Love is all [12] |
Hallååå, den här delen dröjde lite, och det var på grund av den kopiösa samling av prov och andra skoluppgifter som hindrade mig från att ha ett normalt liv, haha, men nu så! Hoppas att ni gillar den! :D
Tack för era finfina kommentarer! :D
Kapitel 12 – En sommarkväll
Klänningen började hasa upp lite över hennes ben, och hon tog korta, lätta andetag. Han höll fortfarande om hennes handleder, men mjukare nu och hans blick var både tveksam och förvånad. Vanessa kände sig inget annat än nyfiken, och det behagliga pirret i hennes mage var inbjudande. Det fanns inga tankar på något annat än dem två, just där, vid just den tidpunkten. Solen kastade ett rosa sken över himlen då den kröp allt längre och längre ner mot horisonten, och kastade långa skuggor över gräset. Deras fingrar flätades in i varandra, och deras andedräkter blandades i kvällsluften. En doft av saltvatten från hans hår blandades med skogens alla lukter, och gräset var mjukt under hennes ben. Det fanns inget bröllop, det fanns inget annat än dem, och plötsligt kändes det som om Vanessas kropp var blytung. Hon släppte taget om Ians händer, men stödde sig istället i gräset vid sidorna av hans ansikte. Detta gjorde att hon kom ännu lite närmre honom, så nära att deras nästippar snuddade vid varandra. Hans läppar närmade sig först, men så tvekade han och sjönk tillbaka igen. Det var som om ingen av dem litade på vad den andre skulle göra, men visste själva vad de helst ville. Vanessa, som aldrig hade kysst någon tidigare, var knappt nervös inför just det. Vad som gjorde henne lite tveksam var att han inte kysst henne ännu, borde han inte ha gjort det? Hon insåg genast att han bara var en gentleman, han var inte säker på vad hon ville och tyckte att hon kunde ta det första steget. Osäkert drog hon läpparna närmre honom, vilket resulterade i att hon strök näsan mot hans varma hud, och så drog hon tyst efter andan. Hennes ögon var halvt slutna, och när hon närmade sig hans läppar kunde han inte vänta längre. Han vinklade upp hakan så att deras läppar möttes, och så lade han händerna på hennes midja.
Hans läppar smakade salt och var mjuka men bestämda. För något ögonblick kände hon sig oerfaren och nästan lite rädd, men hans varma händer vid hennes svank fick henne att lugna ner sig och följa hans rörelser. Även om hon många gånger föreställt sig sin första kyss hade hon inte ens kommit i närheten av känslan det faktiskt gav. Alla hennes nerver pirrade entusiastiskt, det kittlade behagligt enda ut i fingertopparna och hans händer gjorde hennes kropp varm. Hon var tvungen att dra sig från hans läppar i några sekunder för att hämta andan, och under det korta ögonblick då deras ögon möttes kände hon hur hennes kropp värkte av längtan. Deras läppar möttes igen, och de rullade runt så att Ian nu var över henne. Hans tunga var varm och hans beröringar berusade henne. Det var som att en tjock dimma ersatte alla hennes tankar, och med slutna ögon trevade hon sig över hans kropp. När hon fick tag i hans översta skjortknapp ryckte Ian till lite lätt, och med förvånansvärt flinka fingrar knäppte hon upp den. De slutade kyssas för några ögonblick då Vanessa försiktigt undersökte hans lagom muskulösa överkropp, och det sände rysningar genom hans kropp som samlades vid mellangärdet.
Plötsligt var det som om Ian fick ett hårt slag i magen, för han rullade snabbt av henne och gav henne en underlig blick. Förvirrad såg Vanessa efter honom och iakttog honom när han reste sig. Hon kände sig liten och obetydlig där hon låg i gräset, och nervöst satte hon sig upp. Vad var det som hände? När han inte sade något kände hon sig avvisad och sårad, men också undrade hon varför han ställt sig upp. Hon såg upp på honom medan han långsamt knäppte skjortknapparna, och när han höll fram en hand för att hjälpa henne upp gav hon honom en irriterad blick och ställde sig upp på egen hand. Han knöt handen, lät den falla till sidan och betraktade henne.
