Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

det finns inget bara vara vänner

"jag vill inte längre. Vi kan väl bara vara vänner?"

Det finns en process som sätter igång i hjärtat vid sådana här tillfällen. Precis som vid sjukdomar då de vita blodkropparna förökar sig för att förgöra bacillerna. De bygger liksom upp någon slags mur, för att skydda kroppen. Och det är nu som försvaret av hjärtat börjar. På liv eller på död.
Josefin stirrar stint på den orangea väggen framför henne. Hennes fingrar har precis klickat på röd lur, efter att ha blottat sina känslor mer än någonsin förut - och allt i onödan. Den orangea väggen i tvättstugan är inte vacker, den är sliten och smutsig. Men Josefin märker inget av det. Hon är egentligen inte ens där. Hon förflyttades till Landet Bortom i sekunden orden inpräntades i hennes hjärna. Så länge hon var kvar i detta alternativa tillstånd var det som att ingenting hade hänt. Allt kunde lika gärna ha varit en dröm. Ett spel. En lek. En teater. Vad som helst förutom en verklighet. Men sekunden hon skulle stiga ut ifrån Landet Bortom och slita blicken ifrån den orangea tapeten och stega ut ur tvättstugan var också sekunden hon skulle behöva leva igen. Med val, känslor som alla skulle spegla på just den här händelsen. Och hon visste inte hur hon skulle göra det. Det var som att det inte var verkligt längre. För hon hade levt med allt en så lång tid att det omöjligt bara kan rasa ned under ett telefonsamtal.
Tårarna strömmade inte ned för hennes kinder. Men hennes hjärta dunkade så hårt att det ekade i det lilla rummet. Hennes andetag blev allt mer tafatta. Men det var sent, och hon lade handen på dörrhandtaget och tryckte ned.
Kvällen fortlöpte i stirrig blick. Ensamhet. Tankar. Och overklighetskänslor. Ända tills hon somnade på soffan av allt som gjorde henne yr.

Morgondagens vaknande. Allt hon kunde göra var väl att gå på som att inget hade hänt. Men allt hade hänt. För han var hennes allt. Och ingenting var som det brukade.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
jared_rock-you - 16 jan 12 - 00:37
shit asså hur awsome som helst man fastnar verkligen i den.
du e sjuk gryyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyym :D:D:D:D
Karros - 11 dec 11 - 03:30- Betyg:
åh, fortsätt.. Snälla!

Skriven av
Bluesky94
8 dec 11 - 20:36
(Har blivit läst 76 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord