.:En Dans av Perfektion:. - Kapitel 15 |
[Ett nytt kapitel är här! Kommentera gärna! :D<3]
Kapitel 15 - Ester Almén
Ester vill inte under några omständigheter öppna ögonen. Det känns som om hon har blivit överkörd av en lastbil, bokstavligt talat. Hon har aldrig mått så fysiskt dåligt i hela sitt liv.
Efter mycket om och men öppnar Ester ögonen. Till en början är allt blurrigt och den förbenade solen strålar rakt genom fönstret för att medvetet bringa henne mer smärta. Det tar en stund för synen att stadga sig och när den väl har gjort det rynkar hon på pannan. Hon sätter sig sakta upp medan hon stödjer sig med armarna och ser sig förvirrat omkring i rummet som hon inte känner igen sådär på direkten. Det är inte förrän hon får syn på de bekanta läsglasögonen som hon förstår.
”Herregud..” mumlar hon tyst för sig själv, viker in benen i skräddarställning och gömmer ansiktet i händerna för att fly undan verkligheten en stund. Hon försöker att komma ihåg att andas regelbundet. Hon har inget minne av kvällen, inte ens en suddigt flashback att klamra sig fast i. Åh, Ester.. vad har du gjort?
Hon drar ett djupt andetag och pustar ut när hon lämnar sina trygga händer. I en slarvig handrörelse samlar hon sitt trassliga hår över axeln. Hon ser sedan ner på sin kropp där Aidens t-shirt skyler hennes annars nakna bröst. På underkroppen har hon på sig strumpbyxorna som det rivits hål på.
Ester vågar knappt möta figuren i spegeln när hon lämnat sängen på ostadiga ben och klivit över slängda klädesplagg. Klädesplagg som är både hennes och Aidens.
Hennes spegelbild är så skräckinjagande att hon blir stående framför sin spegeln, stirrande tomt med sina trötta gröna ögon. Hon är blek som ett spöke och alldeles svart av mascara i hela ansiktet. Ögonen är rödsprängda av utmattning och läpparna är torra av vätskebrist, håret är dessutom ett enda stort fågelbo av slitna bruna lockar.
När hon skammen spolar ner henne i avgrunden förmår hon inte att se sig själv längre. Istället vänder hon sig om och snubblar nästan på sina egna fötter när hon ska plocka upp sina kläder från golvet. De är alla fuktiga av någon anledning.
Ester orkar inte ens fråga sig själv vart svärmorsdrömmen själv tagit vägen. Hon är inte särskilt noga med att veta det heller, det är dagens sanning. Bara åsynen av honom kommer att kännas som ett slag i magen. Vad ska Simon säga? Goa, glada Simon som verkligen tycker om henne. Första killen någonsin. Hur kunde hon göra såhär mot honom?
Hon hade slitit ner saker, rivit sitt hår och sparkat i väggen om hon kunnat, men istället lämnar hon Aidens rum för att gå skammens väg tillbaka till sitt egna. Innan hon öppnat dörren gjorde hon korstecknet över bröstet, mest symboliskt eftersom hon inte är troende. Det kändes bra för stunden.
Till Esters lättnad möter hon ingen i korridoren. Hon kan däremot höra röster från nedervåningen, men med sitt bultande huvud lägger hon ingen vikt i att lyssna. Hjärtat bultar trött i bröstkorgen när hon stänger dörren tryggt efter sig, olåst som dörren varit. Rummet ligger tyst och orört, en ren befrielse om hon skulle bli tillfrågad. Här skulle hon kunna låsa in sig, svälja nyckeln och spendera resten av sin skolgång om det vore möjligt. Det är det dessvärre inte, men låsa dörren, det kan hon!
Ester kränger av sig t-shirten och slänger den i tvättkorgen tillsammans med resten av kläderna. Huden knottrar sig på hennes bara armar när hon öppnar garderoben för att leta reda på hyfsat respresentabla myskläder. Det blir hennes favoritpar av mjukisbyxor, marinblåa, och en vit band-t-shirt som det står ”Kings of Leon” på. På fötterna väljer hon ut ett par mjuka ullsockor. Därefter plockar hon fram det största badlakanet hon kan hitta, virar in sig i det och ger sig iväg mot duscharna med hygienartiklarna i den lilla söta necessären.