”Varför slutade du?” frågade Vanessa, något tveksamt men också lite trumpet.
Ian gav henne en outgrundlig blick, och Vanessa suckade irriterat.
”Sluta med det där” sade hon buttert.
”Med vad?” frågade Ian, uppenbart förvirrat.
”Med att kolla sådär konstigt på mig!” utbrast Vanessa och lade armarna i kors.
Det var då Ian gav henne ännu en av sina svårttolkade blickar, men hon suckade bara och skakade lite lätt på huvudet. Det var tyst länge, medan Ian granskade Vanessa, som stirrade rakt ut över den skymningsbelagda ängen.
”Du skrämmer mig” sade han, först med att bryta den genomträngande tystnaden.
Vanessa såg frågande på honom, men försökte att gömma sin överraskning. Det här var inget hon hade väntat sig. Borde hon känna sig kränkt?
”Du är så…” började han, och försökte omsorgsfullt att välja sina ord.
”Du får mig att…” försökte han, men blev tyst igen.
Han rynkade pannan medan han koncentrerade sig, och Vanessa insåg att det var väldigt mysigt med hans små uttryck och rörelser när han försökte få fram de rätta orden.
”Ja?” uppmanade hon honom lite försiktigt.
”Jag…”, suckade han och drog frustrerat en hand genom håret.
”Du är inte som någon annan jag mött. Det är som om du är en helt annan person när du är här och när du är hos de andra. Jag vet inte hur jag ska förklara det… men du får mig att vilja vända upp och ner på världen för din skull” sade han utan att vika undan med blicken en endaste sekund, och Vanessa såg förvånat på honom. Det som förvånade henne mest var inte vad han sade, utan att hon inte alls tyckte att det lät konstigt. Hon kände igen det, hon visste varför han såg det så.
”Du är inte heller riktigt som någon annan jag mött. Samtidigt som jag tycker att du är den mest arroganta och mystiska person som finns, så är det något med dig som får mig att släppa alla spärrar. Åtminstone när vi är här, eller som på skeppet” sade hon, och drog in ett djupt andetag. Det återstod en fråga, varför hade han skyndat sig bort från henne?
”Men varför…?” frågade hon lite osäkert, men Ians bittra leende avbröt henne.
”Jag önskar att jag kunde säga att det var för att jag vet att det är fel, för att jag inte vill att Valentino ska bli sårad. Det vill jag självklart inte, han är min bror, men den största anledningen var, och är, avundsjuka” sade han, och hans ärlighet fick Vanessa att bli varm inombords, trots att hans ord gjorde henne något nedstämd.
”Du behöver inte vara avundsjuk på Valentino” sade hon, och flyttade sig närmre.
”Jag älskar honom inte” konstaterade hon, och stannade upp i samma sekund som hon sagt det.
”Det är inte… Valentino som är mitt problem. Självklart önskar jag honom allt det där som är bra med livet, och kärleken, men vad jag menar är… nej, strunt i det” sade han undvikande, men Vanessa sträckte fram sin hand och flätade in sina fingrar med hans.
”Vad menar du?” frågade hon lirkande.
Ian gav henne en lite plågad blick, suckade till slut uppgivet och såg nästan lite generad ut när han började tala.
”Helens… din systers man” började han, och Vanessa gav honom en oförstående blick.
”Richard? Vad är det med honom?” frågade hon förvirrat.
”Han… jag hörde när ni… du sa att du älskar honom” sade han lågt, och Vanessa fortsatte se oförstående ut.
”När… du vet, Valentino hade friat, och vi skulle gå tillbaka” mumlade han besvärat.
