Gammal vänskap, del 1 |
Gudrun:
Flickan i polisbilen med de sorgsna ögonen, hon som skrek och skrek och bara ville bort. Bort från världen, bort från livet, bort från allting som nu var förstört. Krossad i bitar, tusentals utspridda över trottoaren och slänga i vattenpölar som bildar ringar på vattnet.
Polisernas blickar, de mumlande rösterna som inte gick att tyda, höra eller se. Det gick inte att tyda de tysta orden som växlades mellan de två männen. Deras ögon, deras sorg och vanmakt över att inget kunna göra. Inte styra inte störa bara stå där vid sidan om och rädda den späda varelsen som inte ville bli räddad.
Skriken och skratten som har tystnat, tynat bort och för länge sedan borta. De så tysta, de så höga och eko mellan husen. Men att inte orka kämpa, slita eller skrika. Skakandes på marken hyperventilerande och ord som inte går att tyda som tysta sades på hennes sätt.
Jag såg henne och kunde inte låta bli att stanna och betrakta henne en kort stund, egentligen är jag ingen som står och tittar på polisbilar och ambulanser och sånt, men den här gången blev jag liksom fast. Jag blev fast av hennes förtvivlan och av mina egna minnen.
Det var smärtsamma minnen, sådant jag en gång hade glömt men som nu kom tillbaka och slog omkull mig med sin verklighet. Det blev liksom en slags verklighetsförankring i det tysta och jag kände något slags band mellan henne och mig.
När jag sedan fortsatte hem kunde jag inte låta bli att fundera över flickan jag hade sett. Jag kunde ju inte låta bli att undra vad det egentligen var som hade hänt, vad jag hade missat och vad som var hennes verklighet.
Det blir så konstigt ibland när man upptäcker att det finns andra människor i världen som lever i en annan verklighet än jag själv gör och att de kan uppleva samma saker som jag fast i en parallel verklighet. Varje människa lever ju sitt eget liv, men egentligen upplever man ju samma saker ungefär samtidigt när man ser samma saker. Men alla upplever dem på helt olika sätt och det lämnar helt olika spår hos alla.
Jag låste upp dörren till min lägenhet med min nyckel och lät min hund Oscar gå in före mig. Det hade ju inte varit så blöt ute idag även fast det var höst så jag behövde inte torka a hans tassar innan han klev in i lägenheten. Det kändes i benen att vi hade gått längre än vi brukade idag. Det gjorde ont i min gamla kropp, en det tillhörde väl ålderdomen att det värkte lite här och där tänkte jag och hängde av mig min röda kappa i hallen.
"Oscar kom, kom så ska matte ge dig mat" Oscar kom springande mot mig med tungan hängande utanför munnen. Han såg väldigt nöjd ut.
Sofia:
"Jag vill dö, jag vill dö, jag vill dö" Mumlade jag tyst för mig själv samtidigt som jag likgiltigt klev ur polisbilen och tyst följde efter poliserna in på psykakuten.
Jag hade skrikit mig hes och gråtit tills jag inte kunde gråta mer på tunnelbaneperrongen, men inget hade hjälpt. Poliserna hade tvingat med mig till psykakuten och jag kände att jag bara ville sluta existera.
Om bara tåget hade kommit lite tidigare, om bara inga hade varit på perrongen.
Tankarna snurrade i huvudet och jag fick inte grepp om dem.
Jag var knappt medveten om vad som hände innan jag tillslut hamnade inne på ett rum. Jag gick fram till sängen som stod mitt i rummet och lade mig på den. Jag hade fått låsa in allt jag hade förutom kläderna jag hade på kroppen innan de lämnade mig ensam på rummet.
|
| Kommentarer | | Jakktar - 26 nov 11 - 10:51 | | Gripande! |
|
|
|