Även den här gången lyckas Ester undvika möte i korridoren. Hon andas ut av lättnad när hon slunkit in och stängt damtoalettens dörr bakom sig. På tå går hon barfota över det kalla kakelgolvet, undviker att se in i panoramaspeglarna över handfatena när hon passerar och kliver in i ett av duschbåsen. När hon en kort stund senare står under det rinnande duschmunstycket tillåter hon sig själv att slappna av.
Ester tar god tid på sig och njuter så mycket hon kan av det varma vattnet trots att kroppen och huvudet bultar. Hon schamponerar varsamt håret och tvättar noggrant bort alla spår av sminkrester. Förhoppningsvis kommer hon inte att se ut som ett monster när hon går ut ur duschen. Förhoppningsvis.
Ett ljudet av en schampoflaska som faller i golvet får Ester att hoppa till. Hon stannar upp och lyssnar intensivt.
”Hallå?” får hon fram, vilket antagligen låter rätt korkat. Till sin lättnad svarar någon två duschbås bort.
”Hej?” svarar rösten frågande. ”Skrämde jag dig?”
Ester nickar, men kommer snart på att personen i fråga inte kan se det. ”Ja, jag hörde dig inte”, medger hon. ”Jag trodde att jag var ensam.”
Tjejen skrattar. ”Jag är ingen knivmördare, bara så att du vet.” försäkrar hon.
Ester tänker efter en kort stund medan hon smörjer in kroppen med duschkräm. ”Du är Kim från tvåan va?”
Tjejen bekräftar hennes gissning med ett lättsamt. ”Jajjemen!”.
Ester ler för sig själv. På något sätt känns det tryggare att ha ett ansikte att placera till en röst, trots att Kims röst är lätt att känna igen. Den är lite raspig, hes och väldigt annorlunda. Det låter som att hon har åkt på en förkylning som hon aldrig kommer att bli av med.
Ester gillar den. Tjejen också för den delen. Hon är personlig och social, men har ett djup som kan anses långdragen. Hon är lite av en ”tomboy” med kort snaggat hår och piercings i näsa och ögonbryn. Hennes ansiktsdrag är kantiga och kroppen är åt det kraftigare hållet. Inte viktmässigt, utan muskelmässigt. Många har begått misstaget att ta Kim som en kort kille när de sett henne i sina streetkläder. Inte ens brösten går att skymta under skjortorna och linnena hon brukar klä sig i.
Kim är också en helt otrolig dansare. Hon specialiserar sig på en mix av krum och hiphop. Dessutom har hon lätt för att bjuda på sig själv, sådana människor brukar uppskattas.
Efter att ha stått i duschen i cirka tjugo minuter vrider Ester av kranen och kramar ur håret. Hon torkar sig torr med handduken och klär på sig kläderna, stycke för stycke, sedan öppnar hon duschbåsets dörr och kliver ut. Luften är fuktig, men golvet är inte lika kallt under hennes sockklädda fötter som det varit när hon kommit dit barfota.
Kim hade sagt ”hejdå” och lämnat badrummet fem minuter tidigare, vilket lämnar Ester ensam till hennes lättnad. Hon känner varken för att prata eller att ens se någon annan just nu, även om duschen lättat på hennes skuldkänslor.
Medan Ester envist försöker att skjuta undan olustigheten skyndar hon sig tillbaka till sitt studentrum. Där inne snurrar hon handduken om håret som en turban och slår sig ner på sängen med benen utsträckta uppför väggen. Huvudet hänger halvt upp och ner, vilket gör att turbanen sakta släpper taget. Men hon lägger inte mycket vikt i det, då hon har viktigare saker att fundera på.
”Ester Frida Helen Almén, hur bär du dig åt?” frågor hon sig själv på sin klingande svenska och blickar ut genom fönstret. Det är ett riktigt skitväder som rasar ner över dem. Lika fult som hon känner sig.
Plötsligt knackar det på dörren. Ester rycker till och ser misstänksamt på den låsta dörren med ihopknipta ögonbryn. ”Vem är det?” ropar hon tillslut när knackningarna inte avtar.
Det tar en stund för personen att svara, men tillslut hör hon ett mummel genom dörren: ”Aiden. Får jag komma in?”
