Ett år senare.. |
Ett år senare
Det är nu ett år sedan jag delade min historia med dig. Delade min smärta, mitt lidande. Vi satt på flyget kommer du ihåg? Du satt på andra sidan mittgången. Mitt emot mig och min syster. Vi kände inte ens varandra. Aldrig hade vi träffats förr. Ändå ville du lyssna. En helt främmande människa var du. Ändå ville du lyssna. Jag tvingade dig aldrig. Nej, helt själv uppmuntrade du mig att fortsätta berätta. Jag försökte sluta, jag varnade dig för vad som var på kommande. Inte bara en gång, utan flera. Det var ingen vacker historia du skulle få höra. Men du fortsatte alltjämnt att, med dina chokladbruna ögon, se in i mina ögon, uppmuntrade mig att fortsätta. Dina ögon utstrålade all den styrka och allt stöd som jag varit i desperat behov av nu så länge. Det strålade från dina ögon rakt in i mitt inersta och uppfyllde hela mig. Så jag fortsatte berätta. Hängivet och utan lögner fortsatte jag. Jag fortsatte berätta.
Som så många gånger förr fylls jag av minnen när jag än en gång klickar fram webbläsaren. Jag sitter länge och stirrar på den gamla skärmen framför mig. Till slut tar jag ett djupt andetag och skriver in adressen, www.lomamatka.fi sen trycker jag snabbt på enter. Innan jag hinner fundera för mycket. Innan sidan hinner laddas klart klickar jag dock ner webläsaren. Då sköljer en våg av minnen över mig. För mycket minnen..
Vi tog oss genom flygplatsen och in i planet som i trans min syster och jag. Vi sa ingenting till varandra. Orden var överflödiga. Vi visste ändå båda vad som pågick i den andres huvud. Vi satte oss ner vid våra platser. Där på min högra sida satt du, på andra sidan mittgången. Just som planet var påväg upp i luften sköljde en våg av extra plågsamma minnen över mig och en liten förtvivlad snyftning undslapp mina läppar. Du vände ditt huvud mot mig med ett bekymrat ansiktsuttryck. När dina ögon fångade min blick kändes det som att du såg rakt genom mig, rakt ner i mitt allra hemligaste inre. Jag kände med detsamma en sorts tillit till dig, en sorts samhörighet. Förstod du det? Framgick det av mitt ansiktsuttryck, genom mina ögon? Kanske förstod du. Jag vet inte. Men jag tror du förstod.
Jag suckar där jag sitter framför det slitna skrivbordet med den något åldriga datorn framför mig. Det stackars skrivbordet har fått stå ut med mycket genom åren. Ytan som en gång varit jämnt lackad är numera fylld av repor och klotter. Jag lutar mig framåt, lutar mina armbågar på bordet och begraver länge mitt ansiktet händerna. Till slut tittar jag upp. Trycker återigen upp webläsaren och skriver in samma adress i rutan. Denna gång stirrar jag blint på skärmen och sidan hinner laddas klart. Då kan jag inte hålla emot längre och minnena sveper iväg med mig. För mycket minnen..
”Är du okej?” frågade du i samma stund som dina ögon mötte mina. Man kunde nästan ta på oron i din röst. Ett enkelt ”Nej” var det enda jag kunde få fram som svar, men det räckte. Du tittade länge på mig, forskande. Sedan lutade du dig tillbaka i stolen och sade lungt ”Berätta”. Min första instinkt var att protestera, att skaka på huvudet, vända mig bort. Varför skulle jag berätta något för dig? En helt okänd människa. Men jag orkade helt enkelt inte. Efter de senaste veckorna var jag så trött på allt så jag berättade. Jag berättade för dig om vår resa. ”Vi tog flyget från Helsingfors till Thailand” sa jag. ”De första dagarna var som vilken normal familjesemester om helst, vi solade simmade och åt gott” så tror jag ja sa. ”Som vilken normal familjesemester som helst”. Det sista ekar i mitt huvud.. ”Som vilken normal familjesemester som helst”.
Den repliken väcker mig ur min trans vid skrivbordet. Jag är för första gången på flera minuter medveten om att jag stirrar rakt på dataskärmen. Jag vänder mig bort, de gamla minnena skär i mig. Till sist tar jag mod till mig, tar ett djupt andetag och vänder tillbaka mitt huvud mot skärmen. Bilder av familjer på solsemester dyker upp framför mina ögon, olika erbjudanden och mera lyckliga familjer. Jag sitter där och stirrar tills jag säkert sett bildspelet åtminstone tre varv. Långsamt lägger jag handen på musen och för den i långsam fart över skärmen. Varifrån vill jag åka? Jag söker upp Helsingfors och klickar fram det. Nästa fråga tar längre att besvara; vart vill jag åka. Jag sitter länge och andas djupt för att samla mig. Efter vad som känns som en evighet klickar jag in Thailand i den rutan. När jag läser följande fråga kunnde någon lika gärna gett mig en ordentlig örfil, känslan är densamma. ” Hur mång resenärer?”
