Love is all [11] |
Hejhej! Här är del 11! Tack för alla superfina kommentarer! Hinner tyvärr inte mejla alla nu, men lovar att göra det när jag kommer hem sen. Puss och kram, skumbanan!
Kapitel 11 – En gåta
Vanessa stirrade intensivt på texten i flera minuter. Till hennes besvikelse blev den inte ens lite lättare att förstå, men så insåg hon att det måste vara eftersom hon tänkte på så mycket annat. Hon höjde blicken, slöt ögonen och andades långsamt i några sekunder. Med ett djupt andetag såg hon ner på texten igen, lät den fylla hela hennes kropp och nå ut till alla hennes nerver.
”Det är vad du ser, vad du hör, som är sanningen,
Det är vad andra visar, vad andra berättar, som får lögnen att frodas,
Det är vad du känner, vad du vill, som leder dig i rätt riktning,
Det är vad andra tror stämmer, som gör ditt inre förvirrat.
Lyssna på ditt hjärtas slag, på varje eko av dina steg, så kommer du hamna rätt”
Nu visste hon. Åtminstone det första hon behövde göra. Med bestämda steg började hon gå bort från skogen, längs den smala grusvägen, och förberedde sig för en väldigt lång promenad.
Efter ett tag började hon bli riktigt trött. Solen stekte på hennes bara hud och hon såg lite osäkert på sina armar. När hon var ute brukade hon, som många andra högre uppsatta kvinnor, täcka sig lagom för att inte få en brunare färg på huden. Det ansågs inte vara lika fint som att vara blek, och hon var lite rädd för att uppröra sina föräldrar såhär nära inpå bröllopet. Nästan genast konstaterade hon dock för sig själv att hon knappast skulle bli brunare på bara några timmar. Hon drog efter andan, kände att hon började bli lite trött och dåsig, men ruskade då på huvudet och tvingade sig själv att fortsätta gå.
Det hade gått nästan en timme innan hon såg någon annan människa. En späd gammal dam gick på den motsatta sidan av vägen och Vanessa tog sin chans.
”Ursäkta mig…” började hon, men när hon såg damens intensiva blick tystnade hon.
De stod blickstilla och iakttog varandra, damen med en outgrundligt djupt blick och Vanessa nästan lite fåraktigt. Damens hår var långt och tunt, det verkade räcka henne ända ner till armbågarna, och det var samlat i en smal tofs som var fäst i nacken. Kvinnan sade inget och det gjorde Vanessa lite nervös, men så fångade hon mod till sig och drog djupt efter andan för att ställa sin fråga.
”Skulle ni kunna vara snäll och berätta var jag befinner mig?” frågade hon lite osäkert, men log artigt.
Damen var tyst i någon minut, granskade kritiskt Vanessa och särade sedan på de torra läpparna.
”Varhelst du vill befinna dig” svarade hon, gravallvarlig, och Vanessa gav henne en förvirrad blick men hämtade sig snabbt.
”Vem är ni?” frågade hon då, och log försiktigt.
”Vem är jag inte?” kontrade damen, och Vanessa såg chockat på henne.
Vad skulle hon säga nu? Innan Vanessa hunnit hämta sig började damen långsamt att gå igen, och Vanessa såg oförstående efter henne. Vad handlade allt det här om? Med en suck och tusentals virvlande tankar fortsatte hon att gå. Landskapet förändrades från blommande ängar till stora fält, och sedan tillbaka till ängar igen. Vanessa fann sig njuta förvånansvärt mycket av naturen här ute, men när hon ändå fick syn på ett hus längre bort kunde hon nästan ha skrikit ut sin lättnad. Beslutsamt skyndade hon på stegen, övertygad om att hon snart skulle vara framme, men halvvägs dit insåg hon hur trött hon var och var tvungen att sakta ner igen. Hon drog en hand genom håret, höll hårt om pappret i den andra handen och ju närmre huset hon kom, desto nervösare blev hon. Huset som tornade sig upp framför henne var varken ståtligt eller speciellt modernt. Det såg bara ut som om huset hade en våning, och när hon kom närmre såg hon att det var byggt i trä. Det var något som väckte hennes intresse, det var nämligen ovanligt nu för tiden, de flesta husen – åtminstone de finare husen – var byggda i något slags sten. Hon närmade sig långsamt medan hon noterade att huset var ganska anspråkslöst, det verkade inte finnas något personligt med det här huset. När hon väl samlat mod till sig knackade hon på dörren, som gick i samma träslag som resten av huset, gled den till hennes bestörtning upp. Hon stod stel på den lilla farstutrappan, men när ingen kom i dörröppningen rynkade hon pannan och tog försiktigt ett hukande steg in. Det var något med orden på pappret som drev henne vidare, hon ville finna sanningen.