Ester sliter tag i kudden och pressar den hårt över ansiktet. Hon har lust att skrika i den eller kanske kväva sig själv till döds till och med? Överdramatiskt, jo tack! Dock känns inget tillräckligt dramatiskt som situationen hon satt sig i.
”Låt mig ruttna bort och dö.” säger hon för sig själv när hon lättat på trycket med kudden.
”Vad säger du?” frågar Aiden från andra sidan dörren.
”Gå din väg!” fräser Ester högt. Hon känner att pressen ligger på henne.
Det går en stund under tystnad. Inga mer knackningen, ingen mer Aiden som ber om att få komma in. Ester sätter sig upp på sängen och tar av sig turbanen. Handduken hänger hon på skrivbordsstolen.
”Snälla?” säger plötsligt Aiden, som tydligen inte gett upp hoppet. Inte riktigt än.
Ester drar en svordomsramsa för sig själv. Hon reser sig upp från sängen och stormar darrbent mot dörren. Bestämd över att ta sig i kragen och konfrontera det som ändå komma skall en vacker dag. Eller en ful dag, pick or choose.
Hon låser upp och öppnar dörren med ett ryck. ”Du är mig en envis jävel ska du veta!”
Aiden står oskyldigt ute i hallen. Hans svarta hår dryper av vatten, antagligen från hällregnet utanför då det ser ut som att han har varit ute och joggat. I ena handen håller han en papphållare som innehåller två kaffmuggar.
”Vi har ett och annat att prata om, du och jag.” säger han rakt ut och ler snett.
Ester kommer på sig själv med att möta hans blick aningens för länge. ”Visst!” muttrar hon.
Aiden följer snällt med henne in på rummet och stänger dörren efter sig. Ester samlar sitt fuktiga hår i händerna och slänger det slarvigt över ryggen.
”Varför är du ute och joggar i hällregn?” frågar hon i brist på något annat vettigt att säga.
Aiden rycker på axlarna när han ställt ner kaffemuggarna på skrivbordet. ”Jag vaknade med en fruktansvärd hangover i morse. Regn och adrenalin driver ut huvudvärken har jag hört.” svarar han. ”Jag vet inte riktigt om jag håller med men..”
Ester fnyser och slår sig ner på sängen. ”Ja, på tal om hangover..” Hon vill inte påminnas om den fruktansvärda huvudvärken hon tvingas leva med idag.
Aiden drar ut skrivbordsstolen och sätter sig tungt ner på den. Handduken som hänger över ryggstödet tar han och torkar sitt blöta hår med.
”Vilken jävla fest igår, va?” säger han och ser på Ester.
Hon nickar och smuttar i sig det rykande heta kaffet ur en av muggarna han haft med sig. ”Påminn mig inte.” ber hon kort.
Aiden ler svagt. För ett ögonblick ser han inte ut att veta vad han ska säga. För första gången under den korta tiden de känt varandra får Ester uttrycket av att han känner sig lika bortkommen som hon. Aiden McCannon, killen som alltid vet vad som ska göras och sägas. Killen med charmen som kan ta sig ur alla möjliga knepiga situationer. Han som lägger brudar på rad.
Ester sitter tyst. Hon vet inte vad hon ska säga. Allt som kommer ur hennes mun är bara ordspyor och de kan de båda likaväl vara utan.
”Jo, jag..” börjar Aiden tafatt och tar den ensamma kaffemuggen i papphållaren. ”Jag vet inte ens vart jag ska börja.”
Ester tar sig mod. Den här gången är det hennes tur att få saker ur världen, nu när ”killen med karisman” inte vet hur han ska handskas med saker och ting.
”Okej, vi blev fulla, so what? Jag vaknade upp på din säng, men inget hände, eller hur?” hasplar hon ur sig. Tungan snörar tillslut ihop sig och vill inte längre lyda.
”Ärligt talat så vet jag inte vad som hände”, erkänner Aiden. Hans isblå ögon avspeglar en ren ärlighet. ”Jag kommer inte ihåg ett dyft, förutom att vi var på festen.”
Ester observerar honom ingående. ”Så det är inte bara jag som inte kommer ihåg något?”
”Nope.” bekräftar Aiden och snörper på munnen. ”Men jag är säker på att ingenting hände, för du hade byxorna på när jag vaknade i morse.”
