En annan familj, en sann historia |
En annan familj, en sann historia om en flicka som kämpade
för ett bättre liv.
Allt gick så snabbt. Det svartnade framför min ögon och
det sista jag minns är kniven i min hand och min lillebrors
skrämda ögon framför mig. När jag vaknar upp ur min "trans"
tar det en stund innan jag känner mammas hand hårt hållandes
om min handled. Jag ser kniven i handen på min själv och
förstår ingenting. Min lillebror står en bit bort med tårar
i ögonen och då förstår jag. Jag vänder blicken mot mamma
men ser bara tomhet. Jag vrider mig loss ur hennes grepp och
släpper kniven. I mina ögon åker den i slowmotion mot golvet.
Jag springer mot dörren, sliter åt mig jacka och skor. Bryr
mig inte om att ta på det måste bara ut. Springer så snabbt
jag kan, jag snubblar och trampar på sten och annat. Jag
vet vart jag är på väg. Mot det enda stället jag kan få
vara ifred. Pestkyrkogården. Det är inte innan jag kan
se grinden som jag stannar och tar på mig jackan och skorna.
Backen upp mot kyrkogården är inte lång men brant. Det är
mörkt ute men jag kan se det stora korset längst in. Jag
går mot det och sätter mig ner. Det är kallt och blött
men orkar inte bry mig. Jag sätter händerna mot huvudet
och försöker minnas vad som hände där hemma. Minns hans ord,
hur jag bad honom sluta, hur han fortsatte och hur jag
greppade kniven. Tankarna går vidare. Vad hade hänt om
mamma inte varit hemma? Herregud. Jag hade kunnat döda
min egen bror. Jag inser att mitt liv nu har gått helt åt
helvete. Jag känner en kall vind slita tag i mitt hår och
jag lyfter blicken. Tittar in i mörkret. Det är som att
titta in i mig själv. Inget annat än en stor svart dimma.
Jag som trodde att mitt liv skulle bli bättre när vi
flyttade ifrån pappa och alla problem där borta. Tänk vad
fel man kan ha. Hur kunde det bli såhär? Jag inser att
frågan är dum. Allt är mitt fel. Alla fester varje helg,
alla stölder, lögner, svek. Jag förstår att min mamma hatar
mig och att min pappa är alkoholist och slår oss. Vem
skulle kunna stå ut med någon som mig? Jag funderar
vidare på vart jag ska ta vägen. Jag kan inte gå hem
och mobilen ligger fortfarande kvar hemma så jag kan inte
ringa någon. Jag börjar känna mig väldigt tung så lutar
mig mot korset.
När jag öppnar ögonen har det börjar ljusna ute. Jag förstår
att hem är enda stället jag kan gå till så börjar bege mig
hemåt. Känner i fickan att nycklarna är där och andas
lättat ut. Väl hemma ligger alla och sover. Vad förvånande,
ingen som brytt sig att ens försöka hitta mig. Stänger in
mig på rummet så gått det går, öppnar mitt skåp och tar
fram rakbladet..
Fortsättning följer
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | emilialindqvist - 2 dec 11 - 23:16 | | tack :( | | emilialindqvist - 2 dec 11 - 21:57 | jagsaknardig: tack! ja en sann historia.. tyvärr och tack
kan verkligen behöva det.. | Jagsaknardiig - 2 dec 11 - 21:25- Betyg:  | riktigt bra!
om det är sant och du behöver nån att snacka med så finns jag<3 |
|
|
|