”Ursäkta? Är det någon hemma?” ropade hon lite tafatt, men när hon inte fick något svar rätade hon på sig och såg sig omkring.
”Hallå?” försökte hon igen, men ingen reagerade.
Till sin förtret insåg hon att det här kanske var den krumryggade damens hus, det var förmodligen väldigt dumdristigt av Vanessa att stå i hallen och förvänta sig något. Plötsligt knarrade det till i brädorna till höger om henne, och hon backade ut och ställde sig bakom tröskeln igen. Med en pirrande känsla i magen hörde hon hur knarrandet blev högre, och så uppenbarade sig en man i hallen. Vanessa gav honom en nyfiken blick, det här var förmodligen den krumryggade damens man.
”Ja?” sade han, inte otrevligt men nästan lite otåligt, utan att le.
Hans vita hår var rufsigt och ovårdat, som om han precis klivit upp ur sängen, och hans buskiga skägg gav sken av att han var en ganska avslappnad herre.
”Förlåt… men jag…” började Vanessa, men så stängde hon munnen.
Varför var hon där egentligen? För att en lapp sagt åt henne att söka sanningen? För att hon blivit avsläppt mitt ute i ingenstans? Det här var helt absurt. Till slut försökte hon slappna av, och lät sig svara det första som kom upp i hennes huvud.
”Jag är här för att mitt hjärta ledde mig hit” sade hon, nästan lite tveksamt, men när mannens ögon glimmade till på ett välbekant sätt blev hon uppmuntrad.
Var det här kanske mannen som skrivit lappen? Var det han som hade lett henne hit, varför hade han gjort det i så fall? Hon hade inget minne av att hon sett honom förut, men ändå var det något välbekant över honom, de mörka ögonen och hans hållning.
”Då har du hittat rätt” sade mannen med ens, log ett brett, varmt leende och gjorde en gest för att välkomna henne in.
Vanessa blev först lite förvirrad, men så stängde hon dörren efter sig och gick in i hallen igen.
”Är det ni som har skrivit den här lappen? Var det ni som ledde mig hit?” frågade hon upprymt, och höll upp den hoptryckta lappen mot honom.
Han gav henne en frågande blick, men så verkade något gå upp för honom och han skrattade. Det var ett ganska högt, bullrigt skratt som först fick Vanessa att nästan rygga tillbaka, men hon stod tålmodigt kvar på sin plats.
”Nej. Det var inte jag. Den som skrev lappen sitter ute i trädgården. Han har alltid varit intresserad av gåtor. Det är bara att gå genom köket så kan du ta bakvägen ut” förklarade han med ett hjärtligt leende, och trots att hon fått svar var hon mer förvirrad än tidigare.
Utan att fråga något mer gjorde hon som han sade och gick vänster in i köket. Rummet hon klev in i var sparsamt möblerat, med ett brett bord som såg använt ut men inte slitet. Det såg på något sätt lagom ut. En stark doft av något från spisen fick Vanessa att stanna upp och kika lite nyfiket åt det rätta hållet. Hon log lite svagt och tog ett steg närmre, men när hon hörde hur det knakade till lite lätt i brädorna backade hon och såg på den gamle mannen.
”Om du stannar på middag får du veta hur det smakar också” sade han, och log svagt så att det yviga skägget rörde på sig.
