mitt farväl. |
Jag minns allting så tydligt även fast jag egentligen vill förneka det.
Förneka det och fortsätta leva i misär, för jag har vant mig vid den blytunga ensamheten du lämnade kvar inom mig, jag kan leva med smärtans törner emot min hud, jag kan praktiskt taget leva med allt. Förutom ett liv som inte inkluderar dig. Men du tänkte inte på det, gjorde du någonsin det?
Den entoniga fasaden du det senaste året lät färga ditt liv, den förstörde oss, visst gjorde den det älskling?
Jag stirrar stint på den grå stenen framför mig,låter grästuvorna gräva sig in i skåror mellan min nakna hud samtidigt som jorden färgar mina knäskålar bruna. Tårarna svider bakom ögonlocken, fastän jag vet att du hatar att se mig gråta.
”När du gråter, känns det som om mitt hjärta ska brista. Så snälla,älskling gråt inte.”
Brukade du säga med armarna omkring min midja då jag grät emot din bröstkorg och frenetiskt andades in din doft. Din doft. Din.
Jag vill inte minnas den senaste tiden i din närvaro,älskling. Men bilder utav en kropp så utmärglad kropp och ett hålögt,fårat litet ansikte någonstan mellan lakanen cirkulerar omkring i min överarbetade hjärna. Jag ser hur dina revben sticker fram, hjärtat, de försöker skjuta sig igenom din hud och lämna din kropp för gott. Din själ hade redan förtvinat i fängelset som skulle kallas ditt skal. Jag visste det men jag försökte blunda för sanningens band som strök mig under näsan. Så naiv.
Jag vågade knappt röra vid dig,älskade, rädd för att du skulle falla sönder och samman under mina fingertoppar. Kunde du känna min närvaro trots brist på beröring? Trodde du att jag kände avsky för dig, trots att jag varje natt låg tätt intill dig och viskade i ditt öra? Kunde du höra mig? Fanns du någonstans där inne? Jag älskar dig. Jag älskar dig... Jag älskar dig!
Dina trevande händer över min nakna hud, dina krävande, fuktiga kyssar längs min hals,kropp emot kropp. Ljudet utav dina ansträngda, rasslande andetag, doften utav tvål, deodorant och svett fyllde mina näsborrar gång på gång då jag låg i dina armar och våra kroppar för första gången förenades.
Kommer du ihåg det? Kommer du ihåg att vi låg vakna hela natten, omslutna utav armar och ben, och skrattande ända tills morgondagen grydde?
Du somnade vid nio med ögonfransarna lugnt vilandes emot dina kinder. Morgonljuset silade in igenom gardinerna och föll rakt på ditt änglalika ansikte, du såg ut som ett sovande barn då du låg där,omsluten utav mina gosedjur och skära lakan med rosor på.
Jag älskar dig!
Jag trycker brevet i min hand hårt emot min dunkande bröstkorg, sluter ögonen och målar upp bilden utav dig framför mig. Sovande bland gosedjur och lakan med skära rosor på. Jag ler.
Jag förlåter dig för att du lämnade mig. Jag förlåter dig för att du gav upp kampen om ditt liv. Om oss.
Det var cancern som tog dig ifrån mig. Det vet jag nu, älskling.
Och jag ska sluta sörja och börja leva för oss båda. Du kämpade tappert,men nu är det min tur att slåss.
Tack för de finaste tre åren med dig i mitt liv.
Vila i frid, min ängel.
Jag låter brevet singla ned till marken med en vindpust som rycker dig ifrån mig. Men jag släpper taget och låter dig sväva iväg bland ståtliga stenar resta för kärlekens skull. Frivilligt.
Jag släpper dig fri, lossar på dina kedjor och din börda.
Glöm mig inte.
/din för all framtid.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fiiiaaas - 24 nov 11 - 15:31- Betyg:  | jag är mållös :O
fantastiskt | | FejkatLeende - 23 nov 11 - 21:13- Betyg: | Oj, vackert!
Blev riktigt berörd där. Bra! |
|
|
|