”Strumpbyxorna”, rättar Ester utan att tänka sig för. Hon kommer genast ihåg t-shirten hon haft på sig över sin nakna underkropp. Aidens t-shirt, den som luktat så varmt och fräscht av en avlägsen killparfym. ”Det var tur att vi inte vaknade samtidigt.”
Aiden nickar instämmande. ”Då hade du garanterat nitat mig med en av dina monstruösa klackskor.”
Ester kan inte låta bli att skratta trots att hon hellre velat låta bli. ”Mycket möjligt.”
”Jag lovar att..” börjar Aiden och snurrar lite lätt på skrivbordsstolen. Benen har han slängt upp på sängen bredvid Ester. ”.. jag inte kommer ihåg något av.. dig.”
”Av mig?” upprepar Ester förbryllat.
”Ja?” Aiden gör en beskrivande handrörelse i form med hennes kropp.
Ester häpnar och får lust att hysta kaffet i ansiktet på honom. Istället nöjer hon sig med att gripa tag i kudden och träffa honom i huvudet med den. Till hennes lycka spills en skvätt av hans kaffe ut i knät. Det är han värd!
”Okej, jag antar att jag förtjänade den.” muttrar han och borstar bort kaffet från joggingbyxorna. ”Men jag vill bara se till att det är okej mellan oss.”
Ester tänker efter ett ögonblick. ”Visst är det”, säger hon tankspritt. ”Men inget av det som hänt får komma ut. Du vet hur lätt skit sprider sig i vinden.”
”Fin bild du målade upp där, men självklart håller jag med.” håller Aiden med och ser ner på sina händer. ”Jag menar, du har pojkvän och allt.”
Ester ser ner på sina egna och skäms. ”Precis.”
Det lägger sig en obehaglig tystnad mellan dem, en sådan där som kan svepa in när ingen av parterna längre vet vad som borde sägas för att allt verkligen ska bli som vanligt igen.
Hon känner sig avslöjad och naken inför Aiden, ändå sitter han bara där och iakttar henne under lugg. Han ser sådär oroad och avlägsen ut så som han kan göra när han har något på hjärtat som han inte riktigt klarar av att få ut. Ester känner med ens att hon blöder för killen.
”Är det något mer, Aiden?” frågar hon. ”Du kan säkert tala om det för mig.”
Aiden höjer blicken och ser på henne. Han fingrar nervöst på sin kaffemugg. ”Jag tror inte det.”
Ester nickar insisterande där hon sitter skräddare på sängen. Hennes fuktiga hår hänger i testar ner över hennes axlar.
Aiden lutar sig tillbaka på stolen med en suck och drar handen genom håret ett par gånger. Tillslut lutar han sig framåt mot henne igen, men drar sig för att möta hennes blick.
”Okej, jag tänker säga det här rakt ut”, säger han. ”Jag vet att du inte kommer att gilla det, men det är såhär det är och det kan jag inte göra något åt.”
”Du babblar för mycket.” talar Ester om för honom.
Han skrattar kort. ”Det brukar vara din last.”
Ester rycker på axlarna och ler svagt. ”Det är kanske något vi har gemensamt?”
”Mycket möjligt..” mumlar han och sträcker fram sin hand mot henne. Ömt stryker han ett hårslinga bakom hennes öra.
Den obekanta beröringen får Ester att frysa till is, ändå förmår hon sig inte att slita blicken från hans änglalika ansikte. Hur mycket hon än vill förneka det så är han vacker för henne.
”Jag tror att jag håller på att bli kär i dig.” erkänner Aiden, rakt på sak utan att svepa in det i en massa trams.
Hans ord skär smärtsamt in i Esters arma kvinnohjärta. Hon skakar omedvetet på huvudet, som att hennes hjärna försöker att säga nej fast hennes hjärta skriker ja. Men vi dödliga människor följer inte alltid våra hjärtan.
”Men det går ju inte!” utbrister Ester och reser sig upp från sängen.
Aiden suckar. ”Och du tror inte att jag redan är medveten om det?” säger han som svar på tal. ”Jag har kämpat emot allt det här, dig till exempel.”
Ester drar en darrande hand genom sitt långa hår när hon går fram mot dörren. ”Det är nog bäst att du går.”
