Love is all [13] |
Hej! Jag är hemskt ledsen över att den här delen dröjt lite, men hade helt skrivtorka så har gjort mitt bästa, ska komma igång ordentligt igen så snart som möjligt!
Tack, tack, tack för era fina kommentarer! U rock! :)
Kapitel 13 – Vitt, vitt, vitt
Vanessa andades tungt och hon kände hur hennes tankar började snurra snabbare och snabbare tills hon helt och hållet slutade fokusera på att tänka. Det enda som nu fyllde hennes huvud var Richards kropp som bara befann sig några millimeter från hennes, och hon brydde sig inte längre om hans grepp runt hennes överarm. Hennes kropp verkade reagera helt på egen hand, och till sin förvåning lutade hon sig närmre honom. Richard märkte det också, och när Vanessas överkropp snuddade honom drog han tyst efter andan. Vanessa lade inte märke till de korta sekunderna av tveksamhet i Richards ögon, och när han harklade sig och backade ett steg kände hon sig förvånansvärt avvisad. Till sin förvåning blev hon frustrerad när han gav henne en kort nick, önskade henne god natt och snabbt avlägsnade sig därifrån. Som om hon fått ett slag i magen återvände hon till verkligheten och satte händerna för munnen för att inte skrika rakt ut. Vad höll hon på med? Hon skyndade sig in på sitt rum, stängde dörren efter sig och gick fram och tillbaka mellan sängen och dörren medan hennes hjärta försökte lugna sig. Efter flera minuter satte hon sig ner på sängkanten, snurrig av alla tvära svängar, och ruskade på huvudet.
”Vanessa Blair Landstone, vad är det du håller på med!?” väste hon anklagande till sig själv, och föll ner på sängen med benen utanför sängkanten.
Med en suck petade hon till slut av sig skorna, drog upp benen på sängen och somnade utan att ha gjort sig i ordning eller ens lagt sig under täcket.
Hon gick fram längs en lång gång mellan ett flertal bänkar, och hennes far höll henne trofast runt armen. Medan de gick såg Vanessa ner på sin vita klänning, den var stor och vacker och hade silvriga ränder över kjoltyget. Av någon anledning kände hon sig lite som en polkagris, och när hon åter igen såg upp märkte hon att allt syntes vagt på grund av slöjan som hängde framför hennes ögon. Hon kunde se sin framtida man stå framme vid altaret och vänta på henne, och plötsligt släppte Thomas hennes arm och överlät henne till Valentino.
Efter den traditionella texten och deras löften hördes prästens lite avlägsna röst, ”ni får nu kyssa bruden”.
Valentino log nöjt och höjde armarna för att föra bort slöjan från hennes ansikte, och Vanessa slöt ögonen under de sekunder som slöjan fördes bort från hennes ansikte och snart vilade på hennes hår. Långsamt öppnade hon ögonen och såg förvirrat framför sig. Valentinos ansikte hade ersatts med Ians, och han log snett medan han lutade sig mot henne. Hans varma händer placerades på hennes kinder, men när han bara var någon millimeter från hennes mun förändrades något och plötsligt var det Richard som stod framför henne. Deras läppar möttes, och varje cell i Vanessa verkade explodera av beröringen. Hon blev svag under kyssen och ville ha mer, men han avbröt retligt nog kyssen och rätade på ryggen igen. Det var varken Richard eller Ian som stod framför henne, det var Valentino. Hennes man. Leendet som spridit sig över Valentinos läppar skickade olustiga stötar genom Vanessas kropp, och till applåder från de andra tog Valentino hennes hand och kramade den mjukt. När de vände sig om för att möta de applåderande människorna i bänkarna var dem inte där, men applåderna ringde högre och högre i Vanessas öron, och Valentinos hand blev alldeles för varm och hård. Med huvud ringande av smärta vände hon sig mot honom för att be honom att släppa henne, men hans ansikte hade förvridits i ilska och hat.
”Du har varit otrogen” ekade hans röst i kyrkan, och Vanessa skakade febrilt på huvudet medan greppet om hennes hand hårdnade ytterligare.
”Ljug inte!” vrålade Valentino, men han varken lät eller såg ut som Valentino längre.
