så ful |
Solen sken på det klarblåa himlen, fåglarna flög runt omkring och allting var lugnt och stilla den dagen. Flora satt tyst vid köksbordet med sin pappa. Några solstrålar trängde sig igenom persiljan och hon såg hur dammet virvlade framför hennes ögon. Det var vackert och de rörde sig på ett bestämt mönster tänkte hon. Hennes pappa satt och tänkte på något men i dag ville hon inte fråga om vad han tänkte på. Hon tänkte även själv fast hon visste inte på vad. Flora åt den torra kycklingen med halvkokt ris som hennes pappa hade lagat åt dem. Hon tog sin tallrik och ställde den på diskbänken och sedan vände sig hon om och tittade på sin pappa med en glad min.
– pappa, idag ska jag bara vara ute och njuta av den varma solen, sa hon och hennes pappa tittade upp med snabb blick och gick fram till henne och gav henne en kram.
– det är klart att du ska njuta av det! det är inte många gånger solen dyker up så här, sa han och kramade henne en aning hårdare. Sedan släppte han henne och hon gick till sitt rum. Hon öppnade garderoben och tittade på sina kläder som hängde där och hon inbillade sig att de såg lite ledsna ut. En del av dem hade hon aldrig tagit på sig, men i dag skulle hon klä sig fint och vara glad. Hon tog ner sina kläder och provade några byxor, de såg inte alls lika bra ut som de gjorde när hon provade de i affären. Hon la tillbaka de och tog ut några klänningar som hennes mamma hade skickat till henne från grekland. Hennes mamma hade skilt sig från hennes pappa. De kom aldrig överens om saker och ting så det ledde till en skilsmässa. Flora ville inte tänka på henne och hon visste att hon skulle börja gråta om hon tänkte för mycket. Nog med minnen sa hon till sig själv och tog på sig en av dem. Klänningen var marinblå med silkesmjukt tyg. Den nådde till hennes knä och ryggen var bar. Hon såg vackert ut i blå tänkte hon framför sin spegelbild.
Hon gick ut efter en timme när hon blev klar med hår och smink. Hon öppnade ytterdörren och plötsligt var det något som vibrerade i hennes hand. Det var hennes mobil och numret var dolt. Vem kunde det vara? Ingen av hennes vänner brukade ringa henne dolt. Hon bestämde att inte svara men det fanns en kraft som fick hennes händer att trycka på den gröna knappen och hon blev tyst.
_Hallå, det är Markus. Jag ringer från en kompis mobil, kom en stund till mig så kan vi hitta på något kanske.
_Jaha! Men vad bra för jag är på väg ut men jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kommer till dig snart, sa hon och la på luren.
Hon gick med lugna steg och under hennes ballerina skor kände hon gruset som fastnade. Hon tänkte på något men kom inte fram till vad det var. Juste det! Nu kom jag på vad jag tänkte på sa hon till sig själv. Hon tänkte på den nya killen som var nyflyttat och alla tjejer tyckte att han var så himla ful med sin mörka hy och dessutom finnig. Flora tänkte också som de andra, men en sak var imponerande med killen. Det hade inte ens gått några dagar ar och alla killar var kompis med honom. Hon tänkte en stund och kom fram till att den nya killen är kompis med Markus. Nej tänkte hon, det kan inte vara hans mobil som han ringde ifrån tänkte hon. Hon tog snabbt upp mobilen och tryckte på Markus nummer. Signalerna gick fram och hon sa hallå flera gånger under signalerna utan att Markus hade tagit up den. Ingen svarade och hon var oroligt att killen skulle vara där hemma hos Markus. Varför var hon det egentligen? Hon tyckte ju att han var ful och finnig och nu plötsligt så började hon bryr sig om han befann sig hos Markus eller inte. Det spelar ju ingen roll sa hon sa hon till sig själv och lugnade ner sig en aning. Nej tänkte hon igen, det är något som inte stämmer. Varför tänker jag på hans fula finnar för? är jag imponerad av att han har så många finnar i ansiktet tänkte hon. Så patetisk jag kan vara ibland med mina dumma tankar sa hon för sig ganska högt. Som tur var det ingen som hörde det när hon gick mellan gatorna.
Väl framme var det Markus som kom och öppnade dörren. Han välkomnade henne och hon andades in den varma somriga luften i Markus lägenhet. Hon gick in till köket och där stannade hon tvär och blev som en Staty. Där stod han framför spisen och lagade mat. Han märkte inte att Flora stod där och inte kunde röra på sig. Han var skickligt och han rörde om i kastrullen på ett konstnärligt sätt. Floras kroppsfunktioner upphörde nästan och hon blev svimfärdig när killen började titta på henne där hon stod och såg lite dum ut med sin häpna min.
_Hej! Vill du smaka på min mat? Sa ha lugnt och med ett nästan vackert leende. Hans hår var kolsvart som natten, hans ögon var brungröna och påminde Flora om hösten. Gud så vackert sa hon högt, fast hon trodde att hon hade sagt det i sina tankar. Hon var knäsvag och hon förstod inte ett dug vad som håll på att hända med henne.
_Det är du som är vacker min sköna, sa killen och kollade rakt in i hennes ögon. Hans ögon trängde sig genom hennes som när solstrålarna lyckas tränga sig genom allting. Han kunde se allt det dolda och han studerade varenda detalj och inom några sekunder visste han vad hon tänkte om honom, tänkte Flora när han sa sådär. Hon skämdes och ville bara dö i den sekunden. Vad hade hon gjort? Sa hon nyss att hon tyckte att det var vackert med killen som hon tyckte var ful? Nej det kan inte stämma tänkte hon. Efter några långa sekunder då hon fortfarande stod framför honom närmade hon sig och kramade om honom mjukt. Hon la sitt huvud på hans axel och kände den vulkaniska värmen i hennes kropp.
_Dig måste jag ha, sa hon tyst i hans öron och hon kände hur killen darrade i hennes famn.
|
|
|
|