Aiden ser oförstående på henne. ”Du tänker inte ens ta mina känslor på allvar?”
”Jag tar det redan på fullaste allvar, Aiden!” utbrister hon uppgivet. ”Tror du inte att jag mår dåligt över allt det här? Jag har lurat dig att tro att du gillar mig fastän jag är med någon annan! Jag borde inte vara med dig i huvudtaget!”
Aiden ser på henne med en glansartad blick. Han reser sig upp, men står kvar med utslagna armar. ”Du har inte lurat mig till någonting! Det blev bara såhär av någon anledning, men jag kan inte längre förneka det jag känner för dig!” hasplar han ur sig. ”Jag vill vara med dig, Ester. Skit i Simon!”
”Men lägg av! Så bara för att du plötsligt kommer in i bilden ska jag bara glömma bort honom?” stormar Ester ur sig. ”Jag har Simon och honom kan jag inte svika!”
”Jag vet, men..” Aiden tystnar. ”Äh, strunta i allt jag sagt.”
Han går mot dörren som Ester öppnar för honom, men stannar till vid sidan om henne.
”Och nu då?” frågar han lågt och ser ner på henne. Hans hår är fortfarande fuktigt och glansigt av regnet.
Ester möter hans isblå blick med sin egna. Hon darrar på rösten när hon säger: ”Det är nog bäst att vi håller oss borta från varandra.”
Med de orden lämnar Aiden henne ensam kvar vid dörren. Ett knytnävslag träffar Ester rakt i magen och tvingar henne ner intill dörren när hon stängt den igen. Tårarna tvingar sig nerför kinderna och får henne att snyfta för sig själv. Ändå är hon fast besluten vid att följa sin hjärna istället för sitt hjärta. Hjärnan är den rationella av dem, eller hur?
********
November. Äntligen fryser det på ordentligt om nätterna och snart bådas det snöfall. De senaste veckorna har konstigt nog känts som vanligt. Förutom att en viktig komponent saknas i Esters vardag. Aiden. Hon har aldrig tidigare förstått hur mycket han betytt för henne, inte förrän nu när de håller sig så långt borta från varandra som det är möjligt. De ses fortfarande varje dag på lektioner, i matsalen och ibland i korridorerna. Aldrig har Ester känt sig så kall mot en människa som nu och hon är säker på att Aiden känner likadant. De kan utbyta korta fraser när de är tvungna, men de pratar inte längre så som de en gång gjorde. Det saknar Ester. Hon saknar deras tjivande och hans sätt att gå henne på nerverna. Han visste precis hur han skulle göra för att reta henne som mest, men nu finns han inte längre där. Det har gjort vardagen på skolan tråkig.
Anna, Kayla och de andra vännerna har sett förändringen mellan Ester och Aiden. De har till och med kommenterat det, och fått samma svar från Aiden som från Ester: ”Det skedde ett misstag.”
Ester försöker att hålla sin goda min uppe, speciellt med Simon när hon är tillsammans med honom. Hon har inte berättar för honom om vad som hände, eller nästan hände, mellan henne och Aiden på festen. Det skulle röra om i en gryta om Ester helst inte vill tvingas smaka på. Men även Simon har märkt en markant skillnad på den hon var och den hon nu är. Till största del beror det på den konstiga känslan Ester går runt med i maggropen. Känslan av att ha sårat någon djupt, att ha lämnat någon ensam kvar i kylan.
En dag satte sig Ester vid sitt skrivbord och skrev ett brev. Hon kände sig både dum och löjlig, men eftersom hon inte vågade ta upp det med Aiden face to face, så skrev hon det här brevet. Ingen kommer någonsin få veta vad där stod, eftersom hon slängde det så fort det var färdigskrivet. Ingen förutom hon själv.
********
”Ester! Kan du vänta ett slag?” ropar John genom korridoren. Det är onsdag och vinterns första snö har fallit under natten.
Ester vänder sig om med skolböckerna hårt kramade i mot bröstet. Hon har klätt på sig för riktigt vinterväder med en mysig stickad tröja och en halssduk.
”Hej, John.” hälsar hon nyfiket på sin danslärare som efter en snabb hälsningsfras skyndar sig fram till henne.
