag kontrollerar mig och håller kvar blicken. Jag hoppas hon ser smärtan i ögonen på mig, jag hoppas hon får dåligt samvete över i måndags. Malin är den som vänder bort blicken först och i ögonblicket innan såg hennes ögon blanka ut. Helvete Jag får direkt dåligt samvete över tankarna jag precis tänkte. Hon förtjänar ha ett bra liv.
”Jag lovar att försöka hjälpa till bättre idag.” Jag får en uppskattande blick av Ludde som sedan lägger handen i Malins under bordet. Hon kollar upp på Ludde och försöker sig på ett leende. Jag kollar bort och kollar så inte Ida och Kalle sett vad som hände. Det har kommit i gång med arbetet så jag försöker lägga mina känslor åt sidan och hänga med i samtalet resten av lektionen.
”Nu har vi kommit en bit i alla fall. Vi ses nästa vecka igen.”
Malin nästan springer ut från klassrummet och Ludde är inte långt därefter. Jag bestämmer mig för att ta det lugnt, Sara har börjat fatta att det är någonting med mig och jag försöker undvika henne så mycket som möjligt.
”Här är du ju. Jag har letat efter dig! Har du ätit än?” Jag vände mig om och sedan var jag i Saras omfamning.
”Nej..”
”Kom då!” Sara drog sig ur min famn och tog min hand istället. Jag var illamående och skulle antagligen inte få ner någonting om jag ens försökte men jag följde lydigt med och tog en liten portion med mat ändå.
”Vad är det med dig egentligen Philip?” Tystnad. ”Jag märker ju att det är något i alla fall, de senaste dagarna har du varit konstig och helt borta. Jag har märkt att du inte pratar med Malin någonting. Är det de som är problemet? Jag såg er gå tillsammans mot ditt hus i måndags, utan hennes kompis som hon alltid går med annars.”
Nu var jag fast, hon visste mer än vad jag kunde tro att hon gjorde.
”Det är inget, jag mår inte så bra bara.”
”För att du och Malin har bråkat? För att hon äntligen har sagt vad hon känner för dig?” Jag kollade upp mot Sara och mötte hennes blick. Den var genomträngande och jag visste vad jag än skulle säga som inte var sant skulle hon fatta.
”Vadå känner för mig?”
”Det är ju ingen jävla hemlighet att hon är så jävla kär i dig! Det måste du ju ha märkt själv!” Jag svarar inte på en lång stund och jag känner Saras blick vilar på mig.
”Är du kär i henne också?” Rösten har dämpat sig och jag vågar inte kolla upp från bordet.
”Helt jävla otroligt. Svara då Philip. Är du det?!”
”Lugna ner dig lite. Kom vi går någonstans där det är lugnare och pratar istället!” Jag tog henne i handen och drog ut henne från matsalen. Inte förrän jag satt mig ner och lugnat ner mig lite fattar jag var vi sitter.
”Vem är han?” Jag försökte låta så bestämd som möjligt men vet inte om jag lyckades.
”Varför bryr du dig? Du har inget med det att göra.” Malin lät stark i rösten, starkare än vad jag trodde.
”Ludde. Kompis från min förra skola.”
”Bara kompis?”
”Varför bryr du dig? Har du någon sorts kompispatent på mig eller något tror du eller? Är jag din egna nolla som bara du får vara med?”
”Du vet att jag inte menade på det sättet Malin” Jag suckade inombords medan känslorna tog över. Avundsjukan tog över.
”Han är min bästa vän. Vi har känt varandra sedan födelsen.”
”Han höll din hand...”
”För stöd, ja.” ”Du förstår inte hur jobbigt det är för mig. Ha en lektion tillsammans med dig. Alltid se dig med Sara gående hand i hand. Att alltid bli dissad av dig genom sms.” Hon tystnade och kollade ner på golvet.
Ingen av oss säger något på en lång stund. Jag sitter och försöker komma på vad jag ska säga. Jag kan berätta direkt nu att jag är avundsjuk eller bara fråga ihop något som låter bra men som är en stor lögn. Efter ett tag ställer sig Malin upp istället och går in och jag blir kvar utan att få säga det jag ville.
Jag tog ett djupt andetag och började berätta.
”Det finns inget att förklara, vi har glidit isär och du bryr dig inte om mig längre. Du vet att jag inte har någon annan kompis som jag kan prata med som med dig, ändå skiter du bara i mig.”
”Förlåt. För allt, jag menar det! Jag har varit en sådan dålig vän, jag vet att du bara har mig här. Men mina kompisar har pressat mig, sagt att jag umgåtts med dem för lite och att jag umgås med dig för mycket. Jag har inte haft något annat val. Förlåt att jag inte försökt att förklara det för dig. Men jag trodde inte du tog det så hårt.”
”Jag vet att det inte hjälper, men jag menar det. Förlåt! Jag ska börja umgås med dig som förut igen, om det är de du vill.”
”Du är inte värd mig..”
”Nej, det är jag verkligen inte. Men alla förtjänar en andra chans.”
