Låt mig leva Del 4 |
Resten av helgen var Kirayna väldigt frånvarande och under natten till måndagen sov hon väldigt oroligt. Hon hade kämpat så hårt under hela skoltiden från lågstadiet till högstadiet och lyckats hålla en tyst, frånvarande roll i skolan, första året på gymnasiet hade också varit lätt. Men nu, när Dewian kom och slet undan den tunna mattan hon gick på och försökte hjälpa henne…
Hon var inte van vid att folk ville hjälpa henne, hon ville klara sig själv för att syskonen skulle ta så lite skada som möjligt av allting. Ingen familj skulle ta emot fem minderåriga barn på samma ställe, och det var hennes absolut största rädsla. Att alla fem skulle splittras. Hon gjorde sig snabbt i ordning för skolan och gick tidigare än syskonen, hennes skola låg åt motsatta håll till syskonen och även om Sayo började en halvtimme senare än dem tre yngsta följde han dem alltid till skolan. Kirayna var tidig, så det var bara hon där när hon klev in i klassrummet, hon satte sig ner på sin bänk och tog upp sina anteckningsböcker. Hon började rita och efter ett par minuter var hon uppslukad i sina tankar och bilder. Hon märkte inte ens att Shinobu kom in i klassrummet, först hade Shinobu tänkt gå ut och lämna henne ifred. Sedan tänkte hon gå fram och prata, men slog ner den tanken också och satte sig istället på sin bänk snett framför Kirayna utan ett ord. Kirayna såg henne då och tänkte snabbt bege sig ut ur klassrummet, men Shinobu tog upp egna anteckningsblock och började skriva, klottra någonting. Först väntade Kirayna på att Shinobu skulle säga någonting, men då hon inte gjort det på ett par minuter fortsatte dem båda i tystnad med den dem gjorde. Klasskamraterna strömmade in efter ett tag, Dewian stirrade på henne när han kom in i klassrummet, men han sa ingenting, utan satte sig tyst ner snett bakom henne till vänster.
Skoldagen gick både trögt och segt, Kirayna kämpade hela dagen med att undkomma Dewian och även Shinobu. När det äntligen vart lunch sprang Kirayna ut ifrån klassrummet och snabbt en våning upp. Den delen av skolan användes inte än, den renoverades och skulle inte vara klart förrän till höstterminen. Kirayna hittade ett öppet, färdigt rum som hon stängde in sig i. Hon sjönk ihop intill väggen bredvid dörren och pustade ut.
- … Varför måste han lägga sig i… När ingen annan gjort det förut? Viskade hon frågande och blundade. Det tog inte många minuter förrän hon somnade, hon drömde om då hon var liten, tillsammans med sin mamma Tori. Hon låg i sin mammas knä, Tori strök fingrarna genom hennes långa ljusbruna hår och dem yngre syskonen lekte ute i trädgården tillsammans med Tri som då bara var ett år. Det var en ljummen sommardag, glasdörrarna till verandan stod öppen, vinden blåste lätt och det var en lugn, fridsam stämning i huset. Kirayna höll på att somna i sin mammas knä då hon hörde dem där tunga, släpande stegen och vart klarvaken, men hon låg kvar hos sin mamma. Tori pratade lugnt med henne och reagerade inte så mycket på stegen, Tori vände sig långsamt om när pappan ropade på henne. Hon svarade lugnt som hon alltid gjort, han röt åt henne att komma till honom. Tori suckade och bad Kirayna gå ut och leka, men hon stannade i dörren till verandan då mamman gick in i köket, trotts att hon stängde dörren efter sig kunde Kirayna höra dem. Pappa var arg för att mamma hade begärt skilsmässa och ensam vårdnad över barnen, han var rasande och skrek på henne, saker gick i golvet men mamman fortsatte att lugnt prata med honom. Så kom den första smällen, Tori åkte direkt ner i golvet och slog omkull någonting stort, sedan fortsatte slagen. Han höll på länge och slagen tycktes bara blå hårdare och hårdare, tillslut gick Kirayna in genom vardagsrummet och runt till den andra dörren som ledde in till köket. Den hade varit öppen, Kirayna tittade in och frös i dörren. Hennes mamma låg livlös och orörlig på golvet intill köksbordet, pappa stod böjd över henne och slog maniskt om och om igen med all kraft han hade. Blod välde ut ifrån bakhuvudet på mamman, hennes ansikte och pappans händer var täckta med blod.
Kirayna stirrade chockartat på scenen som utspelades inför henne, hon kund inte röra sig, hon darrade, hon grät och hon skrek.
Hastigt slog hon upp ögonen och stirrade sig omkring i klassrummet. Det var ingen där, och skolgården var alldeles tyst. Hon såg upp på klockan som hängde på väggen, tjugo i fyra, hon slutade skolan för några minuter sedan. Hon suckade tungt och gick ut ifrån klassrummet, så tyst hon kunde smög hon in i klassrummet och hämtade sin väska och jackan.