”Grattis till partnerskapet!” gratulerar han och kramar hennes axel. ”Fin tröja!”
”Ehm.. tack!” Ester ser förbryllad ut. ”Partnerskap?”
John ler. ”Ja, mellan dig och Aiden! Jag trodde att ni hade slutat vara vänner, men jag är glad för att ni ska börja dansa ihop! Se till att jobba ordentligt nu inför julshowen!”
Ester kan inte tro sina öron. Hon måste ha hört fel eller så är det här en löjlig dröm som försöker jävlas med hennes innersta väsen. ”Jag och Aiden? Dansa ihop?”
Nu är det Johns tur att se förbryllad ut. ”Ja.. Aiden har valt dig som sin partner. Jag trodde att ni hade pratat igenom det steget?”
Ester håller andan medan hon skakar vilt på huvudet så att hennes fjäderlätta hår svävar med i rörelsen.
”Ops!” John klappar henne lugnande på kinden. ”Det blir bra ska du se!”
Med det försöket att lugna den vettskrämda flickan går han sin väg. Ester står fastfrusen i golvet.
”Vad sa han?” frågar någon från hennes högra sida. Annas röst får Ester att vakna upp ur chocken och tappa sina böcker som ljudligt dunsar i marmorgolvet.
”Ester, hur är det fatt?” Anna ser uppriktigt orolig ut när hon sjunker ner på knä framför Ester som plockar upp sina böcker.
”Jag.. Jag.. har en sak jag måste göra”, hasplar Ester ur sig utan vidare förklaring. ”Säg till läraren att jag kommer om några minuter.”
Hon rätar hastigt på sig och vänder på klacken med böckerna åter igen i famnen. Anna ser oförstående ut, men undviker impulsen att följa efter. Istället gör hon går hon till klassrummet och meddelar läraren att Ester blir lite sen av en anledning hon inte kan redovisa.
Ester själv går i rask takt genom korridorerna. Hennes bruna kängor ekar mot marmorgolvet när hon stampar fram i jakt på människan som helt tappat huvudet. Eller är på god väg att göra det alldeles snart. När hon inte kan hitta på egen hand griper hon tag i närmsta elev som hon vet har närmre bekantskap med Aiden. Det blir Gennifer, hans klasskompis, som hon möter i en av korridorerna.
”Gen, har du sett Aiden?” frågar Ester snabbt, ivrig att få svar och rusa vidare.
Gennifer ser på henne. ”Det är onsdag idag va?”
Ester nickar och följer Gennifers blick mot klockan på hennes arm.
”Och klockan är 15.32.. Hmm.. Jo! Om jag inte minns helt fel så är han uppe i spegelsalen idag!” avslöjar hon tillslut med ett leende.
Utan att tacka rusar Ester vidare. Över axeln kan hon höra Gennifer ropa ”Grattis till partnerskapet, förresten!”
Till hennes ilska verkar det vara så att hon är den enda som inte känner till det här partnerskapet hon blir gratulerad för. Hon vet ingenting av det som Aiden kokat ihop på egen hand. Hur vågar han göra såhär när de inte har pratats vid på flera veckor?
Ilskan som rasat upp inom Ester hörs i stegen uppför trapporna. Eleverna som hon passerar ser nyfiket åt hennes håll när hon dundrar förbi, ilsken som ett bi. Dessutom med taggen utåt.
Den snirkligt detaljerade dörren till spegelsalen uppenbarar sig i slutet på korridoren Ester skyndar sig igenom. Hon visualiserar hur hon stormar in i salen, avbryter Aiden i sin dans och ställer honom mot väggen. Hon tänker konfrontera honom som aldrig förr och fråga vad han egentligen vill få ut med det här. De har inte dansat tillsammans på något som känns som evigheter, då Ester på egen begäran bett om att få byta dansgrupp med en annan tjej. Motvilligt hade John gått med på det här, då han antagligen måste ha trott att hon verkligen haft en anledning till det. Det hade hon också och andledningen var den att hon helt enkelt inte står ut med att dansa tillsammans med Aiden utan att vilja ha mer av honom. Hon har stämplat ett stort osynligt ”NEVER” i hans panna bara för att påminna sig själv om att hålla sig borta från honom.
