Under dess fasad |
- Citattecken betyder tänkande. -
Joseph gick hemåt med ostadiga steg, omgivningen snurrade och han stannade upp för att samla sig. Han blundade och drog några djupa andetag innan han fortsatte riktningen hem. Han var inte rädd. Fasade inte för vad som komma skulle, trots att han visste exakt vad som väntade honom. Alkoholen dövade rädslan.
Utan att Joseph riktigt fattat hur, så fann han sig själv stå utanför ytterdörren till sitt hem. Det lyste i köksfönstret. Joseph kände på dörrhandtaget; Det var öppet. Joseph tryckte ned handtaget och lät dörren glida upp, innan han lyfte foten för att ta ett steg över tröskeln. Plötsligt slog hans tår i tröskeln och satte total stopp för hans chans för att hitta balansen igen. Han föll klumpigt framåt med armarna automatiskt framsträckta. Han satt plötsligt på knä på golvet och blinkade förbryllat. Han mindes inte att tröskeln någonsin varit så hög. Han reste sig mödosamt upp. Plötsligt hade han nyktrat till, han såg klarare och insåg var han befann sig någonstans. Han förstod att hans pappa måste hört honom. Joseph svalde, tog av sig sina skor och stapplade några steg framåt, ut ur hallen och kikade försiktigt in i köket. Han fann sin pappa sitta vid köksbordet med en halvtom flaska vodka i handen. Han stirrade rakt framför sig med tom, dimmig blick.
Joseph drog ett djupt, darrande andetag och gjorde ett försök att smita förbi det upplysta köket.
– Du är sen.
Hans pappas rossliga, dova röst fick Joseph att stelna till och stanna upp, kanske lite för plötsligt. Han svalde. Hans pappa var tydligt berusad. Packad. Han sluddrade och det var nästan ett under att Joseph lyckades urskilja vad han sa i sitt tillstånd.
Motvilligt vände sig Joseph emot sin pappa, mötte hans dimmiga, kolsvarta blick.
– Jag var på fest, påpekade Joseph kallt, obekymrat.
– Du är full, eller hur? Det var mer som ett konstaterande, inte en fråga som krävde något svar. Hans pappa släppte vodkaflaskan och reste sig på vingliga ben.
– Nej, ljög Joseph vasst, som nu blivit på sin vakt, och även kunde se allt med mer skärpa. Men det är du.
Hans pappa hade tagit sig fram till Joseph nu, och höll fast hans blick. Joseph var fortfarande tillräckligt berusad för att slippa rädslan. Det oroliga suget i hans mage som brukade komma då hans pappa var full och stod så nära som han nu gjorde, fanns inte där. Joseph var inte rädd. Han visste vad som skulle hända, men var inte rädd.
Hans pappa såg riktigt hotfull ut. Muskulös, lång och hotfull, med en svart, genomträngande blick. Joseph påverkades inte utav den blicken, men mötte den med trotsig och orädd blick, dumt nog.
Plötsligt fick något Josephs huvud att kastas åt sidan. Han tog sig för kinden, och det gick upp för honom att det var hans pappas handflata, som hårt och med mycket kraft hamnat på hans numera röda kind.
Joseph spände käkarna då han kände en liten stickande smärta bildas på kinden. Men det var inget som distraherade honom. Hade han varit helt nykter hade det gjort ondare. Nu var det bara som om någon klämde hårt i hans kind. Han kunde ta det. Joseph svalde och lät bli att se på sin pappa.
Då befann sig plötsligt hans pappas hand under Josephs haka, på hans hals, tryckte känslokallt upp hans huvud och tvingade honom att se på sin pappa.
– Varför ser du inte på mig?! Hans pappa hade höjt rösten, skrek nästan, och vreden speglades tydligt i hans ögon.
Josephs ögon lyste utav hat då han mötte sin pappas mörka blick. Den blicken verkade inte lugna hans pappa ett dyft, och ännu ett slag hamnade på Josephs ömma kind. Han svalde återigen; nu trycktes hans pappas hand så hårt emot hans hals att han var tvungen att kämpa för att få ner luft i lungorna. Han vek inte undan med blicken för ett ögonblick, fortsatte bara stirra svart tillbaka, trots att han visste de otrevliga följderna till det.
