Skrivet av Göran |
Ut genom palatsets port
Stormade Arpendralk
Med armar sträckta mot skyn
Med ett huvud utan ögon, näsa och öron
Men med en gapande käft som skrek
Hans eget namn: "Arpendralk!"
Han rusade nedför den breda trappan
I sin mintgröna overall
Över torget, där folket ryggade tillbaka
För att ge honom plats
Längs avenyerna sprang han
Längs gatorna
Längs gränderna
Till slut längs de leriga stigarna
Mellan de mossbeväxta bergssidorna
Långt bort
Där bara dimman och de grå ruinerna hörde hans röst
Härde hans namn
Lika obegripligt för tomheten
Som för de levande
|
| Kommentarer | | Jakktar - 30 nov 11 - 09:29 | | Håller med nedanstående. Tänk lite på kategorierna! :S | | hannupai - 25 nov 11 - 13:04 | | Allvarligt snackat, vad är det som är roligt i denna dikt? |
|
|
|