- Är du så desperat?
Kirayna snurrade förskräckt runt och satte nästan krokben på sig själv, längst bak i klassrummet stod Dewian och tog på sig jackan. Kirayna stirrade kallt på honom, han såg fundersamt tillbaka på henne.
- … Jag somnade.
- Orolig om nätterna? Frågade han och slängde upp väskan på ryggen. Hon fnös.
- Inte längre -
Hon ryckte till i samma sekund hon sagt det och backade ett steg. Hon stirrade irriterat på Dewian och drog snabbt på sig jackan.
- Det är inte heller någonting som angår dig eller någon annan!! Fräste hon och vände snabbt om och ut ifrån klassrummet. Hon smällde igen skjutdörren efter sig, Dewian var snabbt efter henne.
- Jag vet vad du går igenom!
Kirayna tvärstannade, det gick kalla kårar längst ryggraden och hon började darra av ilska. Dewian kom långsamt gående emot henne. Han öppnade munnen för att fortsätta prata, men Kirayna slog upp väskan under hakan på honom så han föll till golvet.
- DU HAR INGEN ANING OM VAD JAG GÅR IGENOM!! LÄGG DIN LÖJLIGA SKIT PÅ NÅGON ANNAN SOM BRYR SIG!! Vrålade hon ilsket och slängde väskan så hårt hon kunde i ansiktet på honom. Hon vände sedan om och sprang ut från skolan så fort hon kunde. Dewian drev ju bara med henne, han kanske haft ett jobbigt förflutet med möjligen en skilsmässa och kanske ”stränga” föräldrar. Men han var ljusår ifrån vart hon nu befann sig. Hon saktade inte ner förrän hon kunde se sitt hus, hon andades ganska tungt och gick långsamt in genom grinden, antagligen skulle syskonen redan vara hemma.
- KIRI SAN!
I samma sekund hon öppnade dörren, kastade sig Tri glatt om benen på henne. Kirayna log och strök henne över håret.
- Haft en bra dag i skolan?
- Ja!! Vi ska börja lära oss läsa nästa vecka!! Sa Tri glatt och skuttade upp och ner, Kirayna skrattade.
- Attan, då kan vi ju inte skriva hemliga brev om dig längre ju.
- He?! Skriver ni saker om mig?! Frågade Tri chokat.
- Ja, men det är mest om julklappar och presenter, inget särskilt viktigt, sa Kirayna leende. Hon hängde av sig kläderna och automatiskt satte hon handen emot kroken där hennes väska hängs, men så kom hon på att hon slängt den på Dewian.
- Chris lagar mat idag!! Det blir någonting konstigt! Sa Tri och skuttade förtjust iväg mot köket, Kirayna gick efter henne. Christon stod vid spisen och kämpade med någon gryta, Sayo stod stolt bredvid och inspekterade honom och vid bordet satt Kaylan och hackade grönsaker omgiven av olika kryddor och oljor.
- … Du har satsat högt på barnarbetet idag, sa Kirayna leende. Christon blängde surt på henne och Kaylan vinkade glatt med kniven åt henne, sedan återgick han till att koncentrerat kacka grönsakerna.
- Dem ville själva, dem sa att det var på tiden att dem också fick göra mat eftersom Tri redan kan kocka risa och spagetti, sa Sayo glatt.
- Så det är där skon klämmer, vill inte vara sämre än lillasyster, sa Kirayna och plockade fram tallrikar och glas, Tri hjälpte till att börja duka upp bordet. Plötsligt knackade det på dörren, Kirayna överlämnade köket till syskonen och gick ut till hallen, öppnade dörren och stirrade på Dewian. Hon stirrade förvirrat på honom, hur visste han var hon bodde?
- Jag antar att den här tillhör dig, Severin, sa han och höll upp hennes väska. Hon svor för sig själv, hennes adress stod ju på väskan. Hon sa ingen men tog emot väskan och hängde den på sin krok vid dörren.
- Det är ingen skit.
Hon stirrade undrande på honom någon minut, sedan puttade hon ut honom genom dörren, gick ut och stängde hårt dörren efter sig.
- Lägg av! Det är inte kul Hiko -
- Jag vet vad du går igenom för jag har gått igenom samma sak… Kanske inte exakt samma, men nära nog, sa han allvarligt. Det kockade inom Kirayna, hon knöt ilsket nävarna.
- … Du vet fan inte vad du snackar om?! Morrade hon rasande, Dewian stirrade tyst på henne någon minut. Sedan satte han ner sin väska på trappan, tog av sig jackan och drog upp armen på sin skoluniform, han drog undan ett tunt svettband och visade ett fullt ärr efter någon brännskada. Ovanför ärret kunde hon urskilja långa linjer. Det påminde henne lite om skärsår, men eftersom han inte drog upp tröjan tillräckligt långt, kunde hon inte vara helt säker. Hon såg tyst upp på honom.
