på fri fot -del 1. |
Det skulle gå fort sa han, jättefort. Bilen var precis bakom dungen några meter bort, men trots att det var så nära kände jag ett obehag. Skärp dig, tänkte jag för mig själv, det är ju mitt i ett bostadsområde. Men det var ju ändå mitt i natten, alla låg och sov. Kanske skulle någon vakna, titta ut, men vem skulle se? Det var mörkt ute, nästan lite för mörkt för en vårnatt, och ljusen från gatlyktorna nådde inte ända in i dungen. Sedan var det hans blick, tom men ändå ivrig på något sätt. Vad ville han egentligen? Hade bilen verkligen gått sönder? Fanns där över huvud taget en bil? Jag vågade inte möta hans blick igen, han skulle se att jag var rädd. Det skulle bara bli pinsamt.
Med motvilliga steg följde jag med honom in i dungen. Han gick lite framför mig och tittade tillbaka då och då för att se om jag fortfarande var kvar och inte sprang iväg. Jag tänkte att det är så det måste kännas att gå mot giljotinen. Det kändes nästan som om mina händer var bundna, och jag kände ett plötsligt behov av att springa iväg. Adrenalinet flödade och jag visste att om jag inte sprang nu skulle det vara för sent. Jag såg mig omkring, försökte hitta en flyktväg, men förgäves. Jag var redan inne i dungen och det var för mörkt för att riktigt kunna se var jag satte fötterna.
Han tog tag i min hand och drog mig längre in i skuggorna. Jag kände ett fast grepp om min nacke innan något hårt slog emot min panna och jag kände hur något varmt rann ned för kinden. Det rann ned till munnen, och det smakade järn. Jag förstod att jacket i pannan måste vara ganska djupt. Jag blev svag i knäna och ramlade ned ibland buskarna. Han tog tag i mina ben, drog ur mig ur buskarna, och började knäppa upp mina jeans. Jag gjorde ingenting, jag orkade inte. Benen var tunga och jag var yr. Men det var något annat som gjorde att jag låg stilla också, någon vilja inom mig. Jag ville att han skulle utnyttja mig, använda mig, ta på mig. Jag ville känna honom i mig.
Han smekte mina bröst, bet mig i bröstvårtorna. Han hade klätt av mig helt nu, jag låg där i gräset helt naken och lät honom röra vid mig, först långsamt och sedan mer intensivt. Han följde mina linjer och kom allt längre och längre ned. Hans andetag ökade och han började flåsa upphetsat. Sedan tog han mig mellan benen och tittade in i mina ögon med arg blick. Hans käkar spändes och han ställde sig upp. ”Du är ju helt våt!” skrek han. ”Du gillar det! Fyfan, du gillar det, din sjuka jävel!”. Jag blev arg, vem är han att bara sluta sådär? Först ville hand våldta mig, sedan duger jag inte. Han lurade in mig i en skog, slog mig i huvudet, och utnyttjade mig, och sedan kallade han mig dessutom för en sjuk jävel!
Jag tog tag i en gren bredvid mig med ett fast grepp och svingade den mot hans huvud. Han föll till marken med en duns men försökte resa sig direkt. Jag kastade mig över honom och satte mig gränsle vid hans skrev, kände att han fortfarande var hård. Jag skallade honom en, två, tre gånger innan han slutade streta emot. Det blev en mörk fläck av mitt blod på hans panna, och jag smetade ut det över hans ansikte innan jag började slicka bort det. Hans byxor var redan uppknäppta, jag behövde bara dra ner dem en liten bit.
Han var inte så stor, men det var skönt ändå. Jag tog tag i hans öron medan jag red honom, upp och ned, upp och ned. Han började bli mindre, jag kände hur han började slakna i mig. Jag ställde mig på knä bredvid honom och tog tag i hans slaknande stånd. ”Du gillar det!” sade jag, ”säg att du gillar det!”. Han försökte krypa iväg, men jag höll honom i ett järngrepp. ”Säg att du gillar det!”. Han sa ingenting, utan började bara kämpa emot. Han började sparka med benen och kravla med händerna. Jag tog kniven ur hans ficka och skar honom i sidan.