”Tjuvlyssnade på vad vi pratade om?” frågade Vanessa chockat, men Ians nästan sårade blick fick henne att inse det viktiga som han nämnt.
”Ian, jag menade som en bror” sade hon mjukt, och strök honom över handryggen, ”han är som en bror för mig, mer ett syskon än Helen någonsin varit. Jag älskar honom som om han var en i min familj” försäkrade hon honom, och hans ansiktsuttryck blev lättat innan han samlade sig igen.
”Lovar du?” frågade han försiktigt, och i det ögonblicket insåg Vanessa hur mycket hon faktiskt tyckte om honom. När han visade sig sårbar och mottaglig för sådana här känslor värkte det i hennes hjärta, och hennes lungor verkade inte räcka till.
”Jag lovar” viskade hon mot hans bröstkorg, och lät honom lägga armarna om henne.
När Vanessas ben började bli stela för att de stått stilla alldeles för länge, började de gemensamt att röra sig mot Ians morföräldrars hus igen. Vanessa lät det höga gräset kittla hennes ena handflata, medan den andra handen var säkert intrasslad med Ians. Med en lätt suck lutade hon huvudet lite lätt mot hans varma axel medan de gick, och han gav henne en öm blick som hon inte kunde se. När de kom närmre huset gjorde han en ansats till att släppa hennes hand, men hon kramade då hårdare om hans och de stannade upp för att se på varandra.
”Dem vet inte om bröllopet, eller hur?” frågade hon, för att vara på den säkra sidan.
Ian skakade på huvudet och Vanessa log svagt.
”Släpp inte” viskade hon lågt, och han nickade till svar.
De banade sig fram till den mysiga trädgården som badade i kvällsskenet, och fick syn på Ians morföräldrar sitta i hammocken. Deras fingrar var sammanflätade och hans mormors ben vilade på hennes makes lår. Hon lutade sig mot kanten, och de hade båda varsin bok uppslagen i knäet. Vanessa lade huvudet lite på sned medan hon betraktade den förvånansvärt rörande scenen.
”Det är såhär jag vill att det ska vara” viskade Vanessa tyst till Ian.
Ian gav henne en snabb blick utan att säga något alls, och återgick sedan till att betrakta sina morföräldrar.
”Det är oartigt att stirra” sade plötsligt hans morfar, och alla fyra såg på varandra.
Vanessa rodnade lite svagt, men hoppades på att det inte skulle synas, och så gick hon och Ian fram till hammocken. Vanessa kände mormoderns vassa blick på sig, och vågade därför inte riktigt se rakt på henne.
”Stannar du på middag?” frågade hon plötsligt, och Vanessa var då tvungen att möta hennes blick.
Till hennes förvåning var den varm, och inte vass, bara intensiv. Hon ville hjärtligt gärna säga ja, men hon visste att hon var tvungen att ge sig hemåt, klockan var alldeles för mycket. Hon skakade långsamt på huvudet.
”Jag kan inte” sade hon beklagande, ”inte ikväll” lade hon till, nästan lite frågande, och fick två varma leenden riktade mot sig.
De stod i hallen och skulle precis säga farväl när Vanessa insåg att hon var tvungen att gå tillbaka hela vägen i mörkret och gav Ian en frågande blick. Hon skulle precis fråga honom om han kunde följa henne, underligt att han inte erbjudit sig, men så hörde hon steg i trappan och avbröt sig innan hon ens hunnit säga något. Hon hade inte trott att det bodde någon här förutom de tre som stod framför henne i hallen, men så möttes hon av ett välbekant ansikte och lyste förvånat upp i ett brett leende.
”Alicia” utbrast hon leende, och trots att Alicia såg lite nervös ut log hon stort tillbaka.
Utan att tänka sig för gav Vanessa henne en hård kram, men när de släppte varandra gav hon de andra en osäker blick. Det verkade dock inte som om någon av dem blev förvånade eller upprörda, så de valde att inte ursäkta sig och ställa till med en scen. En andra person kom fram bakom Alicia, det var kusken som kört dem ut hit.