Vanessa log bara lite förvirrat, vände sig mot bakdörren och lade prövande en hand på dörrhandtaget. Det var öppet. Dörren gled upp förvånansvärt lätt och tyst, och så klev hon ner i gräset som täckte trädgården. Hon kände att hälarna skavde lite lätt, men hon ignorerade det och såg sig omkring. Trädgården var välorganiserad på ett oorganiserat sätt. Ytan där utemöblerna, ett bord med plats för åtta stolar, en hammock och en bänk, var placerade över kortklippt gräs. Utanför det område det äldre paret förmodligen rörde sig mest, var gräset vildvuxet och blandat med alla olika sorters blommor. En speciellt lättigenkännlig doft som slog mot Vanessa var lilja, och hon log lite svagt. Den påminde henne om något hon tyckte om, men hon kunde inte minnas vad…
Plötsligt märkte hon hur något rörde sig, och hon riktade blicken mot hammocken. Ryggen på personen däri var vänd åt Vanessa, därför såg hon bara bakhuvudet på personen, men hon hade en aning om vem det kunde vara. Försiktigt smög hon sig närmre, log lite och ställde sig bakom honom. Till hennes förtret hade han lagt märke till hennes skugga, och han vände sig om innan hon hann skrämma honom. Hans djupt blå ögon glimmade till och han log snett.
”Jag trodde väl att du skulle hitta rätt till slut” sade han i en nästan irriterat nöjd röst, och Vanessa höjde lite på ögonbrynen.
”Jaså. Hur kunde du vara så säker?” frågade hon, och gick runt hammocken så att hon stod framför honom istället. Hennes mage pirrade förväntansfullt när hon såg på honom. Han var sig lik, håret var dock lite längre och en lätt skäggstubb vilade över hans käke. Huden under den vita bomullsskjortan var brunbränd och såg inbjudande ut, men hon trängde undan alla sådana tankar.
”För att jag vet att du är smart” svarade han enkelt, och Vanessa satte sig ner på de mjuka kuddarna bredvid honom. Vanessa granskade honom lite lätt, och det var först nu hon märkte att han höll en bok i handen.
”Läser du?” frågade hon förvånat.
Han höjde på ögonbrynen och hon insåg att det kanske varit dumt att fråga. Det fanns ju ett väldigt uppenbart svar framför henne.
”Ja. Varför så förvånad?” frågade han, och lät förolämpad.
”Jag menade inte så” skyndade hon sig att säga, men när hon såg hur han började flina roat slog hon till honom lite lätt på överarmen.
Han fortsatte le, vek ner ena hörnet på den sida han precis avslutat och slog igen boken. Med en lätt rörelse placerade han den bredvid sig och såg sedan på Vanessa igen. Han sade inget, men det gjorde henne inget, hon hade många frågor som hon ville ha besvarade.
”Jag har et flertal frågor just nu, men jag måste börja med något…” började hon, och gav honom en nästan misstänksam blick.
”Fråga på” sade han lättsamt och lutade sig tillbaka.
”Vem är vi hos?” frågade hon nyfiket.
”Min mormor och morfar” svarade han, och Vanessa gav honom en förvånad blick.
Av alla ställen hon möjligtvis kunnat befinna sig på idag, hade hon inte förväntat sig att hamna i Ian Salzars morföräldrars trädgård.
”Det hade jag inte kunnat gissa” påpekade hon ärligt.
”Nej, det förstår jag. Det bor väldigt enkelt. Det är svårt att tro att deras svärson är adelsman” sade han, nästan med en lite lätt bitter ton.
”Det var inte så jag menade” sade hon i en låg, lite lätt ursäktande ton, och gav honom en osäker blick.
”Det är ingen fara. Det är inte många som vet att de ens existerar” sade han, och ryckte på axlarna.
När Vanessa tänkte efter hade ingen ur familjen Salzar nämnt att xxxs föräldrar levde, vilket egentligen var ganska konstigt. Hon rynkade lite på pannan, men valde att inte fråga varför ingen nämnt dem utan passade på med en mer passande fråga.
”Har någon bjudit in dem till bröllopet?” frågade hon, och Ian gav henne en konstig blick.
