En annan familj, en sann historia |
Fan,fan,fan. Jag inser direkt vad som hänt när jag öppnat
ögonen. Den långa mannen sitter mitt emot mig i en stol,
då inser jag att jag gör det samma så jag sätter mig riktigt
upp i stolen och tittar på honom. Jag ser att hans stol är
flyttad närmare dörren. Han är alltså rädd för mig. Det
skrämmer till och med mig själv.
Jag försöker minnas vad som hänt men förgäves. Han börjar prata
med mig, säger att det nog är bäst om jag flyttar redan
imorgon. Han säger att jag kan få den hjälp jag behöver där.
Bägaren har nu runnit över. Jag slänger mig upp ur stolen
och går fram till honom. Jag drar upp tröj armarna och visar
mina sår. Han ryggar tillbaka att det ser ut som om han ska
ramla ut stolen. Jag skriker;
"Detta är vad er jävla hjälp har gjort mig! Är du nöjd!?
VA!?"
Han svarar inte så jag går därifrån. Mamma står utanför
och väntar. Hon säger att hon ska skjutsa mig till skolan.
Jag undrar om hon är dum i huvudet. Tror hon verkligen
att jag ska kunna gå i skolan idag efter det här. Jag
går hem istället. Skiter i vad hon säger. Jag har insett
vad jag måste göra. Kommer hem, stänger min dörr och
lägger mig i sängen. Ligger bara och tittar i taket.
Försöker pressa fram några tårar med det går inte. Jag kan
inte gråta. Detta gör mig arg. Jag vet inte ens varför. När
mamma kommer hem säger hon åt mig att packa det jag behöver
och sedan att jag ska gå och lägga mig. Jag säger inget, tar
en väska och slänger ner hela min garderob i den. Kommer ändå
aldrig behöva packa upp den. När mamma gått och lagt sig ser
jag min chans. Jag smyger försiktigt ut och beger mig till
polishuset. Jag gör mitt bästa för att missa kamerorna jag kan
se, vet inte om någon sitter och tittar men vill inte ta några
chanser. Jag går bakom polishuset och tittar mig omkring.
Ser en gammal gubbe som är ute med sin hund. Han ser så
lycklig ut att det gör ont. När han gått förbi springer jag över
pakeringen och upp för det branta berget. Det är halt eftersom
det regnat. Väl uppe ställer jag mig på kanten och tittar ut
mot hustaken. Inser att det kanske är det sista jag ser.
Blundar, försöker hitta en bild då jag är glad, tillsammans med
min familj och skrattar. Hittar en. Fortsätter ha bilden
framför mig i huvudet när jag tar steget ut mot slutet.
Jag hade trott det var tillräckligt högt men jag hade haft
fel. En axel ur led, allvarlig stuckning, sår och blåmärken
men thats it. Inte ens ta livet av mig kan jag. Mamma reagerade
med att jag var klumpig när jag sa till henne att jag hade ramlat.
Hon borde ha fattat vad jag hade försökt göra.. Min flytt
blev inte ens uppskjuten. Jag fick sätta mig i bilen mot
ett nytt ställe. Nu kunde mina tårar äntligen komma när jag
såg mitt hem bli mindre och mindre ju längre bort jag kom.
Jag var nu på väg mot mitt nya fängelse..
|
| Kommentarer | | svampar - 12 dec 11 - 18:01 | | Bra skrivet! Väldigt sorglig. Man vill bara fortsätta läsa när du lägger in små ledtrådar i texten, bra! | | svampar - 12 dec 11 - 18:00 | | Bra skrivet! Väldigt sorglig. Man vill bara fortsätta läsa när du lägger in små ledtrådar i texten, bra! | | emilialindqvist - 6 dec 11 - 20:51 | | ja den är sann kommer fler om mitt liv idag :) tack | | Jagsaknardiig - 4 dec 11 - 23:33 | | måste bara veta, är den sann? riktigt bra btw! | | ABC_123 - 4 dec 11 - 18:36 | | Men gud var hemsk är den här sann!? Mejla nästa : ] |
|
|
|