Klockan var fyra på morgonen. Joseph hade inte sovit någonting. Han satt vid sitt öppna fönster med en slags cigarett mellan fingrarna. En hoprullad pappersbit som innehöll gräs. En joint. Joseph hade tidigare gått upp på sitt rum, låst dörren, öppnat fönstret helt och dragit fram en stol framför som han sedan satt sig på. Han hade öppnat en låda, tagit fram den redan färdiga jointen och en tändare.
Bara en liten stund efter första blosset hade Joseph känt det sköna lugnet dra över honom, likt en ljummen bris som blåste bort alla de gnagande tankarna och övriga problemen. Han hade känt hur han långsamt bara släppte allt och slappnade av. Kroppen mjuknade upp och han hade slutit ögonen i några sekunder. Han kände sig glad. Glad och lugn. Som om inget alls var fel med hans liv, och det som hänt bara någon timme tidigare hade Joseph glömt bort helt. Inget var fel längre. Han öppnade ögonen och hans smått dimmiga blick blickade ut i dunklet utanför. Det hade börjat ljusna, men det lade inte Joseph märke till. Han bara satt och tittade. Frånvarande. Omedvetet hade han dragit flera nya bloss ifrån sin joint, och upptäckte att det inte fanns mycket kvar. Men det bekymrade inte Joseph. Inget bekymrade honom. Det faktum att den enda sorts kärlek hans pappa någonsin gett honom, var när han råkade vara för packad för att vara kapabel till att träffa Joseph med sina slag. Inte värt att bekymra sig över. Inte morgondagen, inte gårdagen, ingenting. Han njöt för stunden, utav det härliga ruset gräset åstadkom och gav honom. Löste liksom upp hans problem så att de kunde blåsa bort med vinden. Inte viktigt. Ingenting var viktigt.
Det var måndag. Helgen var över och då var det tillbaka till skolan som gällde. Skolhelvetet. Där en massa jobb väntade Joseph, och alla nior i skolan. Val för gymnasium, prov, läxor, lektioner, prov, läxor, prov och ännu fler prov. Det var så det var. Prov jämt och ständigt, enligt Joseph, trots att han inte brydde sig. Han brydde sig inte om sin framtid, han levde för nuet. Han ville inte bekymra sig om frågor för framtiden, om vad han ville bli eller huruvida han skulle lyckas.
Joseph sköt upp dörren till skolan och han kände genast skillnaden på omgivningen. Nu var han fast. Inte fri. Instängd i en byggnad där allt man fick göra var att lyssna på lärare och skriva på papper. "Toppen. Då var det dags igen."
Den positiva grejen med skolan för Joseph var att där fanns alla som respekterade, samt fruktade honom. Där fanns de som inte visste något om hans bakgrund eller vad som egentligen pågick hemma hos honom. Det ända de visste var att han var en värsting, som man borde akta sig noga för att inte reta upp. Känslan av makt överväldigade Joseph då han kände de nervösa blickarna på sig när han gick igenom korridoren som var fylld av elever. Han var en utav de äldsta. De yngre fruktade honom, de övriga betraktade honom med respekt och avundsjuka. Ett snett, självsäkert leende drog över Josephs ansikte och placerade sig vant vid hans läppar och resten utav hans markanta, tydliga ansiktsdrag. De höga kindknotorna, de tydliga käkbenen, de buskiga, mörka ögonbrynen som så ofta var djupt neddragna, även vid leenden. Det fick honom att se extremt mörk, nästintill farlig ut. Hans mörka, vågiga, någorlunda långa hår spretade som det bäst ville.
Joseph nådde delen utav korridoren där han och hans gäng jämt hängde. De ägde stället. Bänkarna de dragit dit var deras. Den som hävdade något annat fick möta näven. Det var dock inte bara killar i gänget. Några tjejer var även med, jämt. De vågade sig på detsamma som killarna och var minst lika brutala som dem. Med deras ord, deras självsäkerhet och suktan efter respekt och acceptans. Josephs flickvän var en utav de tjejerna, Katherine, och direkt då hon fått syn på honom gick hon fram till honom. Ståtligt och säkert. Hon log förförande. Joseph besvarade hennes leende, drog henne intill sig och pressade sina läppar emot hennes i en djup, vågad kyss. Ett rus drog igenom Josephs kropp då det hände, och han avslutade kyssen och log med ens mer brett än innan.
