starkare än allt, del 25 |
Jade
Jag sparkade i snön som låg på trottoaren framför mig. Trots att plogbilen hade varit framme i morse så var det snart dags för en vända till. Det var ett rent utsagt skyfall av snö som kontinuerligt slängdes ner mot marken.
Några skolbarn lite längre bort skrek gällt av skratt när snöbollar ven i luften mellan dem, för att oftast komma någon meter bredvid och borra in sig i snödrivan som kantade vägarna. För att inte komma mitt i fejden mellan pojkarna som såg ut att vara i tioårsåldern passade jag på att korsa gatan redan nu så slapp jag klättra in snöhögarna längre fram.
Mina ben rörde sig i ultrarapid över vägen och bilden som kom krypandes fram bakom kurvan kunde med nöd och näppe hålla foten borta från bromspedalen. Jag urskilja hur någon av killarnas skratt blev till en flämtning när ägaren av bilden ropade något efter mig. Men jag lyssnade inte, jag hörde inte. Ljudet trängde sig in i mina öron men lyckades inte komma så långt att jag skulle vända mig om, vinka och be om ursäkt. Bry sig. Det gjorde jag inte, jag bara fortsatte längs vägen och lagom tills att bilden började rulla bortåt svängde jag till upp till vänster. Bara en uppförsbacke och runt lekplatsen så skulle jag kunna se vägen upp till mitt hus. Till värme. Till trygghet.
Gång på gång tvingade jag bort tankarna, bilderna på Julias ansikte sekunden innan hon skrek på mig. Sekunden innan hon skar upp mitt bröst med en kniv för att ta upp mitt sköra bultande hjärta och krossa det med sina bara händer. Aldrig hade något tidigare gjort så ogenomtränglig ont i mig. Aldrig hade jag brytt mig så mycket. Inte ens den där dagen för flera år sedan, den som jag absolut aldrig kommer kunna glömma trots att jag var så liten. Inte ens mammas skrik eller mina egna, inte ens slagen från min pappas knytnäve. Inte ens blåmärkena eller ärren som min mamma fick skylla på annat kändes en bråkdel så nära som det här gjorde.
Pappa hade aldrig brytt sig. Även om jag minns hur mamma hade försökt övertala mig –eller kanske sig själv- om att pappa minsann älskade oss mer än allt annat, så visste jag att det inte var sant. Man skadar inte någon man älskar det gör man inte. Då är man ett svin. Man bryr sig inte. Så pappa brydde sig inte, och det var därför som det inte var ett svårt beslut, det var då som hatat fick handla framför rädslan. Jag älskade min mamma han var tvungen att försvinna. Det fanns ingen återvändo. Det gjorde inte ont.
Men nu gjorde det ont. Det gnagde sig ända in i själen på mig. Jag hade inte låtit någon komma så nära tidigare, för jag ville aldrig kunna bli sårbar. Jag ville aldrig binda mig till någon som kunde krossa mitt hjärta, och jag antar att det var därför jag aldrig lät det bli något seriöst när det kom till förhållanden. Jag hade alltid bangat ut innan det hann bli något mer än en flirt, sa att det inte var min grej. Att jag inte kände något. Att jag inte ville känna något.
Julia. Jag som hade trott på henne, stenhårt. Jag hade verkligen trott att hon var att lit på, tänkte jag för mig själv när jag äntligen sparkade av mig snön på min egen trapp innan jag tryckte ner dörrhandtaget och steg in.
Så fort som jag stängt dörren kom Caesar anfallandes, ett yvigt litet pälsmoster med svansen glatt viftandes. Någon var i alla fall glad att se mig, konstaterade jag och tog honom till min famn. Jag viskade ömt i hand öra att han var mammas lilla pojke, och att han för alltid bara skulle vara min. De kolsvarta ögonen glittrade av lycka och han slickade upphetsat min kind medan jag strök mig mot hans lurviga päls.
”Är du världens finaste Yorkshireterrier? Jag är du det, ja det är du. Det är du.”
Terrierna mötte min blick och lade huvudet på sned och gnydde tys. Han visste att nånting var fel.