Trots att kniven var väldigt vass var det lite trögt, som att skära fläskfilé. Först var det bara ett öppet, rosa sår men det blev snart blodfyllt. Jag följde såret med fingret, det var ganska djupt, det räckte nästan upp till andra leden på pekfingret. Sedan böjde jag mig ned och stack in tungan, det var mjukt och skönt. Smakade starkt av järn och luktade likadant. Han skrek av smärta och jag njöt av hans röst. Så fylld av rädsla, längtan och smärta. Jag tänkte att det var såhär han ville höra mig. Han ville höra mig skrika, han ville se mig lida, krypa iväg, och be om nåd. Jag njöt av de omvända rollerna, av att hans röst blivit hes av all ansträngning, av blodet som rann ned för hans sida och smutsade ner hans kläder. Jag ville se honom skämmas. Jag ville höra skammen i hans röst.
”Säg att du gillar det!” skrek jag igen. Jag tog tag i hans öra, stirrade in i hans ögon och skrek honom i örat, ”säg att du gillar det! Du vill ha mer! Du gillar det! Säg det, säg det!”. Han mötte inte min blick, han stängde bara ögonlocken och hans läppar darrade. Jag tog tag i hans ögonlock och öppnade dem, men han mötte mig ändå inte med blicken. Okej, tänkte jag, då får du skylla dig själv. Han kunde inte ens möta mig med blicken, då är man inte värd att kallas man. Jag släppte taget om hans ögonlock och tog tag i hans nu helt slakna penis.
Jag satte kniven mot ollonet och började långsamt trycka kniven emot. Jag drog den längst förhuden och såg blodet långsamt sippra ut. Han var helt tyst, han kunde inte få fram det minsta ljud. Kanske hade han svimmat. Jag tog ett fast grepp om hans högra pungkula, satte kniven emot och tog i. Jag kände hur hans hud gav efter, hur kniven skar igenom. Jag höll hans blodiga testikel i handen, öppnade hans mun, och tryckte ner den i halsen.
Någon hade hört. Någon måste ha hört. Jag sprang ut längst den lilla stigen och följde den så gott jag bara kunde. Det var kallt, jag var yr och omtöcknad. Vart skulle jag ta vägen? Mina händer var blodiga och jag kände lite intorkat blod i ansiktet. Jag visste att jag inte kunde stanna, någon kunde se mig. Kanske någon som går ut med hunden, eller jobbar natt. Kanske ungdomar som kommer från en fest. Nej, jag var tvungen att fly. Något jag har gjort hela livet.
Efter att ha sprungit i skogen ett tag började det bli ljust. Jag kunde inte gå ut bland folk i det här skicket, men inte heller stanna kvar i skogen. Längre bort kunde jag höra dånet av bilar, antagligen från en motorväg. Säkert människor på väg till jobbet. Jag sprang mot ljudet av bilarna och började ganska snart se snabba skuggor bakom trädstammarna. Jag ställde mig vid kanten av vägen, precis bakom ett träd, och väntade.
Nu hade jag chansen. Utan att tänka mig för innan sprang jag ut på vägen, lyktorna bländade mig och tutan dånade i öronen. Det sista jag hoppades på var att få överleva.
~~*~~
Jag vaknade av en gammal mans hostningar. Skillnaden mellan en mycket sjuk ung person, och en gammal frisk man, är mycket hårfin. Det hörs verkligen att de tar i med de sista krafterna de har, direkt från magen, och riktigt tömmer lungorna i en enda host, så den andra, tredje, och ibland fjärde hostningen blir hes och darrig. Sedan kan man nästan känna hur deras halsmandlar skjutsas ut tillsammans med saliv och mängder av slem.
En ung kvinna kom in i det vita lilla rummet, hon hade en blå sjukhusdräkt på sig och flottigt stripigt hår. Hon såg lite förvirrad ut och tittade omkring en stund, innan hon tänkte högt för sig själv ”men här ska jag ju inte vara”, och gick ut igen. Nu började känseln komma och smärtan gjorde sig påmind. Det stack till i vänstra sidan när jag försökte vända mig om, och det kändes som om mitt ben brann. I armen kunde någon lika gärna skurit upp ett sår, hällt i tändvätska och tänt på. Som att först förfrusit, och sedan komma in i en bastu.
