Stor myra stora steg, liten myra ännu större steg! |
Det var en gång en by med 7 små kantarellhus. Alla husen var mycket vackra och gräsmattorna var välskötta.
Solen var extra stor, tyckte myrpojken Leo som hade fått nya glasögon.
Det luktade flugsvampsgryta från gammelmyrans hus.
Trädgårdsmyran planterade nya blommor och hela kantarellbyn var på gott humör. Eller alla var inte glada… I det allra minsta huset bodde Myria, den vackraste myran i byn. Hon var inte så glad. Hon satt i sitt hus varje dag och längtade efter att få ge sig ut i kantarelldalen för att hitta sin stora kärlek.
Men hennes moster lät henne inte gå ut. Henne moster var den enda som överlevde efter att människorna attackerade byn och förstörde Myrias föräldrars hus där Myria också bodde. Myrias föräldrar överlevde inte och därför var hon fast hos sin elaka moster.
Myrias moster Myranda var fruktansvärt vacker med långt gyllenbrunt hår precis som Myria. Därför var det ingen som trodde Myria när hon sa att hennes moster var elak och orättvis.
En dag skulle Myranda gå till matmyrans lilla mataffär och köpa mer blåbär till soppan hon skulle laga. Då bestämde sig Myria för att ta sig ut ur huset och leta efter myran i hennes liv. Hon hade planerat flykten länge och packade för flera veckor sedan. Hon tog sin väska, hissade ner barrstegen och klättrade ner.
Myria kände gräset under sina fötter. Hon ville lägga sig ner på gräset men då hörde hon Myranda komma på grusgången på framsidan av huset. Myria skyndade sig i väg. Det sista hon hörde var Myranda som argt skrek:
Myria!! Du kommer inte undan!
Men Myria bara sprang och sprang. Hon sprang så att hon snubblade. Hon snubblade på en murken barkbit. Där satt hon och hade jätte ont, inte bara i 1 fot, utan i 3 stycken. Hur skulle hon nu hitta sin stora kärlek, om hon inte kunde gå?
Myria kände 1 och så 2 och så 3 små regndroppar. Hon tittade upp mot himlen. Jättestora regndroppar kom fallande. Vad skulle Myria göra? Hon såg sig omkring och såg ett mögligt gammalt hus. Myria använde sina sista krafter för att hoppa på de hela benen till huset. Hon öppnade den halvtrasiga dörren och hoppade in. Myria lade sig ner på det smutsiga golvet slöt ögonen och somnade.
När hon vaknade igen hade det slutat regna och solen sken. Men Myria orkade inte röra på sig, hennes armar och ben hade somnat.
Hon stängde ögonen och tänkte på om det var det rätta hon hade gjort, om det inte hade varit bättre om hon hade stannat hos Myranda och om hon någonsin skulle hitta myran i hennes liv.
Plötsligt hörde hon något som lät som om någon hoppade på ett tak. Det var precis så det var. Myria låg där på golvet och lyssnade på smällarna. Bonk bonk bonk… Nu hörde hon dem inte längre, smällarna hade slutat. Istället hörde hon steg utanför huset. Då öppnades dörren. In kom en liten orange spindel. Den kröp fram till henne och ur den lilla spindeln kom små ord…
”Mat mat mat jag är desperat”.
Myria tittade sorgset på den lilla spindeln och sa ”min väska ligger utanför vid en sten och en murken barkbit. Den kan du kolla i. Men skulle du kunna ta med dig väskan in?”
Spindeln kröp ut genom dörröppningen, utan att den sa någonting. Det tog 5 minuter innan den kom in igen, med väskan…
Myria blev lättad. Nu skulle hon i alla fall ha sin väska, så hon kunde äta och värma sig med kläderna. Spindeln kröp fram med väskan och sa ”mat mat mat jag är desperat”. Myria tog upp ett lingon som hon hittade i Myrandas köksskåp. Hon gav det till spindeln, som vräkte i sig. Själv tog hon ett smultron. Hon åt det sakta och njöt så mycket hon bara kunde.
Myria började fantisera om hur hennes bröllop skulle se ut. Men drömmen avbröts av att dörren blåste igen. Nu mådde hon lite bättre och hade inte lika ont i fötterna. Så Myria reste sig upp tog väskan och hasade sig mot dörren. Dörren var väldigt trög att öppna, den hade fastnat. Myria tryckte till ordentligt och dörren öppnades. Hon gick ut genom dörröppningen, stannade. Och såg sig omkring. Vart skulle hon gå...
Myria började gå mot ett ljud av rinnande vatten. Och efter en liten stund så såg hon en krokig liten flod. Hon följde floden, för Myria visste att om man följer en flod så kommer man till en stad eller en by. Hon gick i strömmens riktning. Hon gick och gick. Efter en lång stund hörde hon något som prasslade. Hon vände sig om...
Efter henne kom den lilla spindeln krypandes.
"Mat mat mat jag är desperat".
Myria skrattade.
"Ska du åt samma håll som jag?", frågade hon spindeln.
Myria fick inget svar så hon fortsatte att gå. Hon vred huvudet bakåt mot spindeln som fortfarande följde efter henne. Hon stannade och vände sig om mot spindeln, den hade också stannat. Myria snurrade ett och ett halvt varv och fortsatte att gå. Efter en liten stund vände hon sig om för att se om spindeln var kvar. Men den var borta...
Myria tittade överallt runt omkring sig. Men ingen orange spindel syntes till. Så hon vände sig framåt igen för att fortsätta gå. Då såg hon spindeln framför sig. Precis framför ansiktet. Myria tittade tomt på spindeln. Utan att hon tänkte på det så gav hon spindeln en liten puss. Det var som om den lilla orange spindeln kontrollerade henne och bestämde vad hon skulle göra.
På 2 sekunder förvandlades spindeln till en myra. Myria stod gapandes och stirrade förskräckt på myran som nyss var en spindel.
"Du skall icke vara rädd", sa myran." Jag är prins av kantarelldalen. Jag har kommit till dig för att åter bli en myra." "Jag blev förtrollad av den onda häxan och endast den allra vackraste myran i dalen kunde göra mig till en myra genom en "puss". "Och som tack vill jag att du ska gifta dig med mig!"
Var det här Myrias stora kärlek? Är det honom hon har letat efter?
"Nå vad säger du min sköna?", frågade prinsen.
"Jag vet inte ens vad du heter!", svarade Myria.
"Mitt namn är Myro Myrén den lX (4:e)", sa prinsen.
"Är det okej om jag bara säger Myro?", frågade Myria.
"Ja, följ nu med mig till mitt rike. Så jag får visa dig för mitt folk och min mor och far".
Myria följde lydigt med till Myros rike. Där gifte de sig, skaffade flera små myr bebisar och levde lyckligt i alla sina dagar.
SLUT
|
|
|
|
