Hoppar du så hoppar jag [skoluppgift] |
Hej! Vi fick en uppgift i skolan att skriva en novell på ca. tusen ord, jag blev väldigt
nöjd och jag hoppas ni gillar den! :) Absolut copyright såklart.
Ps. Det kanske blir lite konstigt med tex. styckeindelningen eftersom att jag kopierade direkt från Word. Hoppas att det inte gör något!
- Hoppar du så hoppar jag.
Det hade vi sagt till varandra tusentals gånger. Vi var inte dom första som sa det till varandra, men antagligen de enda som tog ordspråket till en helt annan nivå.
Jag stog tillsammans med Lissa på höghustaket. Här hade vi smugit upp varenda natt så länge jag kunde minnas. Det skulle också bli den sista natten som vi levde efter ett tidsschema, efter den här natten skulle vi leva för evigt. Tillsammans.
Vi var väldigt olika, Lissa och jag. Men vi var oskiljaktiga. hade vi olika lektioner i skolan skolkade vi för att vara tillsammans. Man kunde hitta oss rökandes bakom det gamla skjulet på skolgården. Men det var det aldrig någon som gjorde. Det var ingen som ville komma nära oss, inte efter att jag flugit på en kille i våran parallellklass och gett honom en blåtira. Han hade förtjänat det förstås, jag var aldrig den som slogs utan en anledning. Han hade förolämpat Lissa, och det gör man inte ostraffat. Så efter det var det inte många som jävlades med oss.
Lissa var den snälla men tysta tjejen som inte sa något i onödan. Hon var också väldigt vacker med sina klarblåa ögon och ljusblonda, lockiga hår. Hon såg ut som en ängel med sin rosaskimrande hud. Jag var tvärtom. Jag var högljudd, sa saker utan att tänka och i de flesta fall, fel saker. Trots mitt tunna mörka, stripiga hår och små ögon hörde jag inte till de fulaste i klassen. Men vem kunde mäta sig med Lissa? Ingen.
Första dagen vi träffade varandra var första dagen i förskolan. Alla nya förskoleelever skulle samlas utanför matsalen. Jag kom ensam, för vem skulle följa med mig? Mina föräldrar jobbade ständigt och jag fick för det mesta klara mig själv. Vid tidig ålder lärde jag mig att laga mat, tvätta och städa. När mina föräldrar jobbade var det jag som fick göra allt det där. Mina blivande klasskamrater började samlas tillsammans med deras mammor som bar dyra och exklusiva klänningar. Alla stod och pratade och fnissade, antagligen åt något skvaller de hört av någon annan, som i sin del hörde det av någon annan och så vidare.
Mitt i vimlet av föräldrar & barn så såg jag henne. Hon var, som jag kunde se, ensam och tittade osäkert omkring sig. Jag kunde se ensamheten i hennes ögon, jag kände igen den där känslan i blicken, den som jag hade. Jag mindes inte hur jag kom dit, men helt plötsligt var jag framme vid henne. Vi stod länge och bara tittade på varandra. Granskade, letade efter något. En lärare avbröt oss genom att ropa att nu skulle alla gå in i matsalen för information och fika. Vi sneglade på varandra och hon tog min hand. Vi gick in tillsammans och efter det blev hon min största och enda prioritering.
Likt siamesiska tvillingar vandrade vi genom skoltiden tillsammans. Ständigt sida vid sida. Ständigt tillsammans. Till skillnad från mig så hade Lissa väldigt lätt för skolan. Egentligen sket jag fullständigt i om jag fick någon utbildning eller inte. Men för hennes skull lät jag henne hjälpa mig.
Människor som såg oss skulle nog kunna tro att vi var kära eller något liknande. Men så var det inte alls. Vi var en familj. Vi älskade varandra som vänner, syskon, själskamrater.
När jag tittade ner från taket var min första tanke: vem skulle sakna oss? Eftersom att vi inte hade några andra vänner än varandra så skulle det inte vara många. Min pappa hade fått jobb utomlands med dubbel lön och andra förmåner, så mina föräldrar bestämde sig för att flytta ifrån Sverige. Eftersom jag inte var nära någon av dem och aldrig skulle lämna Lissa så övertalade jag dem att få bo kvar. Jag behövde inte tjata länge.
Jag fick en lägenhet med två rum och kök av mamma och pappa. Varje månad skickade de pengar för att jag skulle kunna betala hyra och ha mat på bordet. Inga brev eller något sånt, varken jag eller dem kände något behov av att höra av sig.
Hur lång tid skulle det ta innan de fick reda på att deras dotter var borta? Skulle de bry sig? Det vet jag att de skulle. Men bara för att de som föräldrar måste bry sig, inte för att de älskade mig eller något sådant. Men njaa, sakna mig skulle de nog inte. Man kan inte sakna något man aldrig har haft, är det inte så man säger?
Lissas mamma var död, hon dog i en bilolycka när Lissa bara var 2 år gammal. Hennes pappa blev så förstörd att han började dricka för att döva smärtan. När det inte längre fungerade så började han använda droger. Är man en narkoman är droger det enda man tänker på. Kärleken till droger är alltid störst, till och med större än kärleken till sitt eget barn. All vaken tid går åt till att skaffa fram pengar till drogerna. Inget annat får komma i vägen, så Lissa höll sig borta.
Livet var inte så jävla hemskt egentligen. Det var helt okej faktiskt. Men vi kände bara att den här världen inte var något för oss, vi passade inte in någonstans utom med varandra. Många tycker att det är själviskt att ta självmord. Det tycker nog jag också. Men man kan inte leva för någon annans skull.
Jag tog Lissas hand och började gå mot kanten, sju steg kvar, kanske åtta. Vi stannade och jag tittade ner. Jag kände medlidande för dem som skulle vara tvungna att se våra kroppar förstörda och blodiga mot marken. Men sånt är livet, det är alltid någon som får lida för någon annans handlingar.
Jag lyfte huvudet och tittade på Lissa. Vi hade pratat om det här så länge, funderat och grälat. Men vi hade alltid varit överens om slutet.
En tår svepte ner för hennes kind, och hon log medans hon hårt kramade min hand. Jag förstod vad det betydde. Hon var redo, jag var redo.
Så vi hoppade.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | aliciah - 8 dec 11 - 07:38 | Åh ni ska bara veta hur mycket era fina kommentarer betyder för mig!
Tack så himla mycket!!
Man kanske borde börja skriva mer? | ccaseyawesome - 4 dec 11 - 01:32- Betyg:  | | bästa. novellen. någonsin. | | Lovehurtsbadly - 28 nov 11 - 19:14- Betyg: | | Jättebra!!! | | 2avminajag - 28 nov 11 - 00:27- Betyg: | Haha jag började faktiskt gråta, så jävla fin, rörande.
Du är fantastisk.
<3. | | smuttsigflicka - 27 nov 11 - 22:56- Betyg: | Åh herregud.
Den berörde verkligen, slutet gjorde allt.
"Så vi hoppade".
Du målande upp en så pass bra bild, att det känns som man vet
allt om dessa två tjejorna. Superbra, verkligen! | | aliciah - 27 nov 11 - 21:56 | | Åh vad glad jag blir. Jättetack! | | FejkatLeende - 27 nov 11 - 21:51- Betyg: | Väldigt, väldigt fin och stark!
Grymt bra! |
|
|
|
