Jag kommer till dig nu [oneshot] |
Hej käraste ni! Förlåt så mycket att jag är dum,dum,dum och inte lägger upp något på mina andra noveller, men jag har haft så mycket med skolan p.g.a att jag fick borrelia och min läkare vägrade att ge mig pencilin, så jag har varit sjuk länge :( Så det har varit svårt att hålla igång med både skolan och dikta samtidigt som jag skall hålla mig vaken :s Hur som helst, det här är just ett skolarbete som jag kände för att lägga ut, ville veta vad ni tycker ;)
Jag lovar att jag snart ska lägga ut nya delar på mina andra noveller (fy på mi g att jag inte gjort det) och att jag ska läsa igenom denna och rätta stavfel å sånt, men orkar inte just nu (a)
Men då kan ni väl vara änglar och kommentera som tokar? Så får ni massa pussar, eller om det inte passar så slipper ni dem, men bara om ni kommenterar! KRAM<3
Mörkt. Rummet jag befann mig i var mörkt. En dunkande smärta i huvudet distraherade mig från att hålla ögonen öppna tillräckligt länge för att få dem att vänja sig vid det dunkla ljus som försökte sippra in bakom fördragna gardiner.
Var är jag? Vad har hänt?
var de främsta bland frågorna som panikartat flög omkring i mitt huvud. Jag reste mig med stor möda upp och lyckades ta mig till fönstret för att dra undan gardinerna.
Var är jag?
Det starka ljus som jag nu tillåtit komma in bländade mig och jag blev tvungen att ta tag i det vitmålade fönsterblecket för att inte ramla baklänges. När mina ögon vant sig vid ljuset såg jag mig omkring i rummet, som jag nu insåg var mitt eget vardagsrum. På bordet bredvid fåtöljen där jag vaknat upp låg ett antal tomma spritflaskor utspridda. Mina ögon drog vidare över rummet och jag chockerades när de kom till Bordet. Bordet med två glas med rester av vin på botten, ett av dem utvält. Bordet med det utbrunna ljuset. Bordet. Stolarna där vi suttit kvällen innan, den ena slagen till marken.
Panikslagen slog jag händerna för ansiktet och föll ihop på mattan där jag stod. Försökte gömma mig för minnena som nu regnade över mig, minnena om vad som hänt. Gömma mig för mig själv, den jag visat mig vara.
Men inte ens då jag kurade ihop mig där på golvet och desperat skrek efter hjälp slutade minnena komma till mig. Jag var dömd att minnas. Och ofrivilligt började min hjärna sätta ihop dem i en ordning som kunde stämma. Allting började med den där dagen, den där oskyldiga dagen.
* * *
”Jonas?” sa hon och rynkade ögonbrynen i förvåning.
”Men hej!” svarade han efter att ha vänt sig om för att se vem som sagt hans namn.
”Vad tusan gör du här?” förtsatte han glatt efter att ha kramat om henne.
”Jag skulle kunna fråga dig detsamma, du bor ju inte här – som vissa andra faktiskt gör” log hon till svar.
”Nej, jag hälsar bara på en vän. Så du bor här alltså? Det hade jag inte anat!” hans röst var till viss del fylld av förvåning, och hon gav ifrån sig ett artigt skratt.
”Nej, eller jo, fast bara tillfälligt, hos en kompis. Jag bygger om i min lilla villa in mot stan.”
”Eget hus till och med? Du slog på stort efter gymnasiet och universitetet och allt vad du har gått på!”
”Jag gjorde visst det” log hon.
Så stod de tysta. Omgivningen i den lilla orten och alla människor som gled förbi blev till ett avlägset skimmer runtom de gamla vännerna som nu mötts igen, efter så många år.
* * *
Jag reste mig långsamt upp från min plats på golvet och stegade fram till Bordet. Med darrande fingrar reste jag upp det välta glaset och stolen, rättade till duken som vikit sig. Jag torkade upp det utspillda vinet och slog mig försiktigt ned på samma stol som jag suttit på föregående kväll. Först när salta tårar gled nedför mina kinder märkte jag att jag grät en stilla gråt då jag kom till nästa minne.
* * *
Några veckor gick och vännerna fortsatte hålla kontakt. De båda trivdes – som de alltid gjort – i varandras sällskap. De började träffas allt oftare, och till slut såg de på varandra som mer än vänner. En tid gick och när hennes villa var färdigrenoverad så flyttade de tillsammans in i den. Allt verkade perfekt; ända till den där kvällen. Den där kvällen då Jonas inte kom hem efter att ha slutat på jobbet för dagen. Det var den kvällen allt började gå åt fel håll. Jonas kom hem allt senare och hon satt uppe hela nätterna och väntade, gråtande.
* * *
Jag drog handen genom mitt stripiga hår och kände en väldig smärta inom mig.
Vad har jag gjort? Vad fan har jag gjort?!
Hela min kropp skakade nu av den inte längre stilla gråten och jag kände mig plötsligt spyfärdig när jag tänkte vidare.