– Tjenare, mumlade han lent, utan att släppa sin arm om hennes midja.
Han lade märke till att några sexor stirrade förundrat på dem, och Josephs blick mörknade.
– Vad är det som är så jävla intressant? Har ni ingen tv hemma, eller? fräste han, vilket fick sexorna att börja röra på påkarna och skynda iväg.
Några utav de andra killarna bakom honom skrattade högt, och Joseph följde deras exempel.
Joseph måttade ett slag mot killens näsa, och träffade precis. Ett knak och killens näsa var bruten. Det rörde inte Joseph ryggen. Blodet rörde honom inte heller. Ingenting rörde honom alls. Han var känslokall, brydde sig inte om att killen var så sönderslagen att han var halvt medvetslös. Killen hade käftat. Inkräktat. Hävdat sina åsikter. Han fick bara möta näven.
Joseph höll i killens krage till jackan, och släppte honom nu så att hans kropp slappt och lealöst föll ihop på golvet. Joseph knyckte på nacken och kastade en blick på de andra killarna. De flinade. De hade också slagit killen, och flinade nu elakt åt killens stön utav smärta, och åt blodet som rann ifrån killens spräckta läpp och näsa. Det hela var bara en lek för killarna och Joseph. Och killen på golvet hade brutit emot en regel.
Joseph rättade till sin jacka, och klev över den liggande killen. Skolan var sedan länge över, och nu ville Joseph hem. Veckan i skolan var över, och nu var det helg. Nu var det helg, och dags för det roliga att sätta igång igen.
– Ska du ha lite?
Joseph avbröt kyssandet med Katherine, och kastade en blick på Viktor som satt i soffan mittemot. Musiken dunkade i lokalen och Viktor hade behövt skrika för att överrösta den och de högljudda människorna runt omkring. Viktor, som såg lugn, glad, och avslappnad ut, gjorde en gest emot något på bordet. Joseph följde hans rörelse. Heroin.
– Ja, för fan! flinade Joseph, utan att tveka.
Viktor hade dragit med något riktigt tungt till festen, självklart tänkte Joseph prova. Han var lite berusad, men han tänkte inte låta det hindra honom.
– För helvete, Viktor, var får du tag på allt? ropade Joseph för att överrösta musiken och studerade heroinet på bordet med ett brett flin.
Viktor ryckte på axlarna.
– Man har kontakter, vet du.
Joseph svarade inte, utan observerade då Viktor lutade sig ned, höll för ena näsborren och med en hård sniffning drog in heroinet i näsan. Joseph följde Viktors exempel, lutade sig ned och sniffade det kritvita pulvret. En varm våg av lättnad och intensivt välbefinnande drog igenom Josephs kropp efter bara en liten stund, och känslan höll sig kvar. Alla bekymmer försvann, den tidigare förträngda smärtan, ångesten och tristessen var som bortblåsta, och det enda som fanns nu var festen, heroinet och en toppenkväll. Joseph smilade brett, smått frånvarande emot Viktor, och blickade över de oöppnade påsarna som innehöll ännu mer vitt, underbart pulver. Joseph lutade sig ned återigen, höll för ena näsborren och drog in ännu mer pulver i näsan, torkade sig sedan över näsan och kände sig extremt glad, och uppåt. En sista gång sniffade Joseph lite till och en mer intensiv och tydlig värme spred sig i hans kropp, och ut till skinnet. Han kände sig fullständigt varm och njöt utav känslan. Han kände sig dock lite torrare i munnen, men det var inget som störde, alls. Han var pigg. Riktigt pigg. Han reste sig och störtade ut på dansgolvet med ett glädjevrål.
– Nu ska det festas, fan! tjöt han, och tjutet följdes med höga, glada jubel.
Joseph rusade omkring på dansgolvet, hoppade, gled om vartannat. Han kände sig oerhört pigg och ville röra sig. Ville ha kul. Han flög omkring i lokalen, dansade, hoppade och tjöt.
