Gammal vänskap, del 4 |
del 4
Gudrun:
Jag gick ut ur färdtjänstbilen, jag hade lämnat Oscar hemma, han kunde inte vara med på bridgeklubben. Det blåste kallt, men snön hade inte kommit ännu. Det tyckte jag var lite konstigt eftersom att det snart var första advent.
Jag gick in i rummet där bridgekursen var och satte mig vid bordet. Bredvid en kvinna som jag kände igen, även fast det var länge sedan jag hade varit där sist så kände jag igen de flesta av ansiktena.
"Hej, det var länge sedan man såg dig" Sade kvinnan som satt bredvid mig, Jg kom ihåg att hon hette Anette.
"Hej Anette, ja jag har varit lite knakig den sensate tiden"
Anette log mot mig och jag kände mig välkommen, även de andra i gruppen kom fram och hälsade på mig.
"Jaha, ska vi ta ett parti?" Frågade Anette mig och log. Jag nickade och började kupera kortleken.
"Vad har du gjort den senaste tiden?" Frågade jag Anette.
"Jag har jobbat, jobbat och återigen jobbat"
Jag mindes vad Anette jobbade med, det hade hon berättat förut, hon jobbade på en psykiatrisk mottagning som samtalsstöd.
"Men det ska bli skönt nu när det bli jul och lite ledighet" Fortsatte hon.
"Ja själv vet jag inte vad jag ska göra i jul, min dotter har inte hört av sig ännu och min son bor ju som du vet i Australien"
Sofia:
Jag satte mig vid köksbordet med middagen framför mig, pesto med pasta, men det bara vände sig i magen på mig vid bara tanken på att jag skulle få i mig den lilla portion mat jag hade framför mig. Jag hade haft problem med maten länge, men nu hade jag verkligen noll aptit.
Det kändes som att tårarna skulle komma igen, men jag höll tillbaka dem, tänkte verkligen inte bryta ihop för en talrik med mat, det kändes väldigt fånigt. Men tillslut fick jag nog och gick och slängde maten i papperskorgen under diskbänken. Jag orkade helt enkelt inte peta i mig maten. Visst jag skulle säkert gå ner massor i vikt om jag fortsatte på det här sättet, men inte gjorde det mig något, jag vill ändå bli smalare.
Jag kände hur en enrom kraft tog tag i mig och jag orkade knappt stå upp utan stapplade fram till sängen. Ångesten bet sig fast i mig med sina klor och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kände att jag bara ville skrika rakt ut i luften, men jag ville inte att grannarna skulle höra. Så jag borrade in huvudet i kudden och skrek i kudden. Tårarna som jag hade trängt tillbaka förut började forsa och jag kröp ihop till en liten boll där på min säng.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Sockerina - 30 nov 11 - 11:07 | | absolut :) | Jakktar - 30 nov 11 - 09:35- Betyg:  | | Kan du mejla när nästa del är klar? (: | | Sockerina - 30 nov 11 - 01:54 | | tack :) | | martobicat - 30 nov 11 - 01:49 | | Intressant novell! |
|
|
|