”Ja” viskade jag i hans öra. ”Matte har haft en lite jobbig dag. Men kom så går och myser i soffan bara du och jag. Vi behöver inte något litet red head som kommer och förolämpar oss, eller hur? Nej det gör vi inte.”
Vi tassade bort till soffan och gosade i nästan 20 minuter med en hög av kuddar och plädar innan första smset kom. Så fort jag läste Julias namn på displayen raderade jag det utan att läsa det. Jag försökte pressa ner mobilen i byxfickan igen men upptäckte att det var någonting som tog emot. Förbryllat knölade jag upp en gammal lapp där ett halvt utsuddat telefonnummer stod nerklottrat. Jag kunde se de flest, och resten av de tio siffrorna kunde jag nästan urskilja.
Mina händer knappade snabbt in numret på telefonen. Sen tog jag bort det igen. Jag visste inte avd jag skulle skriva. Tankarna snurrade i huvudet. Jag hade för ett tag glömt bort flickan jag mötte på bussen, flickan med det brinnande röda håret, hörlurarna och den tunga väskan. Caroline och kanske var det så hon hette, flickan från mina drömmar. Det hela var så sjukt.
Än en gång knappade jag in Carolines nummer och skrev snabbt ett Tja Jade här, från bussen du vet. Händer? Och skickade iväg det innan jag hann ändra mig. Jag kunde inte hålla mig ifrån att le ett brett leende och känna mig lite nöjd med mig själv. Nu hade jag äntligen fått tag i henne igen. Om jag sett rätt siffror vill säga, och om det ens var hennes nummer.
När hjärtat slog som mest av upphetsning surrade mobilen till igen och jag han inte mer än reagera innan jag klickat upp svaret ifrån Caroline. Men det var inte Caroline, det var Julia. Jag frestades att läsa det och jag ville jag ville jag ville så mycket, men ja fick inte. Julia hade sårat mig och det skulle hon få betala för. Jag tog ett andetag och raderade smset.
”Nej, folk som säger sånt där om oss ska man hålla kort, visst snuttis?” mumlade jag och borrade in ansiktet in Caesars mjuka lurv. Han gnydde kärleksfullt till svar och kröp ihop i min famn. Jag kunde inte låta bli att beundra min bedårande lila unghund där ha låg i min famn som ett litet knyte. Jag förde honom närmare min kropp och somnade still med mina armar runt honom. Än en gång hade han räddat dagen.
När jag vaknade visade klockan på tvn att hon var några minuter i halv tre. Det var någonting som hade stört min sömn, och jag vände mig om för att granska det mörka rummet. Caesar fanns inte längre i min famn men det hörde inte till ovanligheten att han stannade med mig tills jag somnade, och sedan tassade iväg till sin egen sovkorg som han fick som valp.
Tyst viskade jag hans namn ut i mörkret utan så mycket som en rörelse till svar. Det var totalt ödligt i rummet förutom jag själv. Inte en fluga surrade enträgen runt eller promenerade runt i taket. Det var ren skär tystnad.
Försiktigt reste jag mig upp och snodde täcket runt mig kropp och reste mig upp. Sakta förde fötterna mig fram till fönstret som vätte ut som den becksvarta tomten. Det enda som rörde sig var några grenar från äppelträden som lekte i vinden, puttades hit och dit och trängdes med varandra och skapade kusliga, svajande skuggformationer i ljuset från gatlyktorna på andra sidan häcken.
Jag slog bort blicken och undrade hur länge jag hade sovit. Ingen hade väckt mig och jag hade inte heller hört att någon hade kommit hem. Mina föräldrar måste ha gått och lagt sig för länge sedan. Kanske hade de struntat i att se på tv just ikväll när jag låg utslagen över halva soffan.
Jag strök försiktigt min knottriga hud och tänkte att det kanske var kylan som väckt mig, mina ben skakade ju så jag knappt kunde stå rakt. Jag kände med handen längs vristen och konstaterade att den stubbiga huden var mins lika knottrig som på armarna.
