Min Hemstad |
När jag var riktigt, riktigt liten förstod jag inte helt och hållet vad skillnaden mellan Gävle och Sverige var; jag visste at det var därifrån jag kom, men jag hade svårt att avgöra om det var Gävle som låg i Sverige eller Sverige som låg i Gävle. Nu vet jag förstås att Gävle är en stad i Sverige. Vi är ungefär 90 000 människor som bor här, människor av alla dess slag: upproriska tonåringar, småbarnsföräldrar, kulturnissar, vita, svarta, bruna, troende på både det ena och det andra, högskolestuderande, pensionärer… Alla finns vi här, i staden Gävle, landskapet Gästrikland, landsdelen Norrland, landet Sverige, och alla är vi en del av det som gör Gävle unikt.
Jag har levt hela mitt liv i Gävle. För tjugo år sedan föddes jag här, i min hemstad. Det har tagit mig lång tid att se det vackra i Gävle, att se varför det inte är en rakt igenom tråkig stad. Någon gång på 80-talet fann mina föräldrar varandra, inte i Gävle eller ens i Sverige, utan i London. De var båda av olika nationaliteter – när jag växte upp fick jag lära mig att vara stolt över mina blandade rötter. Men jag var hemmablind för det fina i den här staden. Jag längtade alltid bort härifrån till något annat, något större, något bättre. Kanske skulle jag flytta söderut till värmen i Italien, eller västerut till storstadslivet i New York, eller kanske skulle jag hitta lyckan i London, som mina föräldrar gjorde.
Vi har en väldigt speciell kändis i min hemstad. Han är känd över hela Sverige, han är till och med känd utomlands. År efter år återuppstår han, vår julbock. Det är egentligen inte meningen att han ska brinna, men för det mesta brinner han ändå. Jag har hört att det spelas pengar på när han kommer brinna, men det spelar ingen roll hur många gånger han bränns ned – nästa jul står han där, utanför Stadsbiblioteket och tittar mot slottet, lika ståtlig som vanligt. Vi människor skulle kunna lära oss mycket av Bocken, om vu bara lyssnade på symboliken: det finns så mycket som talar för att han kommer brinna – han är ju gjord av halm, finns det något mer lättantändligt? – men ändå står han där, år efter år. Tänk om alla människor var lite mer som Bocken, som ju bara stirrar motgångarna i ansiktet och skrattar åt dem. Det är ju människor som aldrig ger upp trots att inget blir som de vill som förändrar världen. Det kallas visst för hopp, det där. Hopp för att framtiden kommer bli bättre för oss alla: ung som gammal, fattig som rik, svart som vit.
Ibland – för det mesta, faktiskt – känns det som att Gävlebor är lite rädda för det nya, för förändring, för att sticka ut och vara annorlunda. Stortorget, alltså centrum, byggdes nyligen om. Innan det var klart var alla lite rädda för att det inte skulle bli bra. Nu när det är klart och har varit klart ett bra tag, tycker jag att det är fint – det är stilrent och enkelt, det känns modernt och fräscht. Visst oroade vi oss lite i onödan? Nej, det är det inte alla som håller med mig om – blev det kanske inte lite för enkelt, nästan lite trist? Vi har ett konserthus här, som överblickar Gavleån och parken Boulognerskogen. Mina kompisar tycker inte det är fint alls; de brukar kalla det för Konservhuset, eftersom en del av byggnaden är formad som en konservburk. Jag tycker Konserthuset är väldigt fint. Det har en vacker blå färg och är unikt. Boulognerskogen är också fin, tycker jag, även om det var lite överoptimistiskt att döpa den efter Bois de Boulogne i Frankrike. Vi borde skatta oss lyckliga som har en sådan fin park mitt i staden, och ett sådant fint Konserthus som dessutom är hem åt en väldigt duktig symfoniorkester. Ibland känns det som att det är något fel med att uppskatta det vackra som finns här i Gävle. Gävlebor kan vara så snabba med att påpeka vad som är fel istället för att njuta av det som är rätt.
Egentligen har jag aldrig tyckt att Gävle är fult. Det finns mycket som är fint här; Gamla Stan, Heliga Trefaldighetskyrkan och Bönan är några av de sakerna. Men Gävle genomsyras av en lätt illaluktande attityd som jag förmodligen bidrar till själv. Vi Gävlebor kan vara väldigt pessimistiska, nästan så att vi verkar otrevliga och oartiga. Jag kan inte minnas senaste gången någon såg vänligt på mig när jag var ute och gick. Jag tror att vi egentligen, innerst inne, är väldigt vänliga. Vi är ju alltid trevliga mot de vi känner, men det finns en inbyggd misstro gentemot folk vi inte känner. Ibland blänger vi surt på varandra, ibland ber vi inte om ursäkt om vi råkar gå in i varandra; av någon anledning har vi svårt att se det goda hos andra människor. Den här attityden förtar Gävles skönhet, litegrann. Tänk vilken underbar stad vi skulle vara om vi log mot varandra istället för att blänga och misstänka.
Det finns mycket att vara stolt över här i Gävle. Vi har världens mest kända halmbock, en av Sveriges äldsta gymnasieskolor, ett väluppskattat kaffe, en symfoniorkester som heter duga och sötsaker i form av både Ahlgrens Bilar och Läkerol. Rolf Lassgård kommer härifrån, likaså Tomas Di Leva och Joe Hill. Människorna som bor här är egentligen underbara, men man måste ge oss en chans, lära känna oss för att se det. När man lär känna oss så förstår man att vi är inte som vi först verkar. Det fanns en tid när jag inte ville något hellre än att komma bort härifrån, men nu har jag äntligen lärt mig att se det fina i platserna och människorna. Det tog mig tjugo år att förstå det, men jag har äntligen lärt mig att omfamna både det bra och det dåliga. Jag har äntligen lärt mig att älska min hemstad.
|
| Kommentarer | | Louisean - 17 jun 12 - 23:38 | Jättefint skrivet! :)
Måste man verkligen korta ner den för att den ska få
plats i en tidning? | | smink - 4 dec 11 - 22:53 | | du skriver jättebra :)! | | Bluesky94 - 4 dec 11 - 22:48 | Jätte bra skrivet! Intressant att läsa ur någon annans synvinkel om dennes hemstad. Man själv ser då liksom saker lite mer "outside the box".
Jag tycker att du ska korta ned den lite (så att den får plats) och skicka in den till er tidning i Gävle! |
|
|
|
