En ros, En safir & makten [Del 13] |
- Det är enkelt, har du safiren och rosen så har du också makten.
- Men jag har ju safiren... Sade Evelyza efter en stunds tänkande. Hon drog
svärdet och pekade på safiren vid fästet.
- Alltså är skölden och svärdet ett... Märkl... Draemita stoppade mitt i ordet. Ett
långt skrik hördes.
- Det händer nu! Skrek hon förfärat.
- Det blir ett helvetes krig alltså. Svarade Evelyza, hon såg fram emot detta. Med
ett flin svingade hon svärdet runt handen, i den andra handen hade hon skölden.
Hon följde efter Draemita ut ur rummet. De sprang samma väg som de kommit
från.
Väl ute vid slottsgården hörde Evelyza höga krigs-trummor.
- Du måste lyda mina minsta order, sade Draemita och försvann iväg i regnet
som börjat falla. Det blev mörkt, vilket var en fördel för dem. En hög men
silkeslen stämma hördes efter ett tag.
- Bågskyttarna längs yttre muren, Niazetles till attack redan nu! Krigare till första
porten!
Evelyza visste vad hon skulle göra. Hon försvann in bland krigarna öppnade porten utåt och med ordet amplianda förvandlades hennes klänning till en
rustning i Beqarilte. Hon svingade svärdet runt handen då hon tyckte att hon
hade fått in taktiken. Hon tänkte inte på att hon skulle döda över huvud taget.
Hon tänkte på den goda sakens skull. Som Draemita sagt. En himla massa
fiender med högafflar sprang emot henne. Innan de hann nå henne så störtade
en Niazetle ner i den stora mängden fiender. Detta vara bara första attacken. Så
fort Niazetlen försvann så var antingen fienderna brända till döds eller nerdragna
i vallgraven som omringade slottet.
Evelyza fortsatte framåt förbi människorna som sprang runt i flammor. Hon
kände sig mäktigare nu, eller var det bara hennes fantasi? Plötsligt stod det
någon framför henne och hon högg snabbt till med svärdet men personen
hoppade undan.
- Försöker du verkligen döda mig nu.. Evelyza? Frågade en röst hon hört för inte
mindre än några timmar sen. James röst.
- Du är en förrädare! Skrek hon och högg till honom, denna gången slog svärdet
hårt i hans axel.
- Du listade ut det... Svarade han och försökte stå emot att börja skrika av smärtan.
Hennes svärd genomborrade hans hjärta. Då hon drog ut det så föll blodet
automatiskt av, inte undra på att det alltid var så vackert. Hon fortsatte ut i
mängden och dödade varenda som kom i hennes väg. Till slut var hon otroligt
trött.
Hon försvann bortåt mot skogen och rustningen som hon hade på sig försvann
och hon bar klänningen i stället. Någon vandrade bakom henne och hon märkte
det.
- Lugn Evelyza, sade Draemita med en lugn röst. Du får nu en order, att bege dig
där du kom ifrån. Du vet vägen. Så fort du hamnat i vattnet så ska du hugga av
tentaklerna, släppa svärdet och skölden och simma upp till ytan igen. Vill du
komma hit så dyker du ner i vattnet, tar svärdet och skölden, och gör precis
samma sak. Jag vet att du klarar det. Draemita försvann så fort hon avslutat och
Evelyza fann hopp i att fortsätta.
|
|
|
|
