oneshot. Ett plus ett är noll komma fem |
Längre tid tog det inte.
En halv sekund, ett ögonblick för länge. Och plötsligt fanns det där. Glappet i tiden, det som inte gick att sätta fingret på, det som inte gick att klä i ord, men som föralltid skulle skilja dem åt. En millimeter nu, två imorgon. Det väsentliga var att från och med nu skulle ingenting längre vara lika nära.
Fast såklart, insåg hon och slog upp ögonen, han var nyss närmare än han någonsin varit förut. Nära som i hans läppar mot hennes, nära som fan fan fan i huvudet, det här är så jävla rätt men så jävla fel.
Han såg på henne, hans ögon var grå som cement med tusen tunna streck inuti, tusentals skärvor av vitt och svart.
Det var fel, hon visste det. Hon visste det och reste sig upp, försökte stå stadigt på parkettgolvet som tycktes vingla under hennes fötter. Plötsligt var det så tomt, ekande ihåligt bakom hennes revben. Det var för lite luft kvar, lungorna brände. Det fanns inte plats för dem båda mellan fyra vita väggar, det fanns inte plats för dem någonstans.
Dörren var så nära och när hon slöt fingrarna runt det kalla handtaget, tryckte det mot marken och steg ut göver tröskeln, så var han så väldigt långt bort. 2 millimeter blev till svindlande ljusår som rusade förbi henne och varvade henne oräkneligt antal gånger innan hon ens hann blinka. Fast han var nära, också, nära som i hans parfym i hennes hår och hans fingeravtryck som osynliga bevis på hennes hud. Nära som i fan fan fan, han försvinner nu. Och det är inte mer än rätt.
Den sena höstluften bet i hennes kinder, stack som nålar där jackan tog slut och de tunna kläderna tycktes kapitulera mot den obarmhärtiga vinden.
Telefonen låg stilla i hennes hand. Tyst. Fast vad fanns det egentligen att säga?
En halv sekund tog det, och plötsligt var allt upp och ner. En halv sekund då hon valde att gå in genom en dörr och låsa en annan bakom sig. En halv sekund då hon släppte tankar, släppte förnuft, släppte löften och släppte förtroenden. En halv sekund då han mötte henne i ett förvirrat tumult som egentligen funnits där så mycket längre. För hon var inte den enda byggarbetaren på plats, inte den enda som låtit tegelstenar stapla torn av luft som vibrerade runt dem. De skulle rasa en dag, och det gjorde de.
En halv sekund då hon knöt honom till sig, då hon slutligen gav vika för allt som boxade henne inifrån, allt som sagt ja när hon sagt nej. En halv sekund, längre tid tog det inte för henne att slutligen fånga hans allra sista hemligheter och dra ut dem i ljuset. Längre tid tog det inte för de sista käglorna att falla.
Det var de nu, en ekvation som vid första anblick kanske var enkel. Ett plus ett, du kan räkna på fingrarna om du vill, men du kommer få fel svar. Du kommer ha fel.
Ett plus ett var inte alltid två. Så när hon nu rundade huset, när hon vände och gick, så skulle det aldrig någonsin bara vara att gå tillbaka.
Och när hon slutligen nådde sjuans buss och klev på utan att betala, klev på utan att se busschauffören i ögonen, då ringde slutligen telefonen. Innan hon tog upp den visste hon att det inte var han. Det var hon. Hon som i hon den andra, hon den där bästa vännen som inte bara var flickan med lockigt hår och klingande skratt, hon som också var hans.
En halv sekund där hela världen öppnade sitt fulla gap och gav henne möjligheten att falla handlöst och aldrig någonsin nå marken. Men hon gjorde inte det. Istället lutade hon pannan mot det kalla glaset, lät telefonen ringa tills röstbrevlådan gjorde sitt och telefonen slutligen tystnaden.
Hon kände på den, det ljudlösa, locken över öronen, kände på tomheten. Försökte fylla den med stjärnklar himmel och känslorna som sakta började röra på sig, som klev upp, strök sig mot henne, hoppade, dansade.
Och plötsligt log hon, mitt i kaoset, mitt i glappet.
Ett plus ett är noll komma fem. Allt som krävdes var en halv sekund. Noll komma fem jag, tänkte hon och blundade. Hon utan namn, hon som inte tryckte på stopp trots att bussen nådde hennes hållplats, hon som fortsatte i mörkret. Noll komma fem jag, och hon tog ytterligare ett djupt andetag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | eira - 13 feb 12 - 12:39 | | Så underbart bra! =) | | Carrre - 22 dec 11 - 19:47 | | jättebra! :) | Chenso - 22 dec 11 - 16:24- Betyg:  | | Jisses. Du är begåvad! Så otroligt fantastisk. | | Evangeline - 11 dec 11 - 13:59 | Fenomenalt och fantastiskt.
Underbar idé i en underbar förpackning. 5/5. | | Violet - 11 dec 11 - 11:27- Betyg: | fantastiskt koncept, underbar story och det där med siffror har du verkligen koll på. den här oneshoten vill man nästan ha en fortsättning på, kan inte annat än älska den. du skriver som en sann poet.
- din V&L | | aliciah - 9 dec 11 - 19:36- Betyg: | Fucking awesome!
Den kändes verkligen i hela kroppen. | | thiswillpass - 9 dec 11 - 19:19- Betyg: | | Så himla bra! |
|
|
|