Det var som att alla tre, Valentino, Ian och Richard, hade satts samman i en och samma kropp, och de var alla arga på henne. Hon försökte vrida sig ur det stenhårda greppet och lyckades, men naglarna från det fasta greppet hade rivit upp handryggen så att hon började blöda. Förtvivlat sprang hon ner från altaret, längs gången och styrde de klapprande stegen mot dörrarna. Till hennes lättnad var de olåsta, men när hon väl fått upp dem snubblade hon på klänningen och föll framåt. Hon förberedde sig för en smäll som aldrig kom, och när hon öppnade ögonen satt hon upp i sin säng och andades andfått. Svetten rann från hennes panna och adrenalinet i hennes kropp fick hennes hjärta att rusa i panik.
En dröm. Det hade bara varit en mardröm. Hon svalde hårt, lade sig ner igen och stirrade skrämt upp i taket. Det här bröllopet hade redan gjort henne galen.
Början av juni
”Nej… nej… inte den där. Jag… nej den är för mycket… nej… nej! Absolut inte… kanske den, fast nej, nej… nej, inte den heller…”
Vanessa suckade efter flera timmars sökande efter någon passande bröllopsklänning. Även om bröllopet nästan var att likna med en domedag ville hon se bra ut. Kanske var det ytligt, men hon brydde sig inte om det. Hon skulle leva upp till att bruden ska vara den vackraste på bröllopet, men inga av de klänningar hon sett hittills dög. Hennes ben värkte och hennes huvud snurrade, det var som att varje bröllopsklänning bländade henne med sin klarvita färg. Klänning efter klänning vandrade förbi hennes synfält och gjorde henne sömnig, men hon visste att hon var tvungen att välja åtminstone en klänning att ta med sig hem och pröva för att se om hon trivdes i den.
”Vad tycker du om den här?” frågade Claire muntert och höll fram en vit klänning i frasigt tyg som skickade rysningar genom Vanessas kropp.
Det enda hon kunde göra var att skaka, hennes läppar hade inte lust att forma ordet ”nej” en tusende gång, och hon sjönk ihop lite i stolen som hon satt i. Varför kunde det inte bara finnas någon bra klänning? Anledningen till att de var ute och letade bland redan färdiggjorda klänningar var för att Vanessa inte hade en susning om hur hon ville att klänningen skulle se ut, därför kunde hon inte beskriva den för någon som kunde designa den. Hon var övertygad om att hon skulle känna direkt om rätt klänning befann sig framför hennes ögon, men till hennes frustration gjorde hon det inte än. Någon harklade sig snett bakom henne, och hon vred på huvudet och mötte Ians blick. Han log svagt mot henne, reste sig och började se sig om i den stora butiken. Anledningen till att Ian var med var eftersom att hans mor mådde lite dåligt, och eftersom Valentino inte fick se henne i brudklänningen innan bröllopet och deras far helt och hållet vägrade spendera långa timmar i butiker som sålde klänningar var det Ian som var tvungen att följa med. Även Claire och Helen var med, men Helen verkade mer intresserad utav Ian än hon var av klänningarna. Till Vanessas lycka verkade Helen dock lika trött som Vanessa själv, och hon halvsov i sin stol. Ian vandrade iväg utanför Vanessas synfält, och hon koncentrerade sig motvilligt på sin mor som nu höll fram en klänning med röda blommor insydda i klänningslivet. Åter igen skakade Vanessa på huvudet, och Claire rynkade lite på pannan, men nickade och återvände i sitt sökande.
”Vad sägs om den här?” frågade Ian, och Vanessa vände sig förvånat om.
Hon mötte Ians blick och lade huvudet lite lätt på sned. Varför ansträngde han sig så? Med en suck reste hon sig dock och gick, tillsammans med sin mor, till Ian och klänningen. Han höll den framför sig och Vanessa var tvungen att kväva ett skratt eftersom det såg urlöjligt ut, men så koncentrerade hon sig på klänningen och gapade av förvåning.
”Den är underbar” viskade hon i en misstrogen ton.
Ian höll tillbaka ett belåtet flin, och såg på Claire.
”Det är den faktiskt” höll hon med om, och det ryckte till lite i Ians ena mungipa, men inte mer än så.
Klänningen var väldigt vacker, enligt Vanessa. Den var ärmlös och satt mycket tajt runt överkroppen ända ner mot höftbenen. Hela överdelen var prydd av silvriga broderier, och längst upp var kanten prydd av spets. På baksidan fanns det en vacker snörning med vita, tunna band i siden. Väl vid höftbenen började tyget falla ut och var längre där bak än där fram, men det hängde inte trött och livlöst utan var draperat. Vanessa kände på det mjuka tyget, vände sig mot Claire och gav henne en upprymd blick.
