Gammal vänskap, del 2 |
del 2
Sofia:
jag måste ha somnat för innan jag visste ordet av stod någon och skakade mig.
"Sofia, vakna"
Jag tittade upp och möte en läkares blick. Jag satte mig upp i sängen och läkaren satte sig på en stol bredvid sängen. Han tittade ned i sina papper och tog fram en penna.
"Jaha, du kom alltså in med polisen"
"Mm…"
"Hur mår du?"
"Nu känns det okej, nu har jag mer ångest över att bli inlagd" Mumlade jag till svar.
"Okej…" Läkaren antecknade nåt i sitt block. "Jag har läst din journal och du har varit här många gånger och det står även i din jorunal att du helst inte ska vara inlagd, men hur känns det nu med självmordstankat?"
"Det känns rätt okej, bättre nu när jag har sovit" Lade jag till. "Jag har sovit rätt dåligt ett par nätter, då kommer tankarna lättare"
"Okej…" Läkaren antecknade något i sitt block igen. "Vi kanske skriver ut något till dig att sova på, en jag tror att vi låter dig åka hem sen, jag ska bara prata med överläkaren först"
Jag nickade och lade mig ner igen när läkaren gick ut ur rummet.
Gudrun:
Jag lade på telefonluren igen, inget svar. Det var nästan aldrig någon svarade när jag ringde. Det verkade som att alla var så upptagna och inte riktigt hade tid att prata med mig. Jag kunde inte låta bli att känna mig avvisad. inte ens in dotter hade tid att prata med mig och min son bodde i Australien och han ringde själv när han ville. Men nu var det någon månad sedan jag hade hört av honom senast. Inte ens ett kort hade han besvärat sig med att skicka när jag fyllde år. Men då hade i alla fall min dotter kommit med sina två söner.
Jag har ju vänner, en de är så virriga och gamla, ja inte för att jag är så ung, men de är rätt virriga vilket jag inte känner att jag har. Visst åldern tar ju ut sin rätt och jag glömmer saker ibland, men inte så ofta som mina vänner gör. Men jag hade ju i alla fall Oscar och det gör mig väldigt glad, han är ljuspunkten i mitt liv.
Det närmade sig jul, men jag tänkte inte plocka fram julgranen i år heller. Jag hade inte gjort det på flera år, kändes på något sätt onödigt. Men i år visste jag inte om jag skulle bli bortbjuden över julen, min dotter hade inte hört av sig och sagt något om det och hon var dessutom nyskiljd.
Sofia:
Jag klev ur taxin och stoppade ned mitt färdtjänstkort i ena jackfickan. Och gick fram till porten och knappade in portkoden. dörren låstes upp och jag tog hissen upp till tredje våningsplanet. Jag hade fått slippa inläggning och det kändes skönt, men jag skämdes över det som hade hänt och kunde egentligen inte förklara det heller. Men läkaren hade sagt att han hade pratat med min psykkontakt och de hade bokat in ett möte som jag var tvungen att vara med på. De misstänkte att jag saknade saker att göra om dagarna så att jag inte blev naturligt trött så jag kunde sova på nätterna. Jag antog att de hade rätt, men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra mer om dagarna, vad jag orkade med.
Jag gick in i den tomma och kalla lägenheten det kändes tomt och ensamt och på ett litet sätt ångrade jag att jag inte hade blivit inlagd, då hade jag i alla fall sluppit att sitta ensam ikväll. Men man kunde ju inte bara bli inlagd för att man inte ville vara själv så jag slog snabbt bort den tanken.
Jag gick med en gång in i badrummet, på golvet låg en handduk med en avbruten rakhyvel i. jag såg på rakbladen som låg på golvet och hörde knappt att min mobil ringde.
"Vad fan gör du?" det var mammas arga röst i telefonen. "Nu får du lägga av med de här dumeheterna hör du det? Jag orkar inte mer"
"Ja…" jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, men hoppades att mamma inte skulle höra.
"Skärp dig nu Sofia"
"Ja…"
"Hej då, ring om det är något"
"Ja…hej då mamma" jag klickade bort samtalet och såg sedan på rakbladen igen. Då väcktes en stark inre kraft inom mig och jag tog handduken med rakhyveln och slängde den i papperskorgen inne i badrummet. Sedan tog jag upp rakbladen och spolade ned dem i toaletten.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 25 nov 11 - 17:03 | | tack :) | | martobicat - 25 nov 11 - 17:02 | | Du skriver jättebra! |
|
|
|
