Hjärtsnaror |
Ligger i min säng och jag tänker på att jag har känt så himla mycket de senaste veckorna. Det fröet som planterades precis bakom mitt hjärta, har slagit ut och växt ut till en prunkande grön växt som slingerkramar det hårt. Jag känner hur den snärjer åt varje gång jag tror att han står runt hörnet, och hur en tagg sticker djupt varje gång jag ser att han kramar någon annan. Jag känner hur den här växten ibland får mitt hjärta att slå trehundra slag i minuten, snabbt snabbt så att pulsen stiger till max och förgiftar sig ner över armarna, runt handleden och ner i händerna. Händerna skakar.
Varje tanke, varje blick och varje skrivet ord ger näring till den här växten. Det får den att växa, slingra ner sig över hela bröstet. Det slutar aldrig. Snart kommer jag vara uppfylld till millimetern av något som planterades bakom hjärtat för några månader sedan.
När jag går upp, går jag upp för att jag vet att jag kanske får se honom i korridoren. På morgonen när jag täcker mörka ringar under ögonen, gör jag det för att om han ser mig så ska jag fanimej inte så trött ut. När jag står utanför garderoben och vilar på ena höften länge länge, är det för att jag tänker på vad som gör mig finast i hans ögon. Egentligen har jag ju ingen aning om vad jag håller på med. Inte vet väl jag om den korta klänningen är så himla snygg enligt honom, jag vet inte ens om han bryr sig.
I korridoren känner jag mig som en skugga som slickar alla väggar i jakt på spår efter honom. Allt jag ser och hör spåras direkt till honom, och av någon anledning känner jag mig inte trygg mellan skolans väggar längre. Det som skulle bli så bra har nu delvis förstörts av honom. Rädslan att göra något fel blir större än själva känslan i sig. Att vara den han vill att jag ska vara bli större än att vara mig själv, och det skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Den här växten som nuförtiden bor i mitt bröst känns som ett främmande foster som jag vill få ut ur min kropp.
Herregud. Såhär ska det väl inte kännas? Det här är inte alls så böckerna och filmerna har beskrivit det. Är det något fel på mig?
Det är så mycket som händer i kroppen när han går förbi. Förutom skakande händer och insnärjda hjärtan så tappar jag bort orden mitt i den pizza deg som helt plötsligt ersätter min hjärna. Allt jag vill är att gömma mig under hans armar och inte lyssna på något annat än hand hjärta som dunkar lika hårt som mitt. Där vill jag bo tills våren kommer.
Men sedan sticker taggen djupare in i hjärtat och ut trycks en mörk droppe blod som faller genom bröstet och det ekar över hela torson när den slår mot revbenet. Det, gör mer ont än alla sparkar mot magen i världen. Men det värsta, det absolut värsta är att jag egentligen går runt och väntar på något som aldrig kommer att hända.
Och sedan är vi tillbaka till att jag ligger i sängen och tänker på något som känns så långt bort att hur mycket jag än försöker, kommer aldrig tanken på oss komma närmre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | baggins - 8 dec 11 - 20:35- Betyg:  | | gud vad bra skrivet, jätte bra ord och beskrivning. känner verkligen igen mig. |
|
|
|