Varsamt lindade jag in min kropp i en av fleecefiltarna och trippade sakna ner till undervåningen och in till min egen säng som låg kall och ödslig, väntandes på mig. Men någon meter innan stannade jag till och backade tillbaka och såg på fotot i fönstret. Det som jag ställt bredvid allahelgonaljuset veckan efter halloween då det var allhelgona på riktigt. Tydligen var det inte samma helg som jag tidigare trott.
Ramen var kall mot min varma handflata och när jag smekte glaset längs min mammas kind kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på när Julia med förskräckelse hade sett på fotot. Undrat vem hon var, varför jag hade en bild på henne. Det var som att inte förrän nu insåg jag vad hon hade sagt. I stundens hetta hade jag varit så full av panik att jag inte lagt märke till tonen i hennes röst. Svartsjuka. Jag hade inte tänkt på hur ögonen glött och käkarna spänts, som en rovdjur redo att gå till attack.
Hjärtats takt ökade och fjärilarna nere i magen började få liv. En varm pirrande känsla klättrade upp ur bröstkorgen ända upp i halsen och fick mig att vilja skratta. Det kanske var så ändå. Det kunde ju inte finnas något annat. Eller? Nog hade tanken fått världen att gunga till någon gång och gjort mig pirrig och löjligt fnittrig. Men den var också skrämmande. Det var klart att jag gillade Ellen, hon var ju den finaste vackraste bästa i hela världen. Men det betydde ju inte att jag var lesbisk. Tanken på henne och mig för alltid var det finaste jag tänkt, men det kunde inte få bli sant. Det skulle vara för mycket om det vore på rikligt. En del saker var bara menade att vara drömmar.
Jag såg ner på mammas foto och svalde hårt. Vad hade hon tyckt? Vad hade hon sagt om jag berättat att jag i smyg drömde om mina bästa kompis som jag fått för mig gillade mig. Som jag hoppades gillade mig. Vad hade hon gjort om hon fått höra att hon aldrig kunde få bli mormor, att hennes dotter var lesbisk. Flata. Homosexuell?
Plötsligt var tanken på Ellen inge fin längre. Hon var tabu, en förbjuden frukt. Kanske visste hon det själv. Kanske gillade Ellen inte ens mig, utan att det var tvärt om. Tänk om hon höll avstånd från sin knäppa adopterade lögnarkompis som visade sig vara en klängig snorunge, hopplöst kär i en tjej. Lesbisk. Jag rös bara vid ordet, det lät så äckligt. Som en sjukdom. Det lät så fel, som någon man inte fick vara. Inte jag i alla fall, och inte Ellen.
Ellen kanske inte ville att jag skulle hoppas nå längre. Det kanske var det hon gjorde, försökte ta död på mina förhastade tankegångar. Döda mina idéer innan det var försent och hunnit utvecklats till mer än bara idéer.
Lucias ögon glittrade i mörkret, som ett oskuldfullt helgon. Jag kysste hennes bild innan jag ställde tillbaka henne i fönstret och kröp upp i sängen.
Å ena sidan, tänkte jag, så kanske Ellen gillar mig vilket är bra. Men jag vet inte om jag vill att hon ska gilla mig, inte så. Men å andra sidan vet jag att jag gillar henne. Oavsett vad hon känner eller vad som händer, så kommer det bästa att hända. Det som är menat att hända kommer hända, inget annat. De tankarna lugnade min panik några grader, gjorde att labyrinten fick några färre gångar.
Fredag 19 Oktober
Ellen
Fyra sms. Noll svar. Det var egentligen ingen svår ekvation, Jade ville inte veta av mig. Och visst jag kanske gick lite över gränsen, men hon var ju inte sen med att överdriva hon heller. Hade hon verkligen brytt sig hade hon väl inte blivit så arg, då hade hon väl haft lättare att förlåta.