* * *
Hon började fundera på att lämna honom, men varje gång han log det där egendomliga oskyldiga leendet smälte hon. Aldrig kunde hon leva utan sin älskade Jonas. Men tanken på att han kunde leva utan henne växte sig allt starkare och en kväll var den olidlig att inte ha svar på.
”Jonas?”
”Mm?” svarade han sömndrucket. Han hade för en gångs skull kommit hem i tid, och de låg tillsammans i den gemensamma sängen. Det var långt in på natten, men hon kunde inte sova.
”Ä.. älskar du mig Jonas?”
Hon vågade inte se honom i ögonen i rädsla för vad svaret skulle bli, så med kroppen på helspänn stirrade hon stint upp i taket. Han vände sig långsamt om och såg på henne.
”Älskling, det vet du att jag gör” svarade han efter sekunder som kändes alldeles för långa. Hans röst lät besvärad. Eller, kanske lite osäker?
”Men...” började hon och kände gråten som en klump i halsen och tårar som brände bakom ögonlocken.
Är det fel att säga det?
Istället för att fortsätta svalde hon hårt och nickade knappt synbart, försökte bortse från vad det där osäkra skulle kunna betyda.
”Jo, det vet jag ju” viskade hon.
Hon kunde fortfarande inte sova.
* * *
På darrande ben reste jag mig och tog mig fram till telefonen som stod på köksbänken, tryckte ner tre knappar, tvekade, sedan grön lur. Tonerna som gick var nästan olidliga att lyssna på.
”Du har ringt SOS-alarm, vilket är ert nödläge?”
Jag öppnade munnen, men fick inte fram ett ljud.
”Vilket är ert nödläge, hallå?”
”Jag... han...”
En ohejdad gråt hindrade mig från att prata vidare.
”Behöver ni polis, ambulans eller brandkår?”
”Han.. han är d-död.”
Det var som att det först då jag sa det högt gick upp för mig att det var verkligt. Det var inte en hemsk mardröm. Eller, det var det, men det gick inte att ta sig ur den genom att vakna.
”Han är död.”
”Vart befinner ni er?”
”Han är död!”
”Frun, ni måste berätta vart ni är.”
”Ni kommer ta honom ifrån mig!” skrek jag panikslaget och tappade nästan luren i den rena skräck som huggit tag i mig i tanken på att inte få ha honom hos mig.
”Ni får inte ta honom ifrån mig!”
”Vi kommer inte ta något ifrån er. Frun, ni behöver hjälp, och vi är här för att ge er den. Vi vill bara hjälpa er, men för att kunna göra det måste du berätta vart ni är.”
”Nej!”
Jag släppte telefonluren och sjönk skakande ned på golvet.
”Han... Han är död.”
* * *
”Älskling?”
”Ja?”
”Jo... Gör du något särskilt ikväll?”
”Vet du ju att jag inte gör.”
”Jo, förstås.” Han log försiktigt och försökte bortse från den spända stämning som tryckte.
Hon såg förvånat på honom.
”Gör inte du det då?” frågade hon och lyckades inte dölja tonen av misstänksamhet i sin röst, även om hon försökte.
”Jag hoppas det. Med dig.”
”Med mig?”
Kunde hon ha hört rätt, verkligen?
En suck från honom. Inte irriterad, utan snarare lite skyldig.
”Ja, med dig älskling. Jag tänkte att vi väl kunde äta lite middag för att... ordna upp saker och ting? Prata?”
Hon svalde hårt men nickade.
”Åh, så skönt” sa han och andades ut, som om han spänt sig under konversationen.
”Jag älskar dig Jonas.”
Hennes ord var sköra, men de bar på den största sanning.
”Jag älskar dig med.”
Han kramar henne hårt.
”Nu ska allt bli bra” suckade han lättat.
Hans ord ljög.
* * *
Jag reste mig långsamt. Stapplade mot sovrummet.
* * *
Han hade tagit ledigt från jobbet för att kunna ordna med middagen. Allt var tvunget att bli perfekt, han skulle ju berätta, förklara varför allt blivit så fel och att han älskade henne. Förklara att hon aldrig skulle behöva ligga uppe och vänta på honom mer.
När kvällen kom började de med middagen. Han försökte få upp stämningen men hittade inte något bra samtalsämne, så efter några försök åt de under tystnad. Först när de ätit klart harklade han sig för att ta till orda.
”Så, ehm, vad tyckte du?” sa han med ett något nervöst leende.
”Jättegott” svarade hon och log tillbaka, men sorgen i hennes ögon sken igenom det tama leendet.
Han svalde, hon svalde.
Tystnad.
”Ehm, jo, jag har något viktigt att berätta.”
”Jaa...” svarade hon och lyfte sitt näst intill tomma vinglas för att dricka upp det sista. Hon släppte honom inte med blicken, såg in i de där vackra ögonen som hon kommit att förälska sig i. Han tog sats med ett djupt andetag.
”Anledningen till att jag varit borta så mycket på sista tiden är att... Jo, jag har liksom... Alltså, träffat någon” sa han och såg lite orolig ut.