”Åh men kära hjärtanes” en gammal dam i rosa kom emot mig, ”vänta här så ska jag hämta lite mer smärtstillande”. Vilken komplett idiot, tänkte jag, vadå vänta här? Jag kan inte ens vända mig i sängen, och hon ber mig vänta här. Det var då jag insåg vad som hade hänt. Smärtan var bra, det betydde att ingen visste. Jag tittade ner på mig själv, foten och armen var gipsade och jag hade något lindat runt överkroppen. Jag var helt ren. Det hade varit så allvarliga skador, så akut, att de hade behövt operera direkt. Ingen skulle någonsin få veta. Det gjorde mig upphetsad.
Läkaren var en gammal man med grått hår och glasögon, han kallade sig själv Dr. Stålhandske. Hah, snarare Dr. Stålpenis. Den uppblåsta gammelgubben anade inte hur uppenbart det var att han gått runt hela läkarkåren. Säker alla killar också. ”Bang, up the butt!” skrek han säkert varje gång han hade ”samtal” inne på kontoret. Vilken snuskgubbe. Man såg det i hans ögon, den där perversa blicken de flesta kåtgubbar har.
”Vi kommer tyvärr inte kunna skiva ut dig förrän om två veckor” sa han och tittade underligt mycket åt en ung sjuksköterskas håll. ”Men vi måste ta dina kontaktuppgifter först. Har du någon legitimation på dig, kanske körkort eller liknande?”. Nej, tänkte jag. De får absolut inte få reda på vem jag är. Jag skakade på huvudet. Adrenalinet gjorde att jag började skaka, och det gjorde ont i musklerna. ”nej” sade jag lite hest. ”nej ingenting”. Han nickade och tittade mot mig igen. ”kan du säga ditt namn, personnummer och var du bor?”. Jag försökte lugna ner mig, tänka på annat. ”nej, jag kommer inte ihåg”.
Det började kännas bättre när smärtlindringen började verka, men jag var fortfarande nervös. Tänk om de hittar mig? Tänk om de tar mig tillbaka? Jag var säker på att de letade efter mig. Det var bara en tidsfråga innan de skulle komma och hämta mig, ta tillbaks mig till det lilla, vita rummet med de kala väggarna. Känna läderremmarna igen. Nej, jag var tvungen att göra något. Kanske ljuga, säga att jag är någon annan. Ge fel uppgifter. Det skulle åtminstone ge mig lite mer tid.
Läkaren kom in i rummet igen. ”Olivia” sade han med en mörk ton på rösten. ”du kommer få besök snart. Vi ska flytta dig till ett annat sjukhus, ett som är bättre för dig.”
~~*~~
De kan inte sätta tvångströja på mig, gipset är för stort. Det kommer hämma min läkning, tydligen. De idioterna förstår kanske inte att jag är farligare för mig själv än de någonsin kan vara. Jag är i ett nytt rum nu, det syns på väggarna. Trots att alla rum är lika stora, likadant målade och lika kala, ser man direkt om det är ens eget rum eller inte. Man känner igen sina klösmärken. ”Olivia, bit dig inte i gipset” säger en av skötarna. Hon ger en menande blick till sin kollega och jag hör någon viska ”som en rabiessmittad hund” och mina ögon letar efter personen som sa det. Hon har gröna ögon, mörkbrunt hår och påsar under ögonen. Hennes ansikte ska jag memorera.
Snabba ryck, jag har bara en chans. Dr. Hyde är längre ner i hallen, jag hoppar av båren och springer fram. Jag hör hur någon springer efter. Mitt brutna ben gör ont, men jag kopplar bort smärtan. Nu är bara Hyde i fokus. Jag hoppar på honom bakifrån så han ramlar och slår i huvudet i golvet. Tar tag i hans korta går och biter honom i nacken. Någon kommer ifatt och drar bort mig. Hyde skriker, vrider och vänder sig på marken. Det blir små blodspår i hans vita rock. Jag låter mig bli ledd till båren igen, och tuggar långsamt på köttbiten i munnen.
Nu struntar de tydligen i min brutna arm, tvångströjan är på igen som vanligt. Den har liksom blivit en vana, en trygghet. När den är på vet jag att jag inte utgör något hot. Jag låter mig bli ledd till det kala rummet igen, lägger mig i sängen som de säger åt mig att göra. De ger mig en spruta, tar av mig tvångströjan och stänger dörren efter sig. Kameran i ena hörnet stirrar på mig, och jag vet att de tittar. De tittar alltid, de ser allt. Jag kollar länge in i kameran, mest för att skrämmas, innan jag börjar fokusera på rummet igen. Inget fönster, vita väggar, vitt golv och vitt tak. Kommer man hit för att man är galen, eller är det här man tappar förståndet?