”Vi hoppas att du kommer hit igen snart” sade Ians morfar, och Vanessa nickade med ett lätt leende.
”Jag hoppas detsamma” började hon, och funderade på om hon borde fråga vad hon tänkte på just då. Hon bestämde sig för att hon tvivlade på att de skulle ta illa upp, och så tog hon ett djupt andetag för att samla tankarna.
”Vad är det ni heter? Det känns konstigt att bara kalla er för Ians morföräldrar” sade hon, lite tveksamt, och det äldre paret såg roat på varandra.
”Du kan kalla mig Mick” berättade Ians morfar, ”och mig kan du kalla Sarah” sade mormodern.
Vanessa nickade gillande, det passade dem på något sätt. Ian gav henne en gillande blick, och hon mötte den med ett leende som riktigt nådde henne öron.
”Vi måst gå nu” sade Alicia lågt, och rörde lätt vid Vanessas arm.
”Okej” sade Vanessa lite sorgset, men så vinkade de av varandra och gick ut.
De tog ganska snabbt plats i droskan, det hade börjat bli lite kyligt ute, och åkte snart iväg.
”Jag gillar dem” sade Alicia efter ett tags tystnad, och Vanessa nickade.
”De är underbara” höll hon med om, och log svagt.
”Vet du att de bjöd mig på middag? Både mig och kusken. Vi kom tillbaka innan er, och så fick vi vila på övervåningen. Ness… de behandlade mig som en jämlike” sade Alicia lågt, och när Vanessa hörde hennes djupt känslomässigt förvirrade röst satte hon sig bredvid henne och lade armen om hennes axlar.
”Det var… jag förstår inte. Hur kan de, som är äldre än så många andra, förstå och acceptera, när inte ens hälften av ungdomarna och barnen kan?” frågade hon med tårarna i ögonen, och Vanessa såg förtvivlat på sin bästa vän.
”För att de är otroliga människor” svarade Vanessa lågt.
”Du måste följa med när jag hälsar på dem nästa gång, om du vill” sade Vanessa, och mötta Alicias blick.
”Om jag vill? Är du tokig? Det är klart att jag vill!” utbrast Alicia, och log brett medan en ensam tår rullade ner för hennes kind.
”Bra” sade Vanessa, och log svagt medan hon lutade huvudet mot Alicias hår.
”Men nu måste du berätta allt!” utbrast Alicia plötsligt, och en pirrande känsla spred sig kvickt i Vanessas kropp.
Hon började från början, vägrade utelämna detaljer som att Ian fortfarande doftat lätt av saltvatten eftersom han precis kommit hem från resan, och hur det hade känts när de låg och betraktade molnen i solnedgången. Självklart berättade hon om allt som hänt i gräset, vad han hade sagt och beskrev allt som hänt fram tills att de mötts i hallen.
”Wow…” andades Alicia, och Vanessa nickade allvarligt.
Det var verkligen det bästa sättet att beskriva allt.
”Var har du varit?” frågade Helen hetsigt.
”Ute” svarade Vanessa ärligt, dessutom hade hon ingen aning om var exakt hon befunnit sig.
”Varför sade du inget till någon? Vi har varit utom oss av oro!” utbrast Helen, och Vanessa kunde inte hindra ett kort skratt.
”Du? Orolig? Skulle inte tro det. Var är mor och far?”
”I matsalen” snäste Helen, och gick irriterat upp på övervåningen.
Vanessa himlade med ögonen, gick mot matsalen och stålsatte sig innan hon gick in.
”Var har du varit?” frågade hennes mamma genast, i en orolig med lite lättad röst.
”Ute” svara Vanessa ännu en gång, och undrade hur hon skulle försöka säga så lite som möjligt men heller inte ljuga.
”Varför sade du inget till oss? Vi har varit utom oss av oro, Richard har varit ute och letat överallt” sade hennes far i en svårtolkad röst.