Stunden är inne. Ester drar ett djupt andetag av mod innan hon slår upp dörren med ett brak. Det är nu eller aldrig. Till sin eviga skräck möts hon inte bara av Aidens frågande ögon utan också av tretton par till. Tretton första års elever det vill säga. De står alla framför spegelväggen med Aiden i täten. Låten att döma, ”Kush” av Dr.Dre, Akon och Snoop Dog, så dansade de hiphop i storgrupp. Men det var innan Ester stormade in och nästan råkade slå sönder dörren när den brakat in i väggen bakom.
”Kan jag hjälpa dig?” ropar Aiden högt för att överrösta musiken.
Ester har drabbats av den berömda tunghäftan och står för ett ögonblick som en idiot och bara stirrar. Tillslut lyder kroppen igen och hon lyckas gestikulera åt honom att hon vill tala enskilt utanför salen.
Aiden säger åt sin grupp att fortsätta dansa, sen joggar han genom salen efter Ester som gått ut i korridoren. Hon står vänd bort från honom när han stänger dörren efter dem.
”Vad vill du?” frågar han.
Ester skakar på huvudet utan att vända sig mot honom. ”Jag visste inte att du var lärare.”
”Jag hjälper John med ettorna på onsdagarna”, svarar Aiden och sätter händerna i fickorna. ”Han har det kärvt med treorna såhär inför jul.”
”På tal om John.. och julen också för den delen”, börjar Ester och vänder sig om för att möta Aidens undrande isblå ögon. ”Vad får dig att ta friheten att utnämna mig till din danspartner?”
Ett belåtet leende sprider sig över Aidens läppar, ett leende om Ester inte tycker om. ”Jag behöver en tjej inför julshowen och du behöver få se något annat än skolböcker ett tag framöver.”
Utan att tänka sig för tar Ester ett djärvt steg framåt och pekar skarpt på honom. ”Sluta upp med den där spelade attityden, för jag vet att det inte är den du är!” fräser hon. ”Du vet att jag försöker hålla mig borta från dig på grund av vissa anledningar.”
Aiden suckar och drar handen genom håret. Han ställer sig med ryggen mot väggen och sätter armarna i kors för bröstkorgen. Det tar en stund för honom att samla sina ord, men tillslut möter han hennes ilskna blick.
”Du är den enda tjejen som jag vet kan klara det här”, erkänner han. ”Du är den enda som jag har dansat riktigt bra tillsammans med, förutom Emily.”
Ester kramar skolböckerna hårt i sin famn. ”Vi har inte pratat på flera veckor, Aiden.” säger hon. ”Och helt plötsligt vill du ha mig som danspartner? Hur tror du att det egentligen kommer att fungera?”
Aiden rycker på axlarna. ”Vi kommer att fungera som vilket annat danspar som helst.” försäkrar han. ”Allt vi behöver göra är att hålla det professionellt.”
”Som om det finns något annat alternativ.” fräser Ester och ser tjurigt på honom.
Aiden ler svagt. Han ser ner i golvet. ”Jag behöver din hjälp Ester, jag ber om den.”
”Du borde ha pratat med mig från första början!” utbrister hon irriterat och flaxar med böckerna.
”Du har undvikit mig i flera veckor!” säger Aiden till sitt försvar. ”Det har inte varit så lätt ska jag säga dig.”
Ester ser på honom. ”Jag säger det samma.” säger hon spydigt, men vill ta tillbaka orden när hon blir påmind om brevet hon skrivit. Det som fortfarande ligger rivet i papperskorgen på rummet.
Aiden suckar på nytt. ”Snälla?” ber han. ”Allt du behöver göra är att dansa med mig, träna några pass i veckan och ställa upp på julshowen. Vi behöver inte prata om något annat än dansen om du inte vill. Vi håller det på en arbetsmässig nivå.”
Ester försjunker sig i tankarna. Tillslut drar hon en djup suck och nickar. Nu åker hon dit fastän hon lovat sig själv att Aiden var killen med ”NEVER” i pannan. ”Okej, jag ställer upp.” säger hon kort.
Aidens läppar formar sig i ett ärligt och smittsamt leende. ”Du kommer inte att ångra dig!”
”Ooohja! Det kommer jag nog få göra!” säger Ester och veckar pannan. ”Simon kommer inte att gilla det här.”