Det gick några sekunder innan tankarna gled in på Kim och jag ångrade mig genast. Jag hade inte tagit illa upp jag till sist fick veta att ha låg med Bella i smyg, för jag brydde mig inte längre. Mina känslor för honom hade redan dött så det fanns inget kvar att skada. Men när jag fortfarande vill, när jag kämpade var eviga sekund, det var då det gjorde ont att se honom titta bort när jag pratade med honom. Efteråt kändes det inte alls.
Så kanske, om Jade inte ville svara så fanns det ju en liten minimal chans var för att hon var sur, för att hon blivit så ledsen för att hon verkligen gillar mig.
Rösten djupt inom mig viskade att det var tusen gånger så troligt att hon äntligen insett hur hopplös jag var att hon inte stod ut. Kanske hade hennes energi tagit slut till sist. Hon hade insett att det inte var någon mening att föröka stå ut eller försöka förändra mig. Så måste det vara.
Kolsvarta, stora pupiller stirrade tillbaka på Ellen i spegeln. Mascaran sedan gårdagen hade smetat ut sig och kletat ihop ögonfransarna till missformationer. Det kunde till och med synnas en lite grå strimma längs kinden om man såg efter tillräckligt noga, och kanske skulle man kunna se att den var precis lika bred som en tår, på väg neröver kinden för att lämna hakan och dropp mot marken. Kanske skulle man kunna se att det bleka nästan vitaktiga ansiktet nu var en aning rödfläckigt och att ögonen var uppsvullna. Hur de ständigt blinkade trött av brist på sömn.
Om man såg djupt in i de svarta ögonen skulle man kanske kunna se ända in i djupet på den magra flickan som svajade framför helfigursspegeln. Kanske skulle man kunna urskilja den taniga kroppen under det löst åtsittande linnet och tightsen som förra vintern var på gränsen till för små. Kanske skulle man kunna se hur de seniga små fötterna var vita av kylan, eller hur darriga fingrar sökte stöt mot väggen för att kunna hålla kroppen uppe.
Men det fanns ingen som kunde se de här, ingen alls förutom Ellen själv, som vägrade låta någon komma in såhär djupt eller tätt inpå. Ingen skulle få så mycket som skymten av en chans av att få reda på hur det var de dagar då hon var svag.
Så länge man kan le, så kommer allt att vara bra. Så länge fasaden är fin kan det se ut hur som helst inuti, tills man fått ordning på allt. Om man fick ordning på allt. Eller ens något.
Ännu en gråflammig tår rann ner för kinden och fyllde i strecket där dess föregångare runnit. Snabbt torkade Ellen bort den med en snabb gest och försökte ta ett djupt andetag, rensa tankarna.
Jade va? Jade. Hur tänkte du? Hon är inte flata, det vet du. Hon är lika heterosexuell som havet är blött. Du hade ingen chans på Kim, så varför ska du nu envisas med att göra dig till åtlöje ännu en gång, och dessutom bli av med den enda du litar på. Gör det inte, du vet redan nu att det aldrig kommer gå.
Tankarna hade övergått ifrån hatiska till nästan bedjande, men var precis lika destruktiva som innan.
Hon slog ihop ögonlocken, vågade inte längre möta sin egen blick. Det kändes för jobbigt att höra sina egna tankar och samtidigt tvingas möta sig själv. Det var ett dubbelspel där hon ständigt låg i underläge. Självkänslan hade hon aldrig tidigare haft några större tankar om, för hon hade aldrig behövt det. Hon och Gina hade varit de självklara drottningarna högt upp på piedestalen enda sedan lekis. Hon hade aldrig behövt tänka på konkurrens förrän hon blev ensam. Hon kunde inte tvinga Jade att hålla upp hennes värld.
Just som hon tänkte på sin kompis vibrerade det i mobilen, och Ellen läste snabbt upp Jades meddelande.
Förlåt att jag blev så sur. Det är inte ditt fel utan mitt, jag tror jag måste jobba lite med mig själv. Förlåt igen <3
Tankarna flög tillbaka till en ganska stark episod för ett tag sen när Ellen hade försökt dölja sin självbesvikelse.
