Förlåtelse 2, fortsättning. |
Det finns en möjlighet att jag kommer över alltihopa. En vag gissning i att du någon gång skulle vilja ha tillbaka mig. Men just nu måste vi nog båda gå vår egen väg, hitta oss själva. Jag hatar dig fortfarande, tro inte något annat, och hat har en svårighet att alltid irritera en, så fort saknaden tar överhanden. Men jag har en hemlighet som det där hatet avskyr. På en lapp, vars gömställe jag aldrig avslöjar, har jag ditt telefonnummer. Även om jag lovade mig själv att radera varenda liten del av dig så kunde jag inte slänga den där patetiska lilla pappersbiten. Ofta kommer jag på mig själv med att stirra på sifferkombinationen, kanske till och med slå ett nummer eller två, men jag ringer aldrig. Det är för tidigt ännu.
En dag kommer det bli lätt att förlåta. Då slår jag det där numret med säkra fingrar och låter signalerna gå fram, en efter en. Kanske svarar du till och med, även om du ser att det är jag. Och kanske, kanske, kanske har även du förlåtit.
Men inte idag.
|
|
|
|