Aiden himlar med ögonen. ”Skit i Simon.”
Hennes mördande blick får honom att genast ta tillbaka det han precis sagt. ”Jag menar.. det är ju tråkigt att han tycker så, men jag hoppas att det inte ställer till för mycket besvär för dig.”
Ester ser sarkastiskt på honom. ”Snyggt försök.”
De andas båda ut, lättade över att ha kommit överens om en deal. Ester vänder sig om för att gå sin väg när hon stannar till och vänder sig om. ”När är första träningen?” frågar hon.
”Ikväll klockan 18.00 tillsammans med John, om det passar för dig?” svarar Aiden som är på väg in i salen igen. Han håller ett stadigt tag om dörrhandtaget.
Ester kastar huvudet bakåt med ett stön. ”I will be there.”
Aiden ler och gör tummen upp. ”Jag ser fram emot det.”
”Gör inte det”, ber Ester och börjar att gå genom korridoren. ”Du kommer att ångra dig.”
Aiden skratt följer med honom in i spegelsalen och försvinner bakom den stängda dörren.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Lovehurtsbadly - 12 dec 11 - 16:38- Betyg:  | | ÅH! Jag orkar inte vänta mer! Du MÅSTE lägga ut mer! :D FORT! SKYNDA :D | | nightcrawler - 7 dec 11 - 15:08- Betyg: | faan va bra!! :D
mejla nästa!! :D | | Fribergska - 6 dec 11 - 22:35- Betyg: | Gillar hur de bollar att "Du kommer (inte) att ångra dig" med varandra.
Det finns en utmaning i det som är charmig. Sen tycker jag faktiskt att Aiden är tålamodet själv som faktiskt
ber Ester snällt... Det var ju inte han som hoppade på henne typ... eller hans fel,
och hon är surpuppan själv. Ändå ber han snällt. FLERA gånger.
....
Hmmm. var hittar man en sådan karl egentligen... jag menar, i verkligheten. ,-) | | Sabbe_sabbe - 6 dec 11 - 19:33- Betyg: | | HELT UNDERBART! mejla! | | Fribergska - 5 dec 11 - 20:53- Betyg: | | Så jag har väntat på den här delen. Svår del att skriva, svår sits, men du gör det snyggt. | | SoRandom - 5 dec 11 - 15:54 | AIDEN OCH ESTER SKA BLI TILLSAMMANS. Men jag gillar hur det är nu,
för jag vet att de kommer få varandra!!!
AS BRA DEL. Mejla gärna nästa :D | | KONSTHARTS - 5 dec 11 - 00:46- Betyg: | Ja, blir så sjukt lycklig när jag loggar in här och ser att du har lagt
ut en ny del! Att den delen är helt underbart bra gör saken bara tusen gånger
bättre! Nu tycker jag du ska skriva skriva skriva jätte fort! För jag vill läsa
mer, nu!
Men Ester och Aiden måste bli tillsammans, jag hoppas hon inser det när
dom dansar med varandra! | | Eme_96 - 4 dec 11 - 22:40- Betyg: | | Åhhh så braa! Blir lite ledsen över att hon är sådär mot Aiden även om han beter sig som en skit ibland! Det måste bli Ester och Aiden, inte Ester och Simon! ;o Mejla! :D:D | | mizzkitty - 4 dec 11 - 21:57- Betyg: | Så grymt bra del, aiden verkar bete sig lite dåligt mot
ester. Det är fel av honom, men jag hoppas att allting
löser sig mellan dom två. Och det är synd om simon som ha-
mnar mitt i mellan ester och aiden. Men jag tkr att aiden
och ester passar bättre ihop. Visst dom bråkar till och från
, men dom passar ändå ihop. På något sätt, hoppas på en
fortsättning snart :). | | Atrociouschild - 4 dec 11 - 21:36- Betyg: | | Underbart! ser verkligen fram emot o se hur dansen kommer bli,hoppas de löser sig mellan Ester och Aiden så dom kan sluta larva sig och bli ett par nångång ;) <3 maila nästa och fort | | Lovehurtsbadly - 4 dec 11 - 11:55- Betyg: | Så himla bra!!!! Jag kan inte vänta på nästa del!! Skriv meeeeeeeeeeeeeeer!
FORT! :D |
|
|
|