”Den här är det, mor. Det är den här jag ska gifta mig i” sade hon, och trots att hon lite flyktigt tänkte att hon inte ville gifta sig med Valentino trots den vackra klänningen, kunde hon inte förneka att det började pirra lite entusiastiskt i hennes kropp när hon fått tag på den rätta klänningen. Tack vare Ian.
”Tack” sade hon när Claire gick iväg för att tala med mannen som ägde affären, och Ian ryckte på axlarna.
Hans blick var inte så nöjd längre, den var forskande och lite sorgsen, men han log ändå snett mot henne och följde efter henne ut ur butiken.
”Hittade du något?” frågade Richard nyfiket när de alla kom hem, och Vanessa nickade ivrigt.
”Den är perfekt” sade hon med ett brett leende, och gav honom en lycklig blick.
Han besvarade hennes leende med ett eget, och hälsade även på de andra. Valentino hade också kommit, han skulle härmed sova i deras hus inför bröllopet, och efter att de sagt god natt följde Richard med henne upp för trappan. Det hade mörknat ute, de hade varit inne i staden hela dagen för att hitta något, och Vanessa kvävde en gäspning.
”Jag tror faktiskt att Alicia redan har burit in den på mitt rum, vill du se den?” frågade hon med ett leende.
”Självklart” svarade Richard, och Vanessa kunde inte se förbi hans vänliga leende och upptäcka den tvekande minen hos honom eftersom hon var fylld av glädje.
De styrde stegen mot Vanessas rum medan Vanessa berättade om hur dagen hade varit och hur Ian till slut lyckats föreslå en klänning som var alldeles underbar. Hon öppnade dörren, gick in och styrde stegen mot klänningen som låg på sängen.
”Åh, låser du efter dig? Jag vill inte att Valentino ska komma in och råka se mig” sade hon, och Richard låste dörren och lät nyckeln sitta kvar.
Han gick lite närmre och kikade över Vanessas axel, den såg verkligen vacker ut.
”Vänta… jag kommer snart” sade hon medan hon tog upp klänningen och gick in i garderoben.
Hon stängde efter sig, fick snabbt av sig klänningen hon hade på sig för tillfället, och trädde bröllopsklänningen över huvudet. Den föll snart på plats och hon drog lite i snörena så att den inte skulle falla av. Innan hon gick ut till Richard kollade hon sig i spegeln, och log mot sig själv. Med lätta steg gick hon ut i rummet igen, och fann att Richard stod lutad mot en av stolarna, men han rätade genast på sig när Vanessa kom in.
”Kan du hjälpa mig med snörningen?” frågade hon, och gick fram till honom.
”Visst” sade han, och harklade sig lite lätt när hon vände ryggen åt honom.
Han fick snabbt ihop snörningen, Vanessa antog att han var van vid det eftersom Helen ofta bar klänningar med snörning, och hon vände sig halvt mot honom och halvt mot spegeln i rummet.
”Så, vad tycker du?” frågade hon, och studerade sig själv i spegeln. Hon var så otroligt nöjd.
”Du är otroligt vacker” sade han, men hostade till lite lätt, ”Den, menar jag. Väldigt vacker” mumlade han, och Vanessa såg på honom i spegeln.
Hon var konfunderad över vad som hänt några dagar tidigare, när de stått utanför hennes rum, vad var det egentligen som hänt? Vad hon dock var mer fundersam över var hennes egen reaktion på det hela. Långsamt vände hon sig om och såg på Richard. Han verkade nästan lite nervös.
”Vad är det?” frågade hon nyfiket.
”Va?” utbrast han överraskat, och såg på henne.
Vanessa svarade inte utan gick närmre honom och stannade inte förrän hon stod precis framför. Han gav henne en frågande blick, men hon besvarade den inte. Med en långsam rörelse höjde hon sina händer och lade dem på hans bröstkorg, vilket gjorde honom ännu mer fundersam, och så lutade hon sig mot honom. hennes öra låg mot hans bröstkorg, mellan hennes båda händer, och snart lade han armarna runt henne i en omfamning.
”Är det något?” frågade han, lite orolig nu, men Vanessa skakade lite på huvudet.
”Säkert?” frågade han, och Vanessa såg upp på honom.
”Nej” svarade hon då plötsligt, och Richard rynkade pannan.
