Skogsvandring, del 1 |
En historia jag skrev under NaNoWriMo 2009, och bestämde mig nu för att publicera här, för annars dammar den bara i min dator.
Handling: Saras kompis Frida är den sista personen som såg Sara innan hon försvann. Den stora gåtan är: vad hände med Sara?
Skogsvanding del 1
Jag är hon du läste om i tidningen. Hon som försvann plötsligt, och aldrig blev återfunnen. Du kommer nog inte ihåg vad jag heter, kanske inte ens hur gammal jag var eller att jag inte log på fotot som de skickade in till tidningen.
Kommer du ihåg vad de kallade mig? Jag fick inte behålla mitt namn, mitt alldagliga namn som alla andra hade. De skulle skilja mig från mängden, men med namnet blev jag anonym. Det blev mitt scennamn. Jag var Höstflickan.
Det var en tisdag, en helt vanlig tisdag. Frida följde med mig hem efter skolan. Det hade börjat bli lite kyligt, och Frida huttrade till, hon hade bara på sig en kort kjol och en tjocktröja. Hennes kinder blev nästan röda när det blåste extra hårt.
“Jag vet inte, kan vi inte ta bussen,” sa hon när jag frågade om vi kunde gå hem. Det tog bara en kvar, inte alls lång, enligt mig, och bussen skulle ändå inte komma förens om fem minuter.
“Kom igen, vi går. Det är närmare för dig, ändå.” Och så började jag gå. Andra dagar hade hon gått med sura steg mot busshållplatsen, men den dagen bestämde hon sig för att göra som jag ville, jag vet inte varför.
Hon berättade någonting hon gjort under sommaren, för sjuttioelfte gången, och jag stängde av öronen, tittade hellre på de som gick förbi oss. Tanten som alltid gick ut och rastade sin hund varje dag vid den här tiden stod vid en lyktstolpe och rökte. Hon var aldrig påklädd i annat än en morgonrock. När det blev under tio minus drog hon på sig en vinterjacka, men annars brydde hon sig inte alls.
Vi skiljdes vid skogsbrynet, jag tog alltid genvägen genom skogen, och hon fortsatte längs gatan upp mot lägenheterna som var en del av millionprojektet för miljarder år sedan. Det var sista gången hon såg mig, sista gången någon såg mig. Det var som om jag helt plötsligt slutade existera, slukades hel av skogen.
Det sista någon sa till mig var Fridas bittra ord.
“Fan, nu har jag fått skavsår på grund av dig,” och jag vet inte ens om hon var arg på riktigt. Inte brydde jag mig speciellt mycket då, utan log bara och sa hejdå, men hon svarade inte mig. Troligtvis var hon arg, hon hade blivit ganska arg på sistone. Sen fanns jag tydligen inte längre.
De letade efter mig, de ringde polisen, någon ringde pressen. Allas uppmärksamhet skiftade till förorten, där de försökte ta reda på vem som skulle velat mig illa. Men ingen visste något. Förhör av poliser, intervjuer av journalister gav ingenting, bara samma information om och om igen.
Ibland kom något nytt. Efter ett tag kom det fram att jag inte var den lilla goda flickan alla fått för sig att jag var. De hade skrivit omfattande artiklar, stora uppslag om att jag var harmlös, och därför ett offer för en seriemördare, eller liknande. Folk spekulerade kring att en maffia kanske kidnappat mig, eller att jag blivit såld som slav till Ryssland, men det var aldrig officiella spekulationer, bara folks fantasi som fick löpa alltför fritt.
Sedan var det någon som vågade kliva fram, någon som sett mig när det var som värst. En anonym intervju om att jag hade druckit, tagit droger och manipulerat folk. Det var lögner, till vis del. Men alla häpnade.
Innan jag försvann var jag vem som helst som var av fel sida av livet, en som var på väg mot en krasch om ingen klev in och stoppade det. Det slutade med en krasch, men på ett annat sätt än väntat.
De la aldrig ned utredningen, men uppmärksamheten försvann, folk slutade bry sig. Det kom nya fall som var mer intressanta, som hade nya gåtor att lösa.
Poliser slutade lägga ner resurser på det, la det i en låda och väntade på ledtrådar, väntade på något som skulle kunna ta upp fallet igen. Men inget sådant kom.
Efter tio år skulle jag bli dödsförklarad, då skulle jag vara död i alla andras ögon. Men i mina egna? Inte ens jag kan säga vad som hände, men något hände den dagen i skogen, och jag kan bara gissa vad. Det är inte svårt att tro, när man hört hela min historia.
|
| Kommentarer | | walaa93 - 18 dec 11 - 18:15 | | Dööööds braa! | | Jakktar - 15 dec 11 - 17:31 | | Vill läsa resten! |
|
|
|