”Nej” svarade han kort, och plötsligt blev Vanessa irriterad.
”Varför inte?” frågade hon i en hetsigare ton än hon från början avsett.
Ian gav henne ännu en konstig blick och ryckte på axlarna. Det verkade inte som om han varit beredd på att prata om det här. Vanessa lade armarna i kors medan hon frågande höjde på ögonbrynen.
”Det är komplicerat” sade han kryptiskt, och Vanessa suckade.
”Okej. Men jag tycker att de borde komma” sade hon bestämt, och Ian drog lite på munnen.
”Det skulle åtminstone göra bröllopet intressant” påpekade han, men verkade ändra sig i samma sekund som han sagt det då Vanessas blick smalnat.
”Vad menar du med det?” frågade hon skarpt.
Ian dröjde med svaret innan han motvilligt öppnade munnen. Hon kunde se på honom att han verkligen försökte välja rätt ord.
”Min far och mina morföräldrar kommer inte så bra överens. Varje gång de träffas ställer min far till en scen” sade han, och undvek hennes blick genom att se ut över trädgården.
”Och bröllopet skulle inte vara tillräckligt intressant utan er familjefejd?” frågade Vanessa, utan att riktigt veta varför.
”Nej. Det var inte så jag menade” sade han, och såg på henne.
Intensiteten i hans blick fick henne till slut att kapitulera och se bort. Hon sänkte armarna och suckade lite trött.
”Förlåt. Jag är helt slutkörd. Det här bröllopet kommer bli min död” mumlade hon.
”Det är därför du är här” sade han, och den här gången mötte hon hans blick utan att se bort.
”För att slappna av lite” förklarade han till slut.
”Var det du som skrev lappen?” frågade hon, trots att hon redan anade det.
”Ja” erkände han utan att visa något tecken på genans.
”Din morfar berättade att du gillar gåtor?” sade hon lite lirkande, och log frågande.
”Ja, det gör jag. Det är mormors fel” svarade han, och log lite frånvarande.
”Jag tror jag träffade din mormor när jag var på väg hit” sade Vanessa och rynkade pannan lite medan hon tänkte efter.
”Inte helt otroligt. Hon går ofta ut på promenader för att rensa tankarna” berättade han, och Vanessa nickade. Det var förmodligen mer råg i kroppen på den damen än i hela adeln tillsammans, tänkte Vanessa lite roat.
”Hade du fler frågor?” frågade Ian när de båda varit tysta en stund.
”Ja…” svarade Vanessa, men så blev hon avbruten av Ians morfar som visslandes steg ut i sommarvärmen.
Ian vred på huvudet och log brett mot sin morfar, och så höjdes de buskiga ögonbrynen och han klev fram till dem.
”Ian, varför tar du inte med dig din vän ut på en promenad i det vackra vädret?” frågade han muntert, och Ian gav Vanessa en road blick.
”Det kan man fråga sig. Miss Vanessa, vill ni följa med på en promenad?” frågade han och reste sig.
”Gärna” svarade hon bara, lite nervös av morfaderns plötsliga uppdykande.
Ian höll fram sin hand för att hjälpa henne upp, och så styrde de stegen mot utkanten av trädgården. Det gick in på en oerhört smal stig som inte tillät dem att gå bredvid varandra, så Vanessa följde efter Ian medan han ledde ut dem på en av de stora ängarna. Väl ute på den blomstrande ängen blev stigen något bredare, och nu kunde de gå bredvid varandra trots att deras armar snuddade varandra för var steg de tog.
”Det är så vackert här” sade Vanessa, och betraktade naturen kring dem.
Ian hummade instämmande men iakttog Vanessa mer än naturen. När hon insåg det rodnade hon svagt, men erkände för sig själv att hon tyckte om hans uppmärksamhet. Han var varken påträngande eller speciellt flyktig, och plötsligt fick hon samma känsla som hon hade fått på skeppet för flera veckor sen. Det var som att hon skulle kunna göra allt, som att hon befann sig i sin egen värld där alla skulle behöva acceptera hennes beteende och det inte fanns några konsekvenser av vad hon gjorde. Ian ledde dem längre och längre över ängen, och efter ett tag kunde Vanessa inte längre se huset eller trädgården de nyss suttit i.
