En ros, En safir & makten [Del 12] |
Både Evelyza och Draemita läste texten, sedan vände sig Draemita om.
- Denna metall kallas Beqarilte, en av de finaste metallerna som finns. Men den
syns inte, förrän den äkta Jaelitralen av Vazal Kilite stiger fram i ljuset och krigar
för det goda. Snälla Evelyza, strid för det goda. Sade Draemita i en vädjande ton.
Du behöver bara använda svärdet han gav dig. En droppe blod från ditt högra
ringfinger skall öppna dörren.
Evelyza drog svärdet och ett klang ekade i korridoren då vinden från ett öppet
fönster slogs emot svärdets sving. Evelyza kände hur hon verkligen lärt sig att
behärska ett svärd på den lilla stund hon suttit vid bordet och tagit Draemitas
hand.
Evelyza satte handtaget mot marken och höll i svärdet med två av hennes
vänstra fingrar, hon försökte intala sig själv att det var precis som att ta ett
blodprov, sedan drog hon änden av sitt högra ringfinger mot spetsen av det otroligt vackra svärdet, som precis som dörren nu lyste starkt. Evelyza märkte
hur Draemita stod emot doften av blod och hur hon i stället tog tag i Evelyzas
hand och satte den mot dörren. Blodet rann mot Beqarilten på dörren och så fort
blodet nuddade metallen så blev det vissna trädet vinrött. Dörren gav ifrån sig ett
metalliskt ljud och öppnade sig. Evelyza tog tag i svärdets handtag och förde in
det i klingan igen. Draemita tog Evelyzas arm och drog med henne in i handen
och stängde dörren så fort hon kunde.
Evelyzas blick for överallt i det vackra rummet. Väggarna var som gjorda av isblå
is, och golvet var kolsvart men ändå så rent att det gnistrade. På en sorts bänk
låg en tunn klänning som såg ut att vara gjord i bark och löv, då Evelyzas fingrar
nuddade klänningen visste hon att den tillhörde henne.
- Får jag ta på mig den? Frågade Evelyza förväntansfullt.
- Självklart. Den är din. Svarade Draemita.
Evelyza försvann längre in i rummet tog av sig den gröna klänningen hon bar och
trädde på sig denna tunna. Som om den var gjord av naturen spred sig löv upp
från bottnen av klänningen och uppåt och fäste sig på brunt tyg som liknade bark.
Evelyza lät sitt lockiga hår ligga längs ryggen. På vägen tillbaka till Draemita
kollade hon på sitt finger som hade slutat blöda, men som gjorde väldigt ont,
någon slags instinkt sa till henne att dra med sitt vänstra hand där över och viska
vulnus. Hon gjorde detta och då hon dragit över handen var såret läkt. Hon
kollade inte för storögt på det eftersom hon förstod magin nu. Draemita höll upp
en sköld, skölden var svart med en röd ros på, rosen såg levande ut där den
trycktes mot metallens svarta färg.
- En safir, en ros skall tillsammans bilda makten. Sade Draemita i en mystisk ton.
- Vad menas med det? Frågade Evelyza.
|
|
|
|