- Min mamma gillade inte att jag lekte med andra barn när jag var liten, hon brände mig med både cigaretter och tändare… Hon misshandlade både mig och min storasyster grovt, både psykiskt och fysiskt. Även till den mån att min storasyster blev helt döv på båda öronen, sa Dewian. Han drog ner tröjan och tog på sig jackan, Kirayna studerade honom tyst. Hon hade svårt att tro honom, han var så liglig, glad och social… Hur kunde den killen framför henne ha blivit misshandlad och i alla fall skratta så som han gjorde? Det hade aldrig Kirayna gjort, ens då hon var liten.
- Jag kan hjälpa dig komma ur det, innan det går för långt, sa han allvarligt, Kirayna skrattade tyst och skakade på huvudet.
- Vad är det som ska gå för långt Dewian? Det kan inte… Hon tystna. Hon hade ingen skyldighet att prata med honom om sina sår, bara för att han gjorde det.
- Dina syskon är väl viktiga för dig eller hur? Frågade Dewian, hon såg ilsket upp på honom och backade in i dörren och la handen över handtaget.
- … Min mamma gick för långt. Då hon slog ner min syster så allvarligt att hon vart döv, kunde också ha blivit hennes död. Lizhara åkte in på sjukhus och vakande inte under två månader, jag var förstörd. Min enda anledning att leva vidare var för att INTE lämna Lizhara ensam med mamma, men om Lizhara dog… Skulle jag också dö, jag kunde inte leva vidare ensam.
- … Du ville ta ditt liv? Frågade Kirayna. Hon såg in emot köket, hon kunde se Kaylan som fick hjälp av Sayo med salladen, Tri skuttade glatt omkring dem, sjungandes på någon sång, hon kunde också se Christons rygg som pendlade mellan spisen och diskhon. Om någon av dem dog, skulle hon flora en del av sig själv… Men om dem andra överlevde, skulle hon leva för dem. Om alla fyra dog… Då skulle hon utan att tveka ta sitt liv.
- Jag funderade på det, utmanade ödet mer än en gång… Och det var då jag träffade Kimmen och Hideki. Hade jag inte gjort det, och funnit tröst i deras närvaro, skulle jag ha tagit mitt liv och lämnat Lizhara ensam. Kort efter att Lizhara åkte in på sjukhus, tog mamma en överdos.
- … Men socialen då? Gjorde inte dem någonting? Frågade Kirayna.
- Dem ville skicka oss till Osaka, där pappas släktingar bor. Men dem ville inte ha kontakt med oss, så dem skrev under på att ha vårdnaden för oss, men fixade kort därefter ett hus som vi kunde bo i här, dem skickade hela barnbidraget till oss. Vi fick helt enkelt klara oss själva med vad vi hade, och eftersom Lizhara är fyra år äldre än mig så har hon tagit över vårdnaden.
Kirayna kände ett sting i hjärtat. Det var nästan samma sak hos dem, fast hennes pappa levde, och hade vårdnaden över dem, hon tog hand om sina syskon och såg till att allting fungerade. Hon var rädd för vad socialen skulle göra, för dem hade inga släktingar på vare sig mammas eller pappas sida.
- … Men det förändrar ingenting, sa hon och skakade på huvudet.
- Det spelar ingen roll att du gått igenom samma sak och vet hur det känns… Jag vill inte ha din eller någon annans hjälp… Jag kan och ska klara av det här på egen hand. Det är bara två år tills jag är myndig och då tar jag vårdnaden över dem, sa Kirayna och öppnade dörren.
- Ska du leva så i hela ditt liv? Rädd för din pappa? Frågade Dewian tyst. Hon stannade upp i dörren, hon vände sig långsamt om emot honom.
- … Min… Pappa?
- Jag läste om den incidenten för sex år sedan, om din mamma som mördades, sa Dewian tyst. Kirayna såg rasande på honom.
- Jag är inte rädd för honom… Om han inte använde mina syskon som hållhake skulle jag ha spöat honom för länge sedan! Fräste Kirayna, Dewian suckade och vände om.
- Tänk det förvånar mig faktiskt inte ett dug Severin, sa han och vinkade åt henne. Hon smällde igen dörren efter sig och gick tillbaka ut i köket.
- Vem var det? Frågade Sayo. Han stod i fönstret och såg efter Dewian, Kirayna fnös och satte sig ner.
- En idiot.
|
| Kommentarer | | Dufwan - 16 dec 11 - 13:10 | | Det är ju inte dåligt skrivet på något sätt och storyn kan jag inte säga mycket om, men namnet gillar jag inte alls. |
|
|
|
