A Princes Confession - del 24 |
Kap 24
Ayaka:
Jag såg chockat på den lilla flickan som Shou höll i kragen. Hon log stort emot mig och Shou såg mycket besvärad ut.
”Ayaka!” sa hon glatt och sträckte fram händerna som att hon försökte nå mig. kände jag henne? Varför visste hon vem jag var och inte jag vem hon var. Jag såg undrande på Shou.
”Pressentera dig innan du kastar dig över någon, galning!” sa Shou. Flickan slutade att streta emot Shous grepp och slappnade av.
”Jag är Yarjuun!” sa hon och nickade. Jag kände igen namnet.. men varför, kände jag henne trotts allt.
”Förlåt, men.” började jag. Det kändes pinsamt att behöva säga att jag inte visste vem hon var då hon var så glad.
”Vet jag vet du är?” frågade jag och bet mig i läppen.
”NEJ!” sa Shou innan flickan svarade. ”Hon är bara en galen liten unge som… är vän till familjen.” sa han. Hon verkade inte bry sig om hans elaka ord.
”Jag har…” sa hon och såg ut att tänka. ”Hört om dig!” sa hon. Jag sänkte ögonbrynen.
”Ifrån vem?” frågade jag. Flickan kom av sig men log sedan svagt.
”Ifrån Shou, asså fy vad han snackar om dig!” sa hon och snurrade runt.
”VA?” utbrast Shou. Flickan skrattade men Shou himlade bara med ögonen.
”Bara så att du vet så gillar hon att ljuga, vara elak och allmänt jobbig!” sa han. Yarjuun stannade upp och såg på honom.
”Vad dum du är!” sa hon med den ljusa lite ledsna rösten. Shou höjde på ett ögonbryn.
”Eh hon verkar söt!” sa jag, jag tyckte de men jag sa det också för att inte flickan skulle bli ledsen. Men hon vände sig om och log stort emot mig som om det inte fanns en chans på jorden att hannes ledsna uttryck var på riktigt.
”Tjejer.” sa Shou ironiskt artigt.
”Jag har saker som måste göras, så jobba på eller underhåll er bäst ni vill!” sa han.
”Men jag då? Ska jag inte med?” frågade Yarjuun.
”Aldrig i livet!” sa han rakt av och gick.
Vi var tysta och såg på dörren efter att den hade slagit igen.
”Han är lite butter!” sa Yarjunn plötsligt och vände sig emot mig. jag höll tillbaka ett skratt, vem var den här annorlunda flickan.
Yarjuun låg på mage på golvet och såg på mig då jag strök Shou kläder.
”Är du alltid med Shou?” frågade hon. Jag snörpte på munnen.
”Det kan man nog säga, fast inte alltid.” sa jag.
”Jaha!” sa hon. ”Är ni kära?” frågade hon då.
”Va, nej, jag jobbar för honom. Du vet som de andra tjejerna här på slottet.” sa jag. Hon nickade.
”Men Shou gillar inte andra.” sa hon. Jag ryckte på axlarna. Hon viftade med fötterna i luften.
”Jag tror ni skulle bli fina tillsammans.” sa hon. Jag skrattade tyst.
”Jasså?” sa jag bara, jag visste inte vad man skulle svara på det.
”Du är vacker, så ni skulle få fina barn!” sa hon. Jag sänkte ögonbrynen och skrattade lite nervöst.
”Haha va? Vi ska inte ha barn! Jag och Shou, haha nej han är inte min stil.” sa jag. Hon gav mig en allvarlig blick.
”Nehe, vad är din stil då?” frågade hon. Jag viste inte de, varför behövde hon fråga. Jag sa bara så för att hon inte skulle snacka mer om det där. Det kändes lite konstigt.
”Jag vet inte.” sa jag tyst som för att hon nästan inte skulle höra, men tydligen hörde hon klart och tydligt.
”Då vet du ju inte heller om han inte är din stil.” sa hon.
”Ja ja du har nog rätt.” sa jag. Då skrattade hon till.
”JA, och jag tror att ni kommer bli kära.” sa hon stolt. Jag rynkade på näsan men blev plötsligt lite nyfiken.
”Varför tror du det?” frågade jag.
”För att du inte är rädd för honom.” sa hon. ”Och för att han uppskattar dig.” fortsatte hon.
Hur viste hon något sådant? Hur visste hon om jag var rädd eller inte och ifall han uppskattade mig eller inte. Jag gav henne bara en lite skeptisk blick innan jag vek kläderna för att lägga dem i hans garderob. Yarjuun reste sig upp. Hon hade en kort vit klänning på sig som rörde sig lätt då hon hoppade fram.
Jag städade badrummet och Yarjuun var med hela tiden, hon fyllde på vatten i skurhinken och hjälpte mig plocka undan lite saker.
”Vet du vad Shou gör?” frågade jag då jag såg på klockan. Den hade redan hunnit bli två. Skulle han inte komma hem och äta snart.
”Ja.” svarade hon. Jag vände mig om och såg på henne.
”Vadå?” frågade jag. Hon kollade bara tillbaka på mig ett tag.
”Säger inte!” sa hon. Jag rynkade pannan. Kanske visste hon inte ändå.
”Tror du han har en älskare i skogen.” sa jag på skoj och plötsligt började den lilla fickan att gapskratta.
”De ska jag säga till honom.” sa hon. Jag höjde på ett ögonbryn.
”Visst gör det!” sa jag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | Fribergska - 26 nov 11 - 20:15 | | Gillar denna, och hela serien! | mizzkitty - 23 nov 11 - 20:01- Betyg:  | | Riktigt bra :), fortsätt gärna. |
|
|
|