Efter en stunds av rörelse stannade Joseph upp, andfådd och med uppspärrade ögon. Det var som om all energi nu sugits ur honom, och han kände sig otroligt trött istället, men kände ändå inte för att sova. Ändå var han sömnig. Fortfarande torr i munnen. Han svalde och smackade, såg sig omkring och gick med långa, tunga steg fram till soffan igen. Katherine var inte kvar. Men det var Viktor. Han satt bakåtlutad i sin soffa med slutna ögon och ett nöjt leende på läpparna. Joseph rynkade ögonbrynen och satte sig i den andra soffan. Han blundade, slappnade av.
Plötsligt ryckte han till på grund av att ett gällt, påfrestande tjut som fick trumhinnorna att dra ihop sig utav smärta, och han slog upp ögonen. Först var allting suddigt, och människor vimlade omkring honom vilket bara fick honom att bli yr och vilja spy. Efter en lång stund av att sitta dubbelvikt, så började allt klarna. Konturer fick sin mening och omgivningen gick att urskilja. Han kunde även bedöma vad tjutet var för någonting. Polisbilen. "Oh shit. Helvetes jävla skit. Vi är så jävla fucking körda!"
Joseph reste sig så häftigt att trodde han skulle ramla ned i soffan igen utav yrseln som återvände igen. Han stod still, andades tungt och såg ned på heroinet på bordet. "Fan fan fan fan! Jag sov. Jag somnade. Varför somnade jag för? Åh jag måste sticka härifrån. Nu."
Joseph skulle precis till att vända om och smyga ut bakvägen, då hans blick fastnade vid en liten påse med det vita pulvret i. Han sträckte sig efter den och tryckte ned den i fickan, innan han vände om och riktade stegen emot nödutgången. Han kastade sig ut genom dörren, och såg sig omkring. Det var inte upplyst, och det hade inte hunnit ljusna någonting, så han riktade stegen mot dit han trodde var hem. Benen arbetade snabbt under honom, trots att allt han ville var att stanna och kräkas.
Joseph snabbade på stegen, och trots att han snubblade till då och då så stannade han inte. Han skulle bort från festen, från polisen. Han ville inte bli tagen igen. "Jag skulle bli så jävla sönderslagen."
Direkt när Joseph, andfådd, utmattad och öm, klumpigt och hänsynslöst tog sig in i sitt hus möttes han direkt av en kraftig knytnäve. Smärtan kändes inte, och Joseph kunde inte fatta vad som hade hänt förrän han låg på rygg i hallen. Något varmt rann ifrån hans näsa, men han var för borta, för frånvarande för att kunna förstå vad det var. Han kunde inte tänka klart. Hans stirriga blick sökte efter det som orsakat slaget, och fastnade vid sin pappa som stod där, större än vanligt och med nävarna knutna. Gubbjävel, varför stannar du uppe? Joseph kravlade sig mödosamt bakåt och hävde sig upp med armbågarna så att han halvt satt upp med ryggtavlan lutad emot ytterdörren. Hans andetag var oregelbundna och adrenalinet pumpade våldsamt i hans ådror. Per automatik for hans hand upp till ansiktet, drog över munnen och under näsan. När han tittade på sina fingrar var de fulla av mörkrött, tjockt blod. Men det gjorde inte ont. Joseph var fortfarande stirrig, varm och torr i munnen. Hans pappa måste märkt av Josephs annorlunda tillstånd för plötsligt greppade han Josephs krage och drog upp honom på fötter och såg in i Josephs dimmiga, rödaktiga ögon.
– Vad fan har du gjort? utbrast hans pappa, och Joseph kunde se hur vreden kokade inom honom. Han blev rödflammig om halsen och han andades snabbt. Hans ögon glödde utav kolsvart ilska. Joseph blev inte rädd, trots att han borde blivit det. Han borde ha slagit bort sin pappas händer och rusat därifrån. Men det gjorde han inte. För han kunde inte förstå varför. Hans reflexer var långsamma, och likaså hans förmåga att kunna tänka klart och djupt. Han var inte rädd, för det hade inte gått upp för honom vad han skulle vara rädd för. Ännu ett knytnävsslag träffade Joseph i ansiktet. Hans underläpp spräcktes, och det började sippra ut blod. Joseph var som bedövad. I hela kroppen. Han hade domnat bort, och kunde knappt röra sig. Han var tillfälligt förlamad. Både mentalt och fysiskt. Han märkte knappt den knutna näven som för ett ögonblick slog hans käke ur led och fick hans huvud att kastas åt sidan. Han gled längre och längre bort ifrån medvetandet tills bara ett skal av honom fanns kvar, med tomma, vidöppna ögon, och en kropp som var som en dockas. Slapp och kraftlös. Näven som brann utav raseri och kraft träffade hans livlösa, tomma ansikte gång på gång. Joseph såg det inte, märkte det inte, upplevde det inte. Han var inte där. Han var temporärt borta.
