En ros, En safir & makten [Del 11] |
Evelyza satte sig ner efter en stund, hon satte klingan med svärdet mot stolen.
- Fulla namn? Ålder? Behov? Kunskaper? Sade kvinnan med en ton som om hon
redan visste detta.
- Evelyza Roscoe, sexton år, mat, inga. Svarade Evelyza i hopp om att hon
gjorde rätt.
- Jag förstår. Evelyza, vilket vackert namn. Sade kvinnan och log. Du har det
inom dig dotter av blod. Sade hon.
- Jag har vad inom mig? Frågade Evelyza och lyfte hennes händer, de såg inte
annorlunda ut, hennes blick flög mot ett stycke pergament med en konstig skrift
på, pergamentet var åt hennes håll så hon borde inte haft några svårigheter att
läsa det.
- Kraften. Svarade kvinnan efter en stund och lutade sig över bordet. Hennes hår
föll framåt och de svarta ögonen verkade inte alls så främmande som nyss.
Evelyzas huvud fylldes av kunskap. Kunskapen om hur hon kunde få in den. Vad
hon kunde göra, hur hon skulle göra det, och nu kunde hon läsa tydligt på
pergamentet som låg där.
- Evelyza Roscoe. Du har nu lärt dig vad du kan, du är vad du är, och så är det
sagt. Språket du inte kunde läsa innan heter ornturin, bara mycket avancerade
människor, vampyrer och varelser kan läsa det. Sade hon.
Efter att de suttit där ett tag räckte kvinnan fram en hand, fylld med ringar med
stenar på, smaragder, safirer, rubiner och diamanter. Men inget i silver.
- Draemita, vampyr och drottning. Sade hon. Evelyza räckte själv fram en hand. I
stället för att skaka den så kände hon hur något strömmade in i henne själv. Ta
väl vara på det. För du Evelyza Barila Roscoe är speciell.
- Ceremonin börjar om fem minuter, då skall vi inte vara här, kom med mig. Sade
Draemita och började gå med snabba steg mot en bokhylla. Hon knäppte med
fingrarna så fort Evelyza rest sig upp och tagit klinga löstes bordet upp i rök.
Draemita drog i en bok fylld av lika många ”stenar” som hennes fingrar.
Bokhyllan delades i två och där inne var en trappa som gick både ner och upp.
Draemita gick neråt med sitt släp från sin svarta klänning och Evelyza följde
henne.
Evelyza och Draemita passerade vad Evelyza trodde var fängelsehålor, skelet
låg här och där i celler och människor pratade med väggarna. Draemita fortsatte
gå förbi dem, men något i Evelyza uppmärksammade att Draemita inte tyckte att
det här var rätt. Så fort de kommit ut därifrån så försvann känslan från både
Draemita och Evelyza. Draemita stannade upp framför en dörr i ek. En symbol i
form av ett träd som såg ut att ha vissnat, men i något som liknade silver blandat
med vatten spred sig längs dörren ju närmare Evelyza kom. Något med hennes
aura var definitivt speciell. Ord formades vid sidan av trädet.
Du som skall skydda ditt blod.
Skall inte bara tänka stort.
Att oavsiktligt ramla i en liten flod.
Kan gå väldigt fort.
|
|
|
|