”Hur var Frankrike?” frågade Vanessa nyfiket, men Ian ryckte bara på axlarna.
”Är det inte fint där?” envisades hon.
”Fint? Jo, för all del. Paris är vackert” sade han, och Vanessa log uppmuntrande. Dock frågade hon inget mer om Frankrike då hon antog att Ians mörka blick inte skulle bli mer inbjudande om hon pressade honom på information.
”När var det ni skulle ge er iväg igen?” frågade hon istället, och genast lättade det mörka i Ians blick litegrann.
”Någon dag efter bröllopet, bara” sade han, och log lite snett mot Vanessa.
Först när solen börjat halka lite nedåt på himlen kom de fram till den del av ängen där gräset bara nådde dem till anklarna, och väl där stannade dem upp. Vanessa såg sig nyfiket omkring, skulle hon få se något speciellt här? Till hennes förvåning slog sig Ian ner i gräset, lade sig på rygg och såg upp på himlen. Hon gav honom en tvekande blick, men när han såg på henne och log snett följde hon hans exempel och lade sig ner bredvid honom. De såg upp på den blå himlen, betraktade de vita molnen och andades långsamt båda två.
”Titta” sade Ian tyst efter några minuter, och pekade upp mot himlen.
”Vad?” frågade Vanessa nyfiket.
”Molnet. Det ser ut som ett hus” förklarade han, och Vanessa gav ifrån sig ett litet skratt.
”Det gör det väl inte. Det ser mer ut som…” började hon och vred lite på huvudet, ”en kanin” bestämde hon sig för, och mötte sedan Ians förolämpade blick.
”En kanin? Unga dam, försöker ni förolämpa mig?” frågade han i en snobbig ton, och Vanessa samlade sig till ett allvarligt uttryck.
”Ja” svarade hon kort, och Ian såg positivt överraskad ut över att hon nappat.
Han såg upp mot molnet igen och skakade på huvudet.
”Det ser faktiskt mer ut som ett…” började han, men så drog han häftigt efter andan av överraskning när Vanessa petade honom i sidan.
”Vad gör du?” frågade han oförstående, och såg på henne.
”Inget” svarade hon mellan hopknipna läppar, och försökte hålla sig för skratt.
Plötsligt petade hon honom snabbt i sidan igen, men han grep tag om hennes handled och log lurigt.
”Utmanar du mig?” frågade han roat.
Vanessa svarade inte, men hennes oskyldiga blick sade allt. När hon tog sin fria hand och petade honom igen, tog han tag i den också. Han lyckade få ett grepp om hennes båda handleder i ena handen och började sedan kittla henne över magen. Efter ett tag skrattade Vanessa så mycket att hon kippade efter luft, och Ian log roat.
”Ger du dig?” frågade han, och Vanessa nickade.
Ian lade sig tillrätta på rygg igen, och knappt hann han reagera förrän Vanessa hade satt sig grensle över hans mage och börjat kittla honom. Motvilligt började han skratta, men puttade inte av henne, utan tog bara tag i hennes handleder och drog henne mot sig. Vanessas hjärta slog hårt mot hennes bröstkorg när hon insåg att deras läppar bara var någon centimeter från varandra, och hans andedräkt var varm mot hennes mun.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | EmmaGlimne - 4 dec 11 - 15:38- Betyg:  | | Awww! Sötnosar där!! :3 | | Mizz_andersson - 30 nov 11 - 16:35- Betyg: | | Mycketbra del. Maila när du laggt ut nästa del. =) | | Eme_96 - 29 nov 11 - 18:39- Betyg: | | Åååh, ÄLSKAR DETTA!!!!!!! du är så sjuuuukt grym på att skriva! Riktigt, riktigt bra och jag älskar att hon är med Ian! :D Mejla gärna nästa! :D | | mizzkitty - 27 nov 11 - 20:47- Betyg: | | Riktigt bra del :), fortsätt gärna. |
|
|
|