Vinglaset faller nu ur hennes hand och stöter emot bordet med en duns och ett klirr. Hon stirrar panikartat på honom, och han tittar tillbaka – minst lika panikslagen.
”Men det är över nu, jag har lämnat henne!” skyndar han sig att säga.
”Jag älskar ju dig, Melanie, jag älskar dig!”
Hon reser sig hastigt upp, märker inte ens att stolen hon suttit på välter.
”Mel, snälla lyssna!”
Hon hörde, men hade redan vänt sig om för att fly fältet, ville inte vara kvar.
”Melanie!” skrek han förtvivlat, sprang efter henne och grep ömt tag om hennes axel. Hon vände sig snabbt om och slog till honom över kinden – blev själv förvånad men lät ilskan och sorgen ta överhanden.
”Hur fan kan du Jonas? Hur fan kan du göra så?!”
”Förlåt! Det är ju slut nu, jag har lämnat henne!”
”Åh, vad skönt, nu kan jag andas ut!” skrek hon sarkastiskt.
”Jävlar vad skönt, nu känns det SÅ mycket bättre! TACK!”
Han såg ner i marken, hon slet sig ur hans grepp, märkte inte tårarna som gled nedför hennes kinder.
”Gå inte” sa han ynkligt och såg upp på henne. Hans kinder var våta av tårar, och hon fick lust att ta honom i sin famn och trösta honom, blåsa bort det onda.
Det gick inte, skulle aldrig gå igen.
”Hur fan kunde du?”
Hennes röst var vass, fylld av ilska, svek.
”Hur FAN kunde du?!” Hon stirrade på honom, krävde ett svar.
När det aldrig kom fortsatte hon.
”Du visste att jag älskar dig! Jag älskar dig så att det gör ont Jonas! Hur jävla smärtsamt är det då inte att höra att du har gått bakom ryggen på mig! LÅTSATS älska mig tillbaka!”
”Men jag älskar dig! Jag bad inte heller om det här Mel! Jag ville aldrig att det skulle bli såhär! Helt plötsligt stod jag bara där, det var inte meningen! Förlåt mig! Jag älskar dig på riktigt!”
Hon såg på honom med något som kunde tolkas som hat i blicken, ilskan hade gått överstyr.
Tårar strömmade ur bådas ögon, sorgen tryckte som ett tjockt kvävande täcke runtom dem.
”Du vet inte vad det innebär att älska. Du är så jävla patetisk!” väste hon.
”Så jävla patetisk!”
Som för att lugna sig själv vände hon sig om och andades djupt.
Hon blev inte lugn.
* * *
”Jonas...”
Jag hade tagit mig in i sovrummet. Sängen såg oskyldig ut för världen. En helt vanlig säng.
Jävla säng.
Tårarna vägrade sluta forsa ned över mina kinder.
”Jonas, jag förlåter dig! Det var inte ditt fel! Jag älskar dig Jonas!” klämde jag fram och min kropp skakade vilt.
”Älskling, förlåt mig! Förlåt mig Jonas! Snälla kom tillbaka!”
Då insåg jag att han aldrig skulle komma tillbaka igen.
Jag såg på geväret som låg slängt på sängen. Geväret som tagit hans liv. Jag tog det i mina händer och såg närmre på det.
* * *
Hon släpade hans livlösa kropp över golvet. Hon hade gjort det; dödat honom. Eller, hade hon det? Allt hade ju gått så fort. Geväret som plötsligt låg i hennes händer hade ju sekunderna innan suttit på väggen.
Hur som helst så var det över nu. Han kunde aldrig svika henne igen. Han skulle aldrig göra något alls igen.
Hon kom in i sovrummet, visste precis vart han skulle få ligga.
”Nu kommer du aldrig ifrån mig, älskling. Du är min.”
Hon bufflade in honom under sängen, hämtade all sprit i huset hon kunde hitta och satte sig i hans älsklingsfåtölj för att slippa tänka. Ville inte veta av det hon så smått började inse att hon gjort.
* * *
Det var inte svårt att bestämma sig, jag stod inte ut utan honom vid min sida, och tanken på att det var mitt fel att han nu var borta kunde jag aldrig lära mig att leva med. Det var redan för mycket.
* * *
Aldrig kunde hon leva utan sin älskade Jonas.
* * *
”Jonas, jag kommer till dig nu.”
* * *
Äntligen blev hon lugn.
Slut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mathilda1 - 28 dec 11 - 16:19 | Oj!
Den var jättebra Vendela!
Jag gillar det är i kursiv text, det emellan. Det var väldigt bra skrivet,
det enda var att i en konversation var det lite svårt att förstå eller så...
Men annars var den som sagt jättebra, även om det inte alltid var så att man fattade exakt (men det var ju nästan en del av novellen) väldigt bra slut och bra beskrivet. | | Mizz_andersson - 9 dec 11 - 10:41 | | Väldigt speciell novell. Jättebra jobbat. =) | emilialindqvist - 2 dec 11 - 21:25- Betyg:  | | jätte bra ! | | Jagsaknardiig - 2 dec 11 - 21:19- Betyg: | | fan va bra! |
|
|
|