Joseph vaknade med ett ryck, och det tog ett tag för honom att inse var han befann sig. Efter en stunds tittande och tänkande insåg han att det var på hallgolvet. Något i hans ansikte hade torkat, gjorde det stelt. Joseph reste sig utan att bry sig om det. Blodet på golvet och hans kläder sade honom inte heller någonting. Han gick uppför trappan, in på sitt rum utan att lägga tid på att varken stänga eller låsa. Han satte sig vid sitt skrivbord, och drog upp en påse ur fickan. Påsen med det kritvita pulvret. Joseph öppnade påsen och hällde uttryckslöst ut allt på skrivbordet. Han höll för ena näsborren, lutade sig ner och sniffade in pulvret i näsan. Utan att ha koll på mängden. Han bara gjorde det. Hans huvud var tomt, hela hans inre var tomt. Han tänkte inte, kände inte. Han ville bara ha pulvret i näsan och bli kvitt den plågande känslan. Som om han blödde inbördes.
Joseph satt tyst en stund och bara stirrade ut i tomma intet. Sedan lutade han sig ner återigen, drog in en stor mängd pulver utan en tanke. Först kändes det skönt och sådär varmt, som tidigare. Inga bekymmer. Bara värme och välbefinnande. Han fortsatte så, tills det bara fanns en liten hög kvar. Joseph lutade sig ner och utan tvekan sniffade han hårt in den.
Joseph skulle dra en djup, avslappnad suck, av lättnad och lugn, men det gick inte. Joseph gjorde flera misslyckade försök att tvinga ner luften i lungorna, kippade efter luft. Han rynkade ögonbrynen och tog sig automatiskt för halsen, som om det var något där som hindrade honom från att kunna andas. Men nej. Något hade slagit ut hans andningsreflex, han kunde inte andas.
Frustrerat försökte Joseph minnas hur man gjorde för att andas, vad man skulle göra, hur man skulle göra det, men det fanns inget där. Andas hade han gjort hela sitt liv, utan att behöva tänka. Joseph kände en enorm huvudvärk slå ut i huvudet och hur det tryckte i bröstkorgen. Han var inte rädd. Hans förmåga att känna rädsla hade dött ut för länge sedan, nu var han mer desperat. I sina meningslösa försök att få luften att lyda honom ner i lungorna föll han ned på golvet. Han vred sig utav det bultande behovet efter luft, och såg nu hur allt i omgivningen började förlora sin mening, sina riktiga former. Först blev allt suddigt, men sedan tonade alla färger bort, och allt som återstod var skuggor som inte gick att riktigt avgöra vad de föreställde. Därefter svartnade allt. Joseph hade sedan länge gett upp sina försök att kunna få luft igen. Hans kropp hade börjat lägga av. Han slutade kämpa för att hålla sig kvar, släppte taget. Hans kropp gav ifrån sig små ryckningar, och hans ögon var tomma. Hans händer som tidigare varit hårt spända, mjuknade upp. Hans ögon rullade bakåt så bara ögonvitorna blottades, skum och dregel hade samlats i hans mun och vällde nu nerför hakan och kinden.
Steg för steg lade Josephs kropp av. Plågsamt, sakta men säkert somnade han in. Hans organ lade av, hans kropp slutade rycka och skummet och saliven slutade bildas i hans mun. Nu var det bara hans kropp kvar där på golvet. Med torkat blod i ansiktet och spräckta, smått särade läppar. Hans ögon förblev öppna och ögonvitorna lyste skräckinjagande i dunklet.
Han var död.
- Ge mig gärna kritik. Jag vet att det kan finnas en del felstavningar, men jag har inte haft orken till att rätta dem. -
|
|
|
|
