Nadya |
De sa att du hade varit lycklig på slutet. Jag kan inte tro dem. De påstod att du faktiskt vaknat mitt i natten, med ett skratt, och sedan rest dig och satt revolverpipan mot tinningen. Tryckt av. Som i sången vi delade, minns du? Minns du, vi gick runt i staden, trasiga själar som bara hade varandra, viskade att tillsammans kunde vi "pull the trigger". Vi kunde styra.
Jag kunde inte tro dem, de förljugna, lika lite som jag kunde tro att ni tillhört samma släkt. Deras mörka blickar, de djupa rynkorna kring deras ögon. Ditt ansikte hade varit ljust, vackert, ögonen hade lyst isblå och orädda. De förljugna, din dotter kallar de dig, de vill inte tro att de inte var de de är nu. De vill inte minnas, men jag vet. De var rädda för dig. För det bara jag förstod.
Och nu, Nadya, nu saknar jag dig mer än någonsin. De ser på mig, utomjordingarna, de tror att de kan förstå. Jag ser dem i ögonen varje gång jag orkar. Jag säger till dem att de inte vet vad jag saknar.
Så vad tror ni? Ska jag utveckla den till en längre novell? I have a good feeling about this one.
|
|
|
|
