Mina förhoppningar! Del 4 |
PIA
Jag låg obeslutsam i sängen och funderade på vad som hade hänt i tisdags efter engelskan, någonting hade hänt mellan oss. Som någon speciell kontakt... Fastän jag inte visste hur sakerna skulle ha bli imorgon, jag hade inte ringt eller messat dig och sagt att jag skulle resa bort den här veckan… Visste inte hur du skulle ta det. Om allt var en lögn… om det var därför du hade gett mig ditt nummer… Jag hade slagit dig men märkte snabbt att det inte hade gjort någon skillnad mellan oss! Vi hade något starkt band som höll ihop oss.
Jag har legat och fantiserat om dina ansikten hela veckan! Om ni undrar så har jag varit bortrest hela veckan hos min mormor på begravning så jag har inte sätt dig på jätte länge, så vad förväntar nu ni mig att göra? Gå och låtsas som ingenting? Nej det är kanske i teorin möjligt men i verkligheten... Omöjligt! Men hur kan jag veta att du kände något för mig? Min ända gissade är att jag ska lita på min magkänsla och se vart det leder. När jag bestämt mig för det tyckte jag det var dags att lägga mig. Man säger ju att man ska sluta när man är på topp så jag tyckte det var smart och följa det exemplet! Men det ingen hade sagt till mig än var att livet också kan vara är en bergochdalbana och när man väl kommit upp till toppen är det inte långt kvar ner till botten... Men eftersom jag inte visste om det slöt jag nöjt mina ögon och föll in i en mjuk dvala…
EMANUEL
Du hade inte varit i skolan sedan i tisdags! Jag hade först trott att du var sjuk tills lärarna sa att du var bortrest. Vart hade jag ingen aning, bara bortrest! Varför hade du inte sagt något? Varför lät du mig bara gå och vänta? Jag hade faktiskt gett dig mitt nummer! Jag trodde faktiskt att jag betydde något för dig! Men jag hade väl bara inbillat mig allt! Jag gissade att du skulle vara i skolan imorgon så jag kunde väl fråga dig vad som hänt och se vad du hade att säga till ditt försvar! Jag visste att det var taskigt tänkt av mig att planera att sätta dig på plats bara för att du hade varit borta… Men det är ju bara det att jag trodde du ville träffa mig och att du faktiskt gillade mig! Men jag bestämde mig för att inte vara dum mot dig, bara fråga varför du inte hade sagt att du skulle resa bort! Även om du velade skulle jag klämma fram sanningen så snabbt jag kunde.
Nästa morgon när jag stod vid mitt skåp såg jag dig! Jag visste att jag skulle ha ställt dig mot väggen och krävt en förklaring eller något i den stilen, eftersom jag hade kommit på att du inte hade sagt sanningen till mig om jag töntade mig! Men så fort jag såg dig stannade hjärtat till och började sen skena!
- Pia! Ropade jag högt och tydligt genom hela korridoren medan jag försökte skaffa ögonkontakt med dig. Du vände dig snabbt om och vinkade glatt till mig och började småspringa mot mitt skåp.
- Hej! Sa du glatt och du lät bara en aning andfådd.
- Hej! Log jag, glad över att se henne igen.
- Du, jag måste lämna min jacka och hämta några böcker men vi ses väl sen! Sa du medan du flackade med blicken bort till ditt skåp och sedan tillbaka till mitt ansikte.
- Visst, men först vill jag ställa en fråga till dig, Muttrade jag och jag märkte hur sträv min röst hade blivit. Du såg en aning chockad ut, men jag ignorerade det och fortsatte.
- Varför sa du inte att du skulle resa bort? Jag väntade ju på dig… Sa jag surt.
- Åå, Var allt du fick fram och du såg lite skuldmedveten ut. Bra!
- Jag trodde faktiskt inte att du brydde dig, Sa hon och rodnade lätt.
- Men varför skulle jag då ha gett dig mitt nummer? Undrade jag medan jag började bli mer och mer irriterad, förstår du inte att jag älskar dig?! Ville jag skrika men höll tyst.
- Men jag förstår inte att du gav mig ditt nummer, det måste vara någon åtanke bakom det!! Utbrast hon.
- Vad tror du om mig?! Tror du att jag är ett trick?
- Nej men svara på en fråga! Utmanade du.
- Okej visst!
- Hur många killkompisar har du skaffat här och vilka är det? Hon såg en aning skärrad ut och vek undan med sig blick. Jag studerade henne noga innan jag svarade:
- Nja, typ Pontus och Isack, lite Olle också hurså? Jag tittade stadigt på henne. Hon visade inga känslor bara sa:
- Bra, då vet jag hur allt ligger till, Sa du och vände ryggen till och bara gick därifrån. Jag bara stod där och förstod ingenting utan det ända faktan som var solklar! Jag hade missat min chans! Eller...?
(Ni får ursäkta mig för den här novellen, hann inte finslipa den... Hoppas det inte gör nåt!)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ABC_123 - 24 nov 11 - 17:18- Betyg:  | | Den var jätte bra, maila nästa! |
|
|
|