”Jag är ledsen, det är jag verkligen, men jag var tvungen att smita ifrån en dag. Det här med bröllopet är bara så mycket, jag behövde en paus. Om alla visste var jag var skulle jag inte få vara ifred” sade Vanessa, och det var faktiskt väldigt sant, trots att det inte varit hon själv som planerat allt.
Hennes föräldrar såg på varandra i några sekunder, och när de sedan såg på Vanessa igen var deras blickar fyllda av en förstående ömhet som Vanessa aldrig sett förut.
”Vi förstår” sade Claire, och strök Vanessa över håret.
”Gör ni?” frågade Vanessa nästan lite dumt, som att hon inte förstod.
”Det är klart att vi gör, vi har också gift oss en gång” sade hennes pappa, och så slappnade Vanessa av lite.
”Vad är det här?” frågade Claire, och höll fram ett grässtrå som hade fastnat i Vanessas hår.
”Åh…” sade Vanessa lite osäkert.
”Gräs” svarade hon bara, och log lite.
”Jag tänker gå och lägg mig nu, det är mycket att göra imorgon, eller hur?” sade hon sedan snabbt för att avleda uppmärksamheten från hennes lite ovårdade hår.
”God natt” mumlade Claire mot hennes panna och kramade om henne, och sedan gick Vanessa ut från matsalen, stängde dörren efter sig och skyndade sig upp för trappan.
”Vanessa!” hörde hon en välbekant röst, och hon vände sig om.
”Richard” sade hon, och log muntert mot honom.
Hon fick inget leende tillbaka, bara en blick blandad av oro, irritation och något annat hon inte kunde urskilja.
”Var har du varit?” frågade han, förvånansvärt strängt, och Vanessa öppnade tveksamt munnen men hann inte svara innan han fortsatte.
”Alla har varit utom sig av oro! Din syster också, hon blev ledsen när du var otrevlig mot henne” sade han, men Vanessa skakade bara på huvudet.
”Jag orkar inte prata om det här nu, Richard” sade hon bestämt, och vände ryggen åt honom och gick mot sin dörr.
Richard hann snabbt ifatt henne, tog tag i hennes överarm och vände henne mot sig. Vanessa knep ihop munnen eftersom hans grepp var ganska hårt, och så såg hon upp på honom och insåg hur nära de var. Hennes hjärta slog hårt och trots att hon inte förstod varför, blev hennes mellangärde varmt och pirrigt. Richards blick var tveksam och intensiv på ett sätt som Vanessa inte sett hos honom förut.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 8 dec 11 - 23:10- Betyg:  | | Du skriver sjukt bra. Maila när nästa del är ute.:-) | | susanna_89 - 8 dec 11 - 22:52- Betyg: | | Du skriver sjukt bra. Maila när nästa del är ute.:-) | | mizzkitty - 5 dec 11 - 14:35- Betyg: | Sjukt bra del =), du måste bara fortsätta. Ändra inte på
någonting alls, det är så perfekt som det ska vara. | | EmmaGlimne - 4 dec 11 - 15:50- Betyg: | Ian är så söt! :D Gillar manliga karaktärer som blir osäkra i en kvinnas närhet, det är så charmigt!
Supergoa morföräldrar dessutom, hihi!
Vet dock inte vad jag ska förvänta mig där i slutet. Är rätt säker på att jag inte kommer att gilla vad som komma skall..
SKRIV MER NU! ;D | | Mizz_andersson - 4 dec 11 - 12:26- Betyg: | | Bra. =) Maila när nästa del är ute. | | Eme_96 - 3 dec 11 - 21:46- Betyg: | | Brabrabra! :D:D Du skriver så sjukt bra! :D Åh, älskade delen när dom låg i gräset, kan läsa just det hur många gånger som helst! :D:D:D Riktigt grymt! Mejla gärna nästa! :D |
|
|
|
