Skogsvandring, del 2 |
Skogsvandring - del 2 - tidernas begynnelse
Långt, långt innan jag försvann började min historia. Det var innan jag ens var ett litet ägg eller en ännu mindre spermie. Tidernas begynnelse, men den historien är för lång, och inte speciellt relevant till mig, ändå. Men för femton år sedan, började jag, och det är där jag börjar min historia.
När jag föddes var jag liten och skrynklig, ganska äcklig, som många bebisar. Trots det tyckte mina föräldrar att jag var det underbaraste, och de tog slut på en hel rulle med foton för de tog så många foton på mig när jag bara var en dag gammal.
Alla ser exakt likadana ut, och nu finns de i en låda någonstans på vinden, och ingen kollar på dem längre. Kanske tittade de igenom dem en gång, och sedan insåg de att fotona var tråkiga, ingen annan skulle tycka om att se på samma foton trettiotre gånger, och tillslut tyckte inte de heller att det var speciellt roligt.
Jag växte inte heller upp till att bli söt heller, utan var bara söt som barn var, men när jag växt ur den söta fasen, fanns det inte mycket att tycka om mig.
De döpte mig till Sara som betyder prinsessa, fast det tänkte inte mina föräldrar på när de döpte mig. Det var först senare, långt senare när alla andra letade reda på vad deras namn betydde som jag också gjorde det. Andra Sara i klassen gick runt och sa det jämt, att hon var en prinsessa, och kanske var hon det, med sitt blonda lockiga hår som trasslade in sig i allt.
Men, det är en tråkig historia, min uppväxt alltså. Min familj var den där alldagliga som ingen egentligen vill höra om. Det var när jag var tretton, och upptäckte en annan värld runt om mig, en annan värld som jag aldrig riktigt sett förut, men alltid funnits där, det var då allting startade på riktigt.
Jag träffade Fredrik på en onsdag. Jag kommer ihåg det för det var sovmorgon, och onsdagar var den enda dagen vi hade sovmorgon det året. Det var i sjuan, och jag hade precis färgat håret brunare för att dölja den tråkiga ljusbruna färgen som förföljt mig så länge.
Han satt på bänken utanför skolbyggnaden och såg milt road ut, men munnen krökt äcklat medan han tittade på några barn som byggde ett sandslott några meter bort ifrån honom. Det var ganska uppenbart att han var äldre än mig, säkert med flera år, hade jag tänkt, och dragit jackan tajtare runt mig.
Han tittade upp på mig när jag passerade, och jag upptäckte att jag stirrade, som alltid. Det var som om jag föddes med en defekt, jag var tvungen att stirra på folk hela tiden. Mitt ansikte blev rött som en rödbeta, och jag ville sjunka genom jorden.
“Det är fult att stirra,” sa han, och log hånande mot mig när jag tittade ner på mina fötter, på mina trasiga skor som jag tänkt slänga alldeles för många gånger, men aldrig orkat säga till mamma att jag ville ha ett par nya.
“Förlåt,” hade jag lyckats få ur mig efter ett dag, men vågade fortfarande inte titta på honom. Han var stor, mycket större än mig. Hans ansikte var inte lika runt som killarna i min klass, och hans röst var mycket grövre, så pass mycket djupare att jag kunde tänka mig vibrationerna i bröstet varje gång han sa någonting.
“Ljug inte,” sa han, och skrattade den här gången. Skrattet var inte hånande, som jag hade trott att det skulle vara, utan hjärtligt, ett skratt jag aldrig skulle vänja mig att höra från honom. Jag gillade hans skratt.
“Vaddå, jag ljuger inte!” Sa jag, innan jag han tänka efter. Det var en annan spärr jag saknade, det var som om jag inte kunde kontrollera det som kom ut ur min mun ibland. Då kollade jag upp på honom. Han kollade såklart fortfarande på mig, och han ställde sig upp. Han var mycket längre än jag, säkert upp mot två meter lång. Tre steg och hans bröst stötte i min haka. Får han inte svindel? kom jag ihåg att jag tänkte när jag tittade upp på honom, en absurd och helt puckat tanke, men jag tänkte den ändå.
“Går du här eller?” Frågade han då, fortfarande jätte nära, och självklart kände jag vibrationerna i hans bröst, precis som jag hade trott att jag skulle göra. Det var först då jag kom på att jag kunde ta ett steg bakåt, och inte stå där som det fån jag var, medan alla andra gick förbi och fnittrande åt mig. Två korta steg bakåt, och det var ett rimligt avstånd mellan oss.
“Nä, jag bara går hit för att jag tycker det är kul,” sa jag sarkastiskt, och höjde ögonbrynen.
“Man vet ju aldrig när det kommer till Stockholm, det finns konstiga människor här,” han ryckte på axlarna, och drog upp en penna ur sin ficka, verkade helt omedveten om det, och den la sig snabbt mellan hans pekfinger och långfinger, medan han fingrade nervöst med den.
“Kommer du från landet eller?” Frågade jag, och sneglade på hans fingrar som fortsatte att fingra på pennan.
“Jag kommer från Sverige, ja,” han nickade och tittade tillslut bort. Några meter bort, stod några tjejer och rökte, röken ringlade från deras målade munnar. Deras jackor var alldeles för stora och tjocka för dem, det var inte ens kallt längre. “Du, vi får prata senare,” sa han, och försvann bort mot tjejerna, la pennan tillbaka i fickan. Inom en minut hade han också en cigarett i munnen.
Han höll också det han sa, men det tog ett tag innan han pratade med mig igen. Efter att han gått bort mot tjejerna hade de börjat fnittra, och jag gick in i skolan och kände mig otillräcklig. Självklart skulle han gå efter fucking jävla fjortisarna, och inte en liten alldaglig tjej som inte ens fått bröst än. Jag kunde inte ens säga att jag fått min mens, som alla andra verkat fått, och gjort dem så himlas vuxna. Jag var fortfarande ett litet barn. Han trodde säkert jag var tio, eller något
|
| Kommentarer | | walaa93 - 18 dec 11 - 18:20 | | (Y)))) | | Dufwan - 11 dec 11 - 18:15 | Kan inte ens läsa, är alldeles för förvånad över att du skrivit någonting annat än foruminlägg :O
Trodde det var där du höll till, coolt |
|
|
|
