Gammal vänskap, del 3 |
Del 3
Gudrun:
"Mamma, jag har verkligen inte tid att prata nu"
Jag kände hur tårarna bara började komma upp i ögonen, men ville inte att min dotter skulle höra det.
"Okej…men vi hörs gumman, kram på dig"
"Kram mamma" Min dotter lade å sin telefon. Jag satte mig sorgset ned vid mitt köksbord och stirrade ned i min kopp kaffe. Det blev tungt vissa dagar och ensamheten var svår att överleva.
Nu hade jag tappat aptiten också, men visste att jag skulle bli tvungen att ät min fiskgratäng, det var bäst för annars skulle jag bli så trött och irriterad och det var inte rätt mot Oscar att ta ut min ensamhet på honom.
Oscar kom gåendes mot mig och lade sitt huvud på sned och gav till ett gällt skall. Han brukade förstå när jag var ledsen och nu ville han muntra upp mig. Han sprang iväg och hämtade sin pipande ekorre. Egentligen hatade jag ljudet av den men kunde inte låta bli att le mot honom när han kom springande mot mig med den i munnen.
Jag funderade på om jag skulle ta mig till det där mötet idag i alla fall, jag hade tidigare under året blivit medlem i en bridge klubb och ikväll var det turnering igen, men det var länge sedan jag hade varit där. Orken hade inte riktigt funnits.
Sofia:
Jag klev in på psykmottagningen med hjärtat hårt dunkande i bröstkorgen. Jag var inte van att komma dit, min kontaktperson brukade oftast komma till mig när vi skulle ha samtal. Nu visste jag inte riktigt vad som väntade och vad hon skulle säga om veckan innan, men jag hade ju i alla fall spolat ned rakbladen i toaletten vilket jag kände mig stolt över. Det var länge sedan jag hade klarat av att göra mig av med något jag kunde skada mig med helt själv.
Efter bara fem minuters väntan kom min kontaktperson ut i väntrummet och ropade upp mig. Hon bad mig följa med henne in på hennes kontor, där satt min läkare också.
"Vi har pratat och kommit fram till att du behöver mer sysselsättning på dagarna Sofia" Sade min läkare innan jag ens hade hunnit sätta mig ned i stolen.
"Ingen av oss vill ha dig inlagd och vi tror att du måste få fler positiva saker i ditt liv och mer struktur på vardagen" Fortsatte hon. Jag bara nickade till svar för jag hade inte riktigt hunnit förstå vad hon sade ännu, det hade kommit så fort. Min kontaktperson tittade på mig.
"Vad tycker du om det?"
"Jo…jag håller nog med…" Svarade jag "Men jag vet inte riktigt vad och hur jag ska orka"
"Men vad tycker du om att göra?"
"Jag tycker om djur…" Svarade jag och tittade ned på matten som låg på golvet. Jag brukade sitta och fundera på hur jag kunde ordna om mönster på mattor för att det ska bli ett helt annat mönster än vad det redan är, eller var man kan lägga in fler mönsterdelar för att det ska bli finare när jag sitter på möten.
"Vad sägs om ett hunddagis?" Min kontaktperson sökte min blick.
"Nja…tror inte jag orkar det, men jag känner mig ju väldigt ensam"
Min läkare och kontaktperson såg på mig och det blev tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga och det verkade som att de inte heller visste det.
"Vad säger du om att vi kanske kan hitta en kontaktperson till dig som kan göra saker med dig?" Sade min läkare efter en lång stunds tystnad.
"Jo…det låter väl bra" Jag nickade också för att visa att jag tyckte att det var en bra idé.
|
| Kommentarer | | Jakktar - 26 nov 11 - 10:57 | | Nice! |
|
|
|
