Dold i skuggan (prolog) |
Prolog
Korridorerna låg tomma. Stenväggarnas bekväma, gråspräckiga färg tonades mörka i natten. Tystnaden låg som ett tungt täcke över hela området, slöt allt intill sig, gjorde det präktiga slottet avlägset från allt annat runtomkring. Gräset på slottsgården hade redan börjat prydas av daggdroppar som glittrade av månens lätta sken och svajade i takt till de kyliga vindarna som svepte fram över området. Grässtråna hade växt till sig innanför slottets murar. Ingen hade gått över gräsmattorna på flera hundra år. Det hade fått stå orört, det hade fått växa till sig så pass högt att man inte skulle se om ett djur rörde sig mellan de smala stråna. Vinden visslade i träden som stod packade som en skog precis intill slottsgården. En uggla hoade frånvarande i tystnaden, gjorde den ännu kusligare, ännu mer spöklik. Stjärnornas disiga skimrande på himlen mätte upp mörkret nedanför, men gav inte ifrån sig tillräckligt med ljus för att kunna lysa upp allt i detalj. Mellan trädstammarna låg allt i skugga. Inget ljus lyckades ta sig igenom de tjocka lövverken och därför syntes bara konturerna av ojämn bark som slingrade sig upp för trädens höjd. Man skulle lätt kunna missa en svag gestalt som rörde sig där.
Jag verkade kunna se allt. Allt som fanns mellan slottets murar. Vad jag inte såg var vad som låg bakom dem. Det dunkla ljuset från månen verkade sluta lysa på andra sidan. Träden som var uppradade i en skyddande gest var som en sköld, som om de höll något gömt där inne. En hemlighet. Mina tankar var stilla, lugna. Det var som om jag var ett med natten. Tystnaden och mörkret, till och med vindarna som utan större tryck rusade genom luften, verkade vara en del av mig. Jag rörde mig lätt över marken, osäker på om jag ens nådde gräset med mina bara fötter. Som om jag flög. Jag kände hur vinden lekte i mitt hår, men den berörde inte min kind som en svalkande bris skulle ha gjort. Den rörde mig inte alls. Min hud fick förbli oberörd. Jag sträckte fram handen, lät den klara synen granska den bleka nyansen i mitt skinn. Det var inte så jag mindes mig. Naglarna var inte så korta, inte så perfekta, som dem var på den här handen. Linjerna var nästintill omöjliga att se, som en animering. En datoranimering gjord så perfekt så det såg overkligt ut. Jag var inte verklig, men jag var ingen animering.
Mina tankar sträcktes åt två olika håll. Den ena sa åt mig att jag skulle vända tillbaka, men om jag skulle vända om skulle jag ändå inte hitta hem. Jag mindes inte mitt hem, jag mindes inte vem jag var eller vart jag kom ifrån. Den delen av mig sa att det var farligt att fortsätta, men jag svävade ändå över de långa grässtråna, lät månen lysa över mig som en gestalt i en människokropp. Jag visste inte vart jag var på väg, eller vad jag skulle göra där, men den andra rösten hade övertaget. Det var ingen mänsklig röst. Det var ingen röst som ekade i mitt huvud, varnade mig för vad jag skulle finna när jag väl var framme, förbjöd mig att fortsätta... Den här rösten var en viskning. En viskning utan ord. Utan ord, men med ett klart budskap. Jag måste ta mig in. Slottets släta baksida, full med mörka fönster, dammiga som åldern de ägde, låg framför mig. Jag kunde inte avgöra avståndet. Jag behövde inte veta hur långt det var kvar - bara att jag var på väg. Att jag skulle nå dit.
Lugnet inom mig höll sig kvar, men ändå lät jag en smygande känsla av positiv nervositet röra sig i mina lemmar. Jag log, trots att jag inte hade några tankar för att göra det. Jag bara log. Mina ögon var riktade mot stenbyggnaden framför mig, men ändå såg jag den slanka gestalt som rörde sig vid sidan om. Uppe på muren flög en skugga förbi, lika tyst och lika omänsklig som jag själv. Den nästan svävade uppe på den tjocka muren, trots sina långa, graciösa steg, rörde sig på toppen som om det var det enda den kunde ta sig fram på, som om den var rädd för gräset som sträckte sig uppmed kanterna. Jag var inte rädd. Jag hade ingen anledning att vara det. De silvriga ögonen såg på mig, granskade mig, iakttog mig. Den hade stannat och stod nu rak på stenarna som utgjorde muren. Människogestalt. Den var så långt bort, så avlägsen. Den utgjorde inget hot mot mig, den skulle inte klara av att göra mig illa. Jag fortsatte utan att bry mig om den ovanliga varelsen. Rösten som formade ord sa åt mig att den inte borde vara här, den borde inte vara i närheten av slottets murar. Det går inte. Men ändå var den där. Viskningen inom mig verkade vilja berätta det, för jag kände det lika tydligt som om det var min egen tanke. Denna gestalt, denna varelse, var inte menad att vara här. Då skulle den inte kunna ta sig in på området. Den skulle inte kunna sätta en fot på slottsgården.