”Det är inget fel med att ha dålig självkänsla, men det är fel att sätta en massa krav på sig själv”, hade Jade sagt några veckor innan då hon tröstat Ellen för att bara ha fått vg på fysikprovet
Ellen hade nekat, sagt att hon inte förstod vad Jade snackade om.
”Man kan ha dålig självkänsla utan att behöva ha dåligt självförtroende eller att ens veta om det. Man behöver inte alltid ha bästa betyg eller prestera för att visa att man är något. Du är alldeles för bra för det här, Ellen” hade hon fortsatt och gett sin kompis en lång kram.
Ellen hade inte kunnat svara, hon var chockad och samtidigt lite rörd. Hon hade inte nämnt så mycket som ett ord om provet. Hon hade inte gjort så mycket som en gest, men Jade hon visste. Hon behövde inte prata om något för att veta, hon bara gjorde det.
Orden hade hängt kvar långt sedan dess. Självkänsla. Ellen smakade på ordet. Inte var det väl så, att hon hade dålig självkänsla? Visserligen hade hon läst på nätet om det sedan tanken slog det henne och visst passade det ihop, hennes destruktiva beteende, strävan efter att ständigt vara bäst, synas och höras och inte minst hur hennes värld reserats sen någon annan kom in i bilden och puttade ner henne från sin bekväma tron. Sen Bella blev ett hot hade hon själv blivit allt mindre desto jobbigare allt blev. Så kanske var det självkänslan som var bristen, inte hon själv. Självkänslan kunde man ju fixa rätt lätt, det var väl bara som en attityd? Sånt hade hon ändrat tidigare hos både andra och sig själv. Så det borde ju inte vara så svårt.
Självkänsla. Hopplöshet heter det!
Ellen slog upp ögonen och stirrade in i spegeln.
”Vafan Ellen. Jag måste skärpa mig nu. Det är jobbigt, det vet jag ju redan. Men här tänker jag göra ett slut på det inte. Jag orkar inte mer. Jag måste sluta. Jag vet att jag har en miljon brister, men det kan inte fortsätta såhär. Det här är fel väg att gå, jag vill bli bättre, jag längtar efter att bli perfekt. Men var ser jag, Ellen? Du förstör dig, det är vad du gör med dig själv” viskade hon fram med en hes stämma och betraktade sin kropp i spegeln. Hon såg från den ärrade underarmen till den minst lika ärrade och beniga bröstkorgen.
”Det är sjukt, hur fan kunde jag inte fatta det tidigare. Det du gör. Det gör ingen gladare, inte minst mig själv. Du måste skärpa till dig nu. Alla har brister, till och med Jade, den mest perfekta människa du vet.”
Slut. Här är det. Nu ska det bli ett slut en gång för alla. Jag vet att jag har misslyckats tidigare när jag gång på gång slängt mina rakblad och tabletter. Till och med en och en annan pava hade hamnat i Kattegatt den senaste tiden. Men precis som med sina försök att fimpa hade de varit meningslösa. Men nu, nu visste hon.
Det spelade ingen roll om inte längre gick på lika många fester och skrattade ett fejkskratt högre än alla andra eller om hon inte hade de tajtaste jeansen. Allt hon ville ha tillbaka var lusten till livet, att faktiskt kunna få njuta att springa längs den vanliga leden istället för att tvinga sig själv framåt. Kunna äta vad hon ville utan att tänka hur hon senare måste smyga iväg till toaletten och stoppa fingrarna i halsen.
Alla har sina defekter, det är just våra olikheter som gör oss till det vi är. Till människor. Och jag tänker inte fortsätta dölja mina brister och göra mig själv till en ensam, förstörd liten själ. Jag tänker vara precis som jag är, en människa.
Hon vände sig om i spegeln. Kanske skulle såren läka och ärren blekna med tiden. Kanske skulle de inte ens kunna anas om man inte visste att de fanns där. Kanske så skulle hon kunna ha shorts till sommaren och äntligen kunna visa upp sig igen. Om hon hade tur skulle det var Jade som hon skulle visa upp sig inför, våga låta hennes händer få röra hennes rygg och handleder. Kanske, bara kanske skulle hon äntligen få kunna bli stolt över sig själv. På riktigt.