Vanessa ställde sig försiktigt på tå så att hon kom längre upp, och Richard verkade förstå vad hon ville. Han tvekade men lutade sig sedan lite mot henne utan att nå hela vägen fram. Då blev Vanessa nästan lite otålig, som en present som är så väl inslagen att det tar alldeles för lång tid att öppna den, och drog upp händerna till hans nacke. Hon drog honom mot sig, mötte hårt hans läppar och kände hur hennes kropp gjorde en volt inombords. Händerna runt hennes midja grep tag lite hårdare om henne, och hon kände hur hon blev varm i hela kroppen. de drog munnarna från varandra under några sekunder för att hämta andan, men de var båda lika berusade av händelsen och fortsatte att kyssas. Vanessa kände hettan från hans mun och hans läppar var lite torra och smaklösa, men hon ignorerade det eftersom hennes kropp verkade handla på eget bevåg. Hon kände hur han började backa och trodde att han skulle dra sig ifrån henne, men istället drog han med sig henne medan de kysstes. Richard hamnade snart på sängen med Vanessa över sig, och han började snabbt snöra upp hennes klänning utan att behöva anstränga sig. Hans händer var vid hennes nacke, sedan vid hennes midja, ner över hennes rumpa och lår, och sedan var de uppe vid hennes hår igen. Hon pressade sig ner mot honom, andades snabbt och började knäppa upp hans skjorta. Plötsligt var det som om allt stannade upp, som om hon kunde se vad som hände från ett annat perspektiv, och så flög hon upp på fötter och spärrade förskräckt upp ögonen.
Richard satte sig förvånat upp och blinkade till, men så var det som om han insåg vad det var som hände och han reste sig snabbt medan han knäppte skjortan igen. De såg på varandra, men som i en tyst överenskommelse sade de inget. Richard gick snabbt mot dörren och vred om nyckeln, medan Vanessa skyndade sig in i garderoben, stängde efter sig och bytte till sitt ljuslila nattlinne. Hon hörde dörren slå igen bakom Richard och med darrande händer hängde hon upp bröllopsklänningen. Försiktigt gick hon ut i rummet igen, andades så tyst hon kunde och satte sig ner på sängen.
Hennes hjärta dunkade hårt, och när dörren flög upp gav hon ifrån sig ett svagt skrik och hoppade skrämt till.
”Vad är det?” frågade Alicia oroligt.
”Åh… inget, du skrämde mig” svarade Vanessa och slöt ögonen.
Hon lutade sig bakåt i sängen och lade sig tillrätta.
”Trött?” frågade Alicia roat medan hon drog gardinerna för balkongdörrarna.
”Väldigt” svarade Vanessa med en gäspning, och sneglade på Alicia.
”Då ska jag låta dig sova, god natt” sade hon lättsamt, log brett och försvann ut genom dörren och vinkade lite lätt.
Trots att Vanessa var väldigt trött fanns det inte en chans att hon skulle kunna somna speciellt snart. Det var alldeles för mycket tankar som snurrade omkring i hennes huvud, och hon visste att det var mitt i natten när något utanför fönstret fick henne att spetsa öronen. Det lät som om någon knackade, vilket hon dock ansåg vara omöjligt. Hon bodde på andra våningen, alltså var något sådant helt absurt, och hon skakade lite på huvudet innan hon vred på sig i sängen och suckade djupt. När det knackade igen satte hon sig rakt upp i sängen och gav glasdörrarna en misstänksam blick innan hon långsamt reste sig. Det hann knacka ännu en gång innan hon gläntade på de tunna gardinerna och drog häftigt efter andan.
Där stod Ian.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.6) | EmmaGlimne - 16 jan 12 - 20:28- Betyg:  | Herre! Vanessa är riktigt på här! xD Jag gillar Richard..
men det var en överraskning att även han skulle börja gilla
huvudpersonen.. Hade föredragit honom mer som en bror ;)
Men det är spännande, I like that! Keep writing even if I know its hard some times! | susanna_89 - 7 jan 12 - 22:34- Betyg:  | | gud du skriver så otroligt bra. maila när nästa kommer ut! <3 | | Eme_96 - 12 dec 11 - 17:56- Betyg: | | Oj shit! :o Riktigt, riktigt bra, precis som alltid! :D Super, mejla gärna nästa!:D | | mizzkitty - 12 dec 11 - 09:39- Betyg: | | Väldigt bra del :), fortsätt gärna. | | Mizz_andersson - 11 dec 11 - 23:33- Betyg: | | Mycket bra. =) Maila när nästa del är klar. (y) |
|
|
|
