Tycktes inte slå mig |
Löven glimrade ovanför mig i skymningen.
Det hade tydligen regnat för det måste ju ändå varit det
som glänste och gjorde uppvaknandet så vackert?
Tanken på vart jag var och varför jag var där tycktes inte
slå mig. Just i den stunden var det som att mitt medvetande
sprungit efter tåget men aldrig hann med. Det fanns någon
annanstans och jag kände mig som i en bubbla av oförklarlig
glädje. Det var ett väldigt märkligt och underbart tillstånd
jag befann mig i.
Inte en endaste själ tycktes vara i närheten, ändå slog inte
ensamheten och ovissheten mig som något skrämmande.
Snarare tvärtom; rogivande och intressant.
Nyfikenheten var liksom fjärrkontrollen för tv-skärmen;
skärmen har inget att säga till om. Jag valde inte att resa
mig upp och se mig om, kroppen valde det för mig.
Mina kläder var genomblöta, hur länge hade jag kunnat ligga
där? Tankarna flög ifrån höger och vänster och jag kunde
inte få rätsida på varför jag legat där. Tät skog åt vilket
håll jag än vände mig och ingen återvändo till det jag kände
till.
Visserligen hade jag aldrig vaknat upp djupt inne i skogen
förut men tystnaden skrämde mig lite. Det kändes oroväckande
tyst. Inga livstecken någonstans. En kvist som bröts,
någon bäck eller å som forsade, ett litet fågelljud,
någonting! Komplett tystnad… Komplett tystnad i mörkret.
Jag var livrädd.
Jag snubblade över någonting. Vad det var visste jag inte
men det verkade inte innebära någon fara så jag bestämde mig
för att ta reda på vad det var. Jag satte knät i marken och
förde handen över vad det nu var.
”Herregud!” var den direkta känslan jag fick när jag anade
vad det var. Skräcken gjorde att jag föll bakåt och händerna
fick ta emot fallet. ”Det här kan väl inte vara…
Nej herregud! Nej det kan det ju inte! Det får inte vara..!”
Det kändes så otroligt bekant och ändå så främmande.
Det var iskallt och livlöst men ändå så skållande hett! Jag
hade strukit min hand över vad som tycktes vara handen på en
hon. Det var en väldigt liten hand, det kunde inte vara en
man.
Vem var hon och varför kändes hon så bekant? Om jag bara
hade haft ljus så jag kunde se henne, eller ville jag ens se
vad som hade hänt? Trots hemskheten var jag fast besluten
att ta reda på vem hon var. Jag kunde inte lämna hennes
kropp att ruttna därute! Hur illa det än kändes så skulle
jag stanna kvar där. Hennes anhöriga förtjänade att få veta.
Jag var trots allt den enda där.
Det hade varit en lång dag för oss båda. Jag hade föreslagit
för min Felicia att vi skulle gå ut en stund och piggna till
under en promenad. Hon gillade inte att bo på landet,
innerst inne var hon en stadsbo men jag gillade att hon
bodde så avsides. Då kändes det ännu mer som att det var jag
och hon mot världen.
Jag tog hennes lilla hand i min och ledde henne ut allt
djupare längs skogsstigen hon klagade på att hon inte
gillade. ”Felicia, vad spelar omgivningen för roll när det
bara är dig jag kan titta på ändå?” Hennes kinder började få
samma färg som hennes söta läppar.
”Albin, kan vi inte gå härifrån? Jag är rädd!” ”Nä men nej,
det är ingen fara!” Svarade jag. ”Dumheter” tänkte jag…
Inte kan man väl låta lite åska förändra planerna?
En regndroppe landade på hennes kind. ”Vad gråter du för?!
Du har ju mig här!” Felicia skrattade och kollade blygsamt
ner i marken. Med en så underbar tjej och en så fin
omgivning var en kyss oundviklig.
Det halvmörker som redan fanns tog an en svartare nyans på
himlen. Nästan haglande droppar vatten hittade ut från
molnen! Så mörkt men så ljust, som en döende glödlampa!
Mörkt… Ljust… Och återigen mörkt. Lampan hade slocknat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | StukadFot - 14 dec 11 - 16:50 | | Tack så jättemycket! :D | Chade - 14 dec 11 - 16:45- Betyg:  | | Vackert skrivet, du skriver bra och använder ett fint bildspråk :) |
|
|
|