Jag berättade och berättade, berättade allt in i mista detalj. Hur vi tog oss dit var vi bodde, hur hotellrummet såg ut. Allt fram till dag tre berättade jag. Först då gick det upp för mig vad jag höll på med. Jag satt och berättade om vad som snart skulle förvandlas från en semester till ett helvete, för en villt främmande person. Du fångade min blick åter igen, höjde lite på ena ögonbrynet, frågande. Du väntade en stund och när jag inte sa något så sa du helt enkelt ”Fortsätt”. Jag var nära att börja protestera igen, säga att du inte vill veta. Dina ögon, det var de som gjorde att jag fortsatte. Jag vet inte varför, det bara känndes rätt. Jag minns att jag drog ett djupt skälvande andetag och berättade om dag fyra. Dagen då allt blev ett helvete. ”Vi steg hela familjen upp tidigt för att ta en morgonlänk på stranden. Vi sprang en bra bit och sen vände vi om. Vi kom i sinom tid närmare hotellet igen och min syster och jag som var lite före våra föräldrar saktade ner och började gå i stället. Vi småpratade om lite ditt och datt då jag plötsligt hör min mors panikslagna skrik, ”spring flickor, spring!” Jag vände mig om som hastigast för att se vad vi ska springa ifrån. Jag ser en gigantisk våg torna upp sig bakom oss. Sen sprang jag. Det var sista gången jag såg mina föräldrar.” Exakt de orden använde jag när jag berättade. Berättade om hur Paradiset blev till ett helvete.
Tårarna rinner nu tyst nerför mina kinder och såret i mitt hjärta som jag försökt lappa ihop i ett år nu ligger blödande fram för allmän beskådan. För ett enda år sedan skulle jag automatiskt klickat i fyra personer. Jag får inte den tanken ur mitt huvud. Jag gör mitt allra bästa för att ta mig samman. Genom en slöja av tårar klickar jag istället i 2 personer. Tårarna droppar nu i hastig takt ner på tangentbordet. Tysta tårar som avspeglar all den undangömda förtvivlan som jag tvingat mig själv att hålla inom mig så länge. Med tårarna alltjämnt tyst rinnande nerför mina kinder klickar jag i datum och fixar resten. Inte förrän jag printat ut biljetterna dyker stoltheten av vad jag äntligen lyckats genomföra upp i mitt huvud. Dethär som jag kämpat med i flera månader, nu är det slutligen avklarat. Tårarna rinner fortfarande på mig, men nu är de mera tårar av lättnad än av förtvivlan. En tyngd har lyfts från mina axlar. En tyngd som tryckt ner mig nu under ett års tid. Nu har den fallit. Det hänger fortfarande tyngder över mina axlar, men en har fallti. En har fallit.
Jag berättade hela min historia för dig, från början till slut. Jag berättade detaljer som jag inte ens själv tänkt på. Det gick så lätt. Kanske var jag känslomässigt uttröttad eller kanske, bara kanske kände jag att jag helt och fullt kunde lita på dig.
Varför vet jag inte, det var bara en känsla. Som när någon visar en bild för dig för en enda sekund. Du kan inte ens vara säker på att du sett den.
När jag slutligen var klar tystnade jag och såg upp på dig. Din blick hade inte förändrats fast du fått ta del av all min förtvivlan och sorg. Du satt där och såg länge in i mina ögon, som för att fundera ut vad som passade sig att säga. Så länge satt du tyst, att jag började fundera om du all skulle säga något. Jag var nära att vända bort blicken, men något i dina ögon gjorde det omöjligt. Det var som om en osynlig kraft höll mig kvar. Till sist, när jag var nittionio procent säker på att du inte skulle säga något, tog du till orda. Långsamt och eftertänksamt, som att du funderade på varenda ords innebörd. ”Jag skulle gärna säga att allt kommer att ordna sig, att allt kommer att bli bra. Tiden läker alla sår, det skulle jag villja säga. Säga och veta att det var sant. Tyvärr har jag ingen som helst möjlighet att göra det. Tiden läker inte sår, så är det bara. Tiden fungerar som smärtstillande, smärtstillande och inget annat. Men när tiden inte räcker till som smärtstillande har du alltid de små lådorna med minnen i ditt huvud. Dedär små lådorna fullproppade till bredden av minnen. Fina, men också plågsamma. När tidens smärtlindring inte funkar ska du ta fram de små lådorn, en i gången, och komma i håg alla de fantastiska sakerna om dina föräldrar. En dag kommer du till och med kunna göra det utan att det gör ont. Men fram tills den dagen ska du komma ihåg att det inte är något fel med att minnas. Inget fel med att sörja.”
Just de orden kommer jag alltid att minnas. Du var min räddare i nöden. Utan dina ord hade jag säkerligan försvunnit ner i avgrunden. De orden fortsätter snurra runt i huvudet när jag stänger av datorn. ”Kom i håg att det inte är något fel med att minnas. Inget fel med att sörja.” Jag sitter kvar i den något sunkiga röda kontorsstolen framför det nu slitna skrivbordet med den åldriga datorn ovanpå. Jag sitter kvar tills surret från datorn sedan länge sedan dött bort. Först då stiger jag upp ur stolen och lämnar det lilla rummet med datorn med en förrymd tanke i huvudet. ”Det blir lättare med tiden, såren försvinner inte, men tiden fungerar som smärtlindring. När livet väljer att slå omkull dig, dra bort marken under dina fötter. Då har du ett val, du kan välja att ligga kvar, ligga kvar och låta hela livets bördor trycka ner dit ansikte i smutsen. Eller så kan du välja att resa dig igen. Resa dig stolt och stark mot livet. Skratta och känna styrkan återvända till din en gång förstelnade kropp. Valet är ditt.” När jag stänger dörren efter mig lämnar jag en liten anslagstavla i trä bakom mig. På väggen ovanför datorn hänger den. På den lilla anslagstavlan hänger en stor artickel, med bild och allt. På varsin sida om artikeln hänger två dödsannonser. Artickel är skriven av en reporter på den lokala tidningen. Rubriken lyder ”Förälrar omkom i thailänsk tsunami”.
|
|
|
|
