Hand i hand med döda [prolog] |
Happ, det här är då en lite längre novell som jag tänkte börja med. Få se hur intresset ligger till om jag fortsätter. Kan inte lova att jag lägger upp nya hela tiden :/
PS. Tänk på att det här är prologen, det händer inte mycket i den, så ha lite tålamod, novellen kan va värd att läsas ;-)
Kommentera gärna
Prolog
Solens strålar brände på mina ögonlock, men jag höll bestämt igen dem. Om jag slog upp ögonen skulle mamma börja prata om hur fantastiskt allting var och det orkade jag inte med, därför fick de fortsätta att vara stängda. Jag lät solens strålar bränna och lyssnade istället på mammas fot, den som inte var på gaspedalen, som stampade i takt med musiken. Hon stampade helt i otakt och nynnade helt fel melodi, men hon var glad och det var väl det som räknades.
Egentligen hade jag inte mycket emot att flytta. Jag var inte ledsen över det eller så, eftersom jag inte hade några vänner att sakna. Eller kille för den delen heller. Jag var helt enkelt inte så social och blev inte vänner med folk så lätt. Men att lämna pappa kvar, 176 mil bort skulle bli jobbigt, även om vår kontakt inte bestod mer än besök på födelsedagar, skolavslutningar och runt juletid så var han en av de få nära personerna. Min moster bodde redan i Hemington så henne var jag bara glad över att komma närmare och några farbröder eller fastrar hade jag inte, så jag kunde inte sakna dem. Det var bara tanken på att börja på en ny skola, försöka skapa nya vänner och göra sig hemmastad i en ny lägenhet som kändes otroligt jobbigt.
Augustivärmen var betydligt varmare här nere än hemma. Jag kände mig överdrivet påklädd i mörka jeans och en grå munktröja när jag såg alla halvnakna, solbrända, skrattande människor strosa omkring i shorts och linnen. De hade till och med sandaler på sig. Mamma skrattade lite och tog av sig sin jacka och släppte ut sitt illröda hår som föll som en ram runt ansiktet. Jag hade inte fått hennes röda hår, mitt hår var av den extremt vanliga färgen brun, kanske lite mörkare, och längre än mammas. Inte heller hade jag fått fräknar som henne. Hon log brett med hela ansiktet mot mig när vi klev ut ur lastbilen.
”Det här är härligt va? Bara du och jag gumman.” Hon gick runt lastbilen och öppnade luckan. Hon skrattade igen. Och lät nästan euforisk. ”Vi kommer få bära hela natten!”
Jag sneglade på jätte byggnaden och kände hur jag krömp ihop, vitt tegel, kanske åtta våningar högt och en fin liten park bredvid med en rund fontän som spydde ut vatten. Parken såg ny ut men husen som att de stått där ett tag, även om det rena vita teglet inte avslöjade det. Bakom det vita tegel lägenhetshuset stod fem till, exakt lika dana. Jag förstod redan då att det här var ett fint kvarter och lägenheten skulle helt klart vara värd de 6800 kronorna som mamma skulle bli tvungen att betala i hyra. Vilken tur då att morfar var en tjurig snål gubbe som dog tidigt i livet och lämnade alla sina surt fördärvade pengar åt sin enda fyra åriga dotter Alma och inte sin giriga slösaktiga fru Norma, även kallad mormor. Och vilken tur att morfar inte fick veta att hans älskade lilla dotter Alma gifte sig som tjugoåring för att sedan få ett barn och skilja sig nästan på en gång, bli en lastbilschaufför och slåss för djurens rättigheter. Om han fått veta det innan han dog skulle han kanske aldrig lämnat sin förmögenhet till mamma.
Jag såg inte henne första gången, inte heller andra. Kanske var jag för upptagen med att släppa av saker för att märka någonting. Det var först tredje gången som jag såg henne sitta där på den breda fönsterbrädan i det rum som skulle agera vardagsrum. Hon hade rödblont hår flätat i två flätor och en ljusblå gammeldags klänning på sig. Hennes ansikte förmedlade en typ av sorg. Det var svårt att se hur gammal hon var, men kanske arton eller nitton, bara något år äldre än mig. Hastigt vände jag bort blicken och låtsades inte om henne, hon låtsades inte om mig heller. Jag gick ut och frågade mamma vem tjejen i vardagsrummet var, men hon visste inte och när jag kom tillbaka var hon borta.
Jag valde det största rummet, med två fönster. Väggarna var helt vita och golvet ett nytt klick-golv. Det kändes luftigt och fräscht. Jag kunde gå fem steg rakt fram från dörren innan jag mötte en vägg och sedan kunde jag vända höger och gå ytterligare sex steg. Rummet var enormt. Jag visste att jag var självisk. Egentligen borde jag ha låtit mamma ta det här rummet, hon som har så mycket små pyssel för sig, och välja det mindre ljusblåa rummet, med bara ett fönster, men jag hade en irriterande känsla och dåligt humör så jag släppte ner ytterligare en låda på golvet i ”mitt rum”.
|
| Kommentarer | | Mizz_andersson - 9 dec 11 - 10:25 | | Låter intressant. Du får gärna maila när du lagt ut nästa del | | JessicaKarlsson - 6 dec 11 - 22:02 | | verkar intressant! :) |
|
|
|