Någon eller något väste till. Ljudet var som en del av luften. Jag kunde omöjligt avgöra från vilket håll den kom från. Väsningen hade varit lika diskret och tyst som om tystnaden aldrig blivit berörd, som om den aldrig hade spräckt det kusliga i natten, utan gjort det värre - vackrare. Jag antog att jag inbillat mig. Det var bara vinden som utnyttjade min närvaro. Den tog chansen när den hade den; så lömsk och så listig som den var. Vinden. Jag talade om den som om den var levande. Det var den. Jag kände det i min själ. Vinden kunde också tala, med sitt egna språk. Vinden kunde också leva, med sin egen själ.
Slottet verkade inte ha kommit mycket närmre, trots min ökade fart. Jag kände hur den tunna, vita klänningen fladdrade mot mina ben. Den verkade ha samma skimrande nyans som ett par obekanta ögon. Ögon som såg på mig från slottets veranda. Varelsen på muren hade försvunnit, men det tog inte lång tid för mig att förstå att den dykt upp framför mig. Bara några meter bort. Jag hade inte ens märkt när den förflyttat sig. Så tyst, så osynligt. Den klara rösten i mitt huvud skrek åt mig, ville att jag skulle vända om innan det var för sent, men ljudet var så avlägset för mina tankar. Jag hörde den knappt. Jag skulle ta mig fram till mitt mål. Varelsen kunde inte skada mig, om den ens ville det. Det var inte meningen att den skulle vara här. Den släppte inte blicken från mig och jag mötte de silverskimrande, vackra ögonen. Som trollbunden - men fortfarande med mina tankar riktade mot slottet - granskade jag gestalten. Den verkade sjunka in i mörkret som verandans tak kastade då den skuggades från månen. De två, lysande ögonen var det enda jag såg utav den. Mitt hjärta hade börjat slå fortare, men jag märkte inte av det. I takt med mina hjärtslag rörde jag mig fortare framåt. Slottet verkade komma närmare, var snart inom räckhåll. Jag skulle snart få gå igenom de ödsliga korridorerna, där spindelväven klistrat sig kring hörnen och dammet samlats på stengolvet.
Han stod kvar - lika oberörd som jag själv kände mig - då jag kom fram till verandans kant. Med ett lätt, ljudlöst steg tog jag mig upp på stenunderlaget. Det kändes strävt mot mina nakna fotsulor. Som om jag inte känt någonting sedan jag kommit hit. Det hade jag inte. Känslorna hade hållit sig borta från mig, eller också så var det jag som skjutit undan dem, men nu kom de tillbaka, lika klara och skarpa som alltid. Rädsla kände jag ingenting av, bara nyfikenhet, hunger av att få veta vem denne var. Han. Jag hade kallat gestalten för en människa i manligt kön. Jag visste inte varför. Det kändes rätt. De vackra ögonen var precis framför mig, nu aningen intensivare, ännu mer granskande. Jag kunde se den mänskliga kroppen stå på golvet, precis som jag. Han var som jag, en varelse i en mänsklig gestalt. En människa som hörde till mörkret, natten. Jag stod där, stilla och tyst, väntade på att något skulle hända, men som den viskande rösten hade förklarat kunde varelsen framför mig inte röra mig, inte prata med mig, inte göra mig illa.
En till väsning. Den här gången verkade den komma från honom. Väsningen var mjuk. Den smekte luften med den vibrerande sången. En sång som bara varade för en kort sekund. Jag hade inte sett honom yttra sig med ord, och inte heller hade han använt någon mun eller tunga att prata med. Väsningen hade varit hans sätt att tala, men jag förstod den inte på samma sätt som viskningarna inom mig, som vinden som ven mellan trädens grenar och husets stenar.
Han lyfte upp handen som i en vänlig gest. Lugn och varsam. Den verkade komma närmre mig, men förflyttades lika osynligt och obemärkt som han själv. Handen, med de perfekta, långa fingrarna, gled närmre mitt ansikte. Nu slog hjärtat hårt i protest, en överraskande känsla av rädsla. Den kan inte röra mig, intalade jag mig själv, men kände hur det mänskliga i mig sköljdes tillbaka till min själ som en flodvåg. Jag gjorde en ansats att fly, försvinna bort från området, men jag var fortfarande trollbunden av de silvriga ögonen. De var vackra, så magiskt sagolika. Och så nuddade fingrarna vid mina ögon.
Ett skarpt ljus, som verkade ta form av skrikande smärta, fick mig att öppna ögonen. Jag insåg snabbt att det var mitt eget skrik som måste ha väckt mig, tillsammans med det bländade, silverskimrande ljuset. Svetten hade pärlats i min panna. Bara en dröm, försökte jag få fast i mina tankar. En mardröm. Så verklig, så vacker, så magiskt sagolik.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Bolliz - 18 dec 11 - 14:19- Betyg:  | Jag vill verkligen läsa mer :D
Mejla nästa C: |
|
|
|