”Vad menade du med att det är jobbigt att se mig på lektionerna? Du vet att jag är ledsen att jag valt mina andra kompisar innan dig, och du vet orsaken. Men jag fattar inte varför du tycker det är jobbigt att se mig på lektionerna och med Sara i så fall?”
”Varför bryr du dig om Ludde, och varför frågade du om vi bara var kompisar? Varför stirrade du på oss när vi satt i klassrummet?
”Jag tycker du borde svara på min fråga först”
”Våra frågor är precis likadana!”
”Så svara du först då!”
”Gå tillbaka till ditt underbara liv med innergänget du. Du har rätt att vi behöver vara ifrån varandra ett tag, glömma varandras känslor för varandra. För vart skulle ditt rykte annars ta vägen? Fan ta dig..”
”Jag menar det Malin, jag är ledsen. Jag vet att jag sårar dig, jag sårar mig själv också, men det är bäst såhär…”
”Gör inte såhär..”
”Säg inte vad jag ska göra!”
”Jag är ledsen…”
När jag berättat igenom hela berättelsen, från början av förra veckan när Malin nämnde något för fösta gången, tills i måndags när hon lämnade mig, så kollade Sara på mig med fuktiga ögon.
”Jag är ledsen att allt blev som det blev mellan er. Men jag tänker inte vara din lilla rebound-tjej. Jag tänker inte fortsätta vara tjejen som hoppas på att det inte är något mer än kompisar mellan dig och Malin. Jag tänker inte!”
”Sara… Jag är verkligen ledsen. Det var verkligen inte så, jag hade, jag har riktiga känslor för dig.”
”Men inte som du har för Malin.”
Jag svarade inte på det. Jag ville inte ljuga mer, för det hon sa var sant.
”Förlåt..”
Vårat slut blev inte en skrikande och argt slut. Och det fick mig att tänka på igen vilken underbar och stark tjej Sara är.
”Du förtjänar något bättre, du är en underbar tjej Sara. Jag hoppas allt gott till dig!” Sara vände sig mot mig och gav mig en hård kram sedan ställde hon sig upp och gick därifrån.
Några timmar senare stod jag framför spegeln, försökte lyckas lägga håret rätt fast jag inte lyckades. Jag suckade mot spegeln och tog en klunk till från ölflaskan.
”Öh, kom nu! Vi måste dra om vi ska hinna med spårvagnen.” Det var Henrik som sa något först. Jag, Henrik och Teo tog på oss skorna och skyndade oss ut och skyndade oss mot stationen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | GultNagellack - 18 dec 11 - 23:12 | oj, skrev du båda idag? Grymt jobbat isf!
Tycker det är bra som alltid. även om vissa läsare är
något mer kräsna ;)*host duf**n..* | Eme_96 - 18 dec 11 - 22:50- Betyg:  | | tycker handlingen osv är riktigt bra men jag håller med dom andra som har kommenterat! :) du får gärna mejla nästa! | | JessicaKarlsson - 18 dec 11 - 20:06 | måste säga att ATT är bara ett ord man ska lägga till ibland. Det är inte något ord som man måste ha med.
första meningen du sa tycker jag också dock att de ska in ett att, men inte ett så. andra meningen tycker jag inte de behövs.
och ja, lovehurtsbadly. det är ju philips perspektiv så de blir rätt så :) | Lovehurtsbadly - 18 dec 11 - 18:45- Betyg:  | Jättebra! :D
Håller med Dufwan lite - det med ATT. Men just det stället där du inte hade något SÅ, tycker jag gick bra utan ett så.
Däremot måste jag bara säga:
Dufwan - där som det stod "Malin lät stark i rösten, starkare än vad jag trodde" . Det är ur Philips perspektiv. Så tog jag det i alla fall :) | | Atrociouschild - 18 dec 11 - 18:11- Betyg: | | Bra =) skönt o höra philips tankar, maila nästa | Sabbe_sabbe - 18 dec 11 - 15:04- Betyg:  | | Jag gillar den!:D mejla? | | Dufwan - 18 dec 11 - 14:39 | Det är lite för "komprimerat" på många ställen. Alltså, som om du glömt bort eller valt att inte ta med ord, vilket tyvärr ger lite känsla av slarv eller barnslighet och... ja, inget bra i alla fall.
Exempel (jag skriver dit de ord jag tycker fattas i stora bokstäver):
"Den var genomträngande och jag visste ATT vad jag än skulle säga som inte var sant SÅ skulle hon fatta."
"Jag kollar bort och kollar så ATT inte Ida och Kalle sett vad som hände"
Sådana småsaker finns att fixa här och där.
"Malin lät stark i rösten, starkare än vad jag trodde" Det här var mest förvirrande. Än vad jag trodde? Vad trodde *du*?
"Vårat slut blev inte en skrikande och argt slut." Vårt*, inte vårat. Ett slut, inte en slut.
Lite småsaker sådär som inte är viktiga egentligen, men allting kan alltid bli bättre. Att arbeta med texter även i detalj är ett bra sätt att utvecklas och få en känsla för meningsuppbyggnad. |
|
|
|
