Leontine del 2 |
Men, nej. Mina ben lydde mej inte och dom styrde mej åt motsatta hållet. Jag lämnade cykeln. Med böckerna under armen och kapuschongen uppdragen över huvudet traskade jag iväg i halvmörkret. Kapuschong förresten. Konstigt ord. Vem har uppfunnit det?
Det låter liksom tjong, som om nåt tjongar i väggen och det går i tusen bitar och någon arg mamma skriker att varför har man gjort sönder det och man vill inget hellre än att rymma hemifrån fast man vet att det är bara sånt man gör i böcker och man kommer aldrig kunna vara på rymmen i mer än en timme innan man tröttnar och springer hem igen.
Men nu var jag på rymmen. Jaha. Så enkelt var det. Jag, mina fyra diktböcker och min tomatpurétub. Jaja. Vart skulle jag gå? Den frågan behövde jag inte oroa mej för, för mina ben gick av sej själva mot norr. Eller var det väst? Jaja, nånting var det i alla fall, kanske söder eller öst eller höst eller häst. Det bästa hade förstås varit om jag blivit påkörd av den där silverbilen. Eller om jag svimmat och fått åka in till sjukhuset så mamma och pappa äntligen hade förstått att jag var något ömtåligt, som en porslinsfigur bara, som man inte kunde kasta omkring hur som helst. Som man inte bara kunde lämna. En som inte gick säker. När som helst kunde den bara bli stulen.
Jaha, där har vi skogen… åh, vad jag är kissnödig… och hungrig… hur mycket är klockan egentligen… jag fryser… böckerna är tunga… jag är törstig… jag vill vila… hur ska jag kunna sova inatt… ska jag sova ute eller… som värsta hemlösa uteliggaren…
Om jag efteråt skulle skriva ner allt det här som jag är med om så skulle det nog bli en femtusen sidor tjock bok.
När jag vaknade nästa morgon så knorrade magen. Jag tryckte lite på den och då skrek den. Hunger. Jag tryckte i mej lite av tomatpurén. Vad skulle jag nu göra? Gå till närmsta hus och be om mat och husrum? Fast jag hade ju pengar. Femtio kronor. Fast vad skulle det tjäna till om jag inte hade någon affär?
Jag kunde ju gå hem. Det kunde jag. Säga att jag sov över hos en kompis och glömde ringa och säga det till mamma och pappa igår kväll. Fast det skulle inte låta särskilt trovärdigt. Varför skulle jag i så fall inte vara i skolan nu? Och klockan kunde lika gärna vara fyra på morgonen, för det var faktiskt väldigt mörkt. Nej, hem kunde jag inte gå. Det kunde jag faktiskt inte.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Bonnie4ever - 30 nov 11 - 19:04- Betyg:  | Älskar att du blandar lite v varje, liksom lite roligt, lite spännande, lite sorgligt och MYCKET bra!
Nejm nyket räcker inte, SUPERBRA stämmer bättre
MEJLA! | | Carrre - 29 nov 11 - 16:55 | | kul i början :) sen blev den lite spännande, maila när nästa kommer^^ |
|
|
|