Ellen mötte återigen reflektionen av sin egenspegelbild, och den här gången kunde hon se hur ett litet leende växte fram på läpparna, ett äkta leende. Ett leende fyllt av hopp.
Isabella
Snön på fönsterbläcket hade blivit tung och kompakt av den varmare luften som intagit staden. Smältvatten droppade ner från bläcket och det var inte utan att Bella såg på det och önskade en sekund att det var vår och att snön var på väg att dra sig bort för att välkomna våren med öppna armar. Hon skulle inte vara sen att slänga av sig kläderna och gladeligen springa mot solen.
Vintern, det var väl ändå ett enda jävla påhitt. Ett ont men som växthuseffekten förhoppningsvis kunde besegra. Visserligen hade hon hört en massa skit om att isen skulle smälta och att det skulle bli vatten och grejer, men vad var fel med det? Det var väl ändå det alla nordbor ville, bli kvitt kylan och få lite värme för en gångs skull. Det var ju ingen slump att folk flydde snön och styrde kosan mot sydligare breddgrader.
Hon stördes i sina tankar av Terese som puffade henne på axeln.
”Bella, Bella?”
”Men ja, vad vill du?”
”Kim har setat och kastat pappersbollar på dig i fem minuter men du märker ju ingenting ju.”
”Nej, jag kanske inte vill det” snäste Bella av , vände sig om och fnyste menade åt Kim som oförstående ryckte på axlarna mot kompisarna.
Bella vände sig återigen att betrakta den smältande snön, men nu lite mindre rofyllt. Irritationen var svår att dölja, speciellt när Terese petade henne på axeln igen.
”Men vad är det!?”
”Hur är det dig och Kim egentligen?”
”Äh” fnyste Bella avvärjande. ”Han är väl lite som han är, kall, spelar svår. Men två kan leka samma lek.”
Terese log lite försiktigt, osäker på om det hade varit ett skämt eller inte, men när Bella blängde irriterat på henne skönt mungiporna. Ingen bråkade med Bella när hon var sur, speciellt inte de som stod henne nära som brukade få nog med obefogat skit ändå.
Då kom hon på det, Natalie var fortfarande inte där. När hon tänkte efter hade hon inte hört av henne på hela förra veckan heller. Hon måste vara ordentligt sjuk.
”Du Bella?”
”Men ja vad är det!?” röt Isabell och försökte hålla humöret i schack. Hon visste hur det skulle bli om hon flippade och hon hatade att göra det i skolan, speciellt för småsaker.
”Natta. Hon är nog fortfarande sjuk.”
”Jaha?”
Terese såg oförstående på sin vän och sociala gudinna.
”Ja, borde vi inte… typ gå hem till henne. Kolla hur hon mår. Det gjorde ju Jade och dem när Ellen…”
”Varför måste du hela tiden blanda in henne i allting hela tiden. Jag har väl ett eget liv bra som det är. Utan att annat folk ska komma och kladda.”
”Men du sa ju själv att det var ett fint initiativ av Jade. Du pratade alltid så gott om henne och…”
”Men inte nu längre. Jade och jag var kompisar. Men sen valde hon sida, och det var inte min. Hon tycker väl att det är mitt fel att Kim dumpade Ellen, den fittan.”
Terese såg bekymrat ner i bordsskivan.
”Hur gör vi med Natta, skulle vi…” hann hon bara säga innan Bella avbröt henne och fräste att de inte skulle så mycket som en centmeter. De kunde glömma Natalie, hon var härmed ute, helt utanför spelplanen. Jade med, och definitivt Ellen. Att nämna någon av deras namn eller ens se åt deras håll innebar dödsstraff.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | Sabbe_sabbe - 7 dec 11 - 18:34- Betyg:  | skitbra, men du blandar fortfarnde ellen och julia. håll idg till ett namn!
annars asbra!!! mejla:)? | mizzkitty - 5 dec 11 - 20:22- Betyg:  | | Riktigt bra, fortsätt |
|
|
|