Någon kommer in igen, en man. Inte doktor Hyde som det brukar vara, jag har väl skrämt honom. Nu kanske jag slipper honom. Mannen säger att han heter Jens, han ska tydligen ta med mig ut till gården på en promenad, om jag bara skulle vara så vänlig att sitta still medan han sätter på mig ”jackan”. Jag gör inget motstånd. Det är ut på gården jag vill, och tvångströjan är varm. Det kommer liksom inte in en massa kyla genom ärmarna. Jag fick en plötslig lust att klösa honom, men jag hejdade mig. Då skulle jag aldrig få komma ut på gården.
Gården är som vanligt inhägnad. Det finns några bord med stolar där det sitter några tanter med sina skötare. Det finns en bänk. Nästan inget gräs alls, en liten plätt med gräs och några blommor, men inte mer. Resten är stenplattor. Det är väl dumt, egentligen, att ha stenplattor på en sån här plats. Jag gör en hastig rörelse, Jens tappar greppet om mig och jag springer mot en av tanterna. Jag hoppar in i henne med armbågen och hon ramlar mot stenplattorna. Jens får tag i mig, brottar ner mig på marken så jag ligger på mage bredvid tanten. Några vakter och personal hjälper henne upp och jag ser en liten blodfläck där hennes huvud hade legat.
På väg tillbaks till rummet eskorteras jag av tre vakter och två män i vita rockar. Den ena Jens, den andra vet jag inte namnet på. Jag låter mig än en gång ledas till mitt nya rum, bli tillsagd att lägga mig i sängen. Nu kommer doktor Hyde in. Han har ett stort plåster på nacken och tittar äcklat på mig.
- Hur går det med dina småhoror Hyde? Sade jag med en sarkastisk ton. Han gav mig en arg blick, men sade ingenting.
- tror du inte att jag ser hur du ligger runt Hyde? Tror du inte jag ser hur du tittar på alla flickor Hyde? Tror du inte jag fattar vad du gör med dina patienter Hyde? Tror du inte jag kan döda dig, Hyde?
-Jens, Markus, går ni ut ett tag med vakterna så jag får prata enskilt med patienten?
Markus. Han passar inte i sitt namn. Han är kort, lite robust med rödbrunt skägg och långt hår. Han borde heta Gimli. De nickar mot doktor Hyde och går ut, vakterna tvekar lite men följer med ändå.
- Jag vet inte vad ditt problem är, Olivia. Du rymmer och rymmer, men vi hittar dig alltid. När ska du inse att du inte kan rymma för evigt?
- När ska du inse, Hyde, att ni inte kan hålla kvar mig för evigt? Hur kan ni vara så dumma att jag redan lyckats rymma fyra gånger?
- Du är inget mer än ett äckligt psykfall. Jag borde egentligen ha dig dödad. Du är inte värd någonting.
- vi får se vem som dör först, Hyde.
Han ser på mig en lång stund, tittar mig djupt i ögonen och försöker komma på något bra att säga. Jag stirrar tillbaks, ler lekfullt. Tanken på att få skära upp honom, slå honom, misshandla honom får adrenalinet att pumpa. Jag skulle kunna skalla honom, fälla honom, men det är ingen idé. Han är beredd. Jag måste vänta på min chans. Han säger inget mer, vänder sig bara om och lämnar mig ensam. Sedan släcker han lampan.
Känslan av att inte se något är fruktansvärd. Det är helt mörkt, men ändå ser man en massa former. Röda , blåa, gröna, bruna fläckar flyter förbi framför ögonen. Ibland dyker ansikten upp. Det känns som en äcklig hinna för ögonen. Jag river lätt med nageln på sidan av ögat. Det gör ont, men jag ser fortfarande ingenting. Fläckarna fortsätter flyta förbi och hinnan känns tjock och äcklig. Jag river allt mer frenetiskt och ignorerar smärtan. Mitt vänstra öga som jag river på börjar göra fruktansvärt ont och det kommer många tårar. Jag tar tårarna i munnen, det smakar salt. Efter en liten stund känns det tjockt i ögat, och tårarna smakar järn.
|
| Kommentarer | | svampar - 1 dec 11 - 19:55 | | OJ! På ett ställe råkade jag skriva i dåtid när det ska vara nutid. |
|
|
|
