underbare lucas! (2) |
Banden mellan Jessica och Lucas stärktes, och varje gång hon gick in i stallet på väg mot hans box stack han ut huvudet redan innan hon gick in och gnäggade välkomnande. De brukade alltid leka ”Hitta-leken”. Eftersom Lucas älskade karameller tog hon alltid med sig några stycken. Hon tog upp en och höll den i ena handen, varpå hon knöt båda händerna och höll fram dem och sa ”Gissa vilken hand den är i!” Han puffade till rätt hand med mulen och skrattande gav hon karamellen till honom, medan han försiktigt snappade åt sig den. Man såg att han njöt i fulla drag. Jessica log då och brukade alltid säga att han var den smartaste hästen i världen, sedan brukade han alltid få en kram.
Anledningen till varför hon tyckte att han var så speciell, var att han på något sett förstod henne. När Jessica ibland var ledsen och satte sig i boxen hos honom brukade han all alltid frusta, se på henne med sina stora, bruna ögon och därefter rufsa henne i håret med mulen. Det gjorde henne alltid på bättre humör.
När det är lov brukar tiden gå snabbare än vanligt, och det var så för Jessica. Tiden gick och tillslut var det dags att åka hem. Hon gick in i boxen för att ta sin sista ridtur med honom. Den här gången red hon barbacka, bara tyglarna använde hon. De gav sig iväg på en gång, men den här gången var hon inte lika glad som annars. Hon skulle behöva lämna Lucas och inte träffa honom på mer än ett halvår, och det fick henne att bli gråtfärdig som aldrig förr. Hur ska jag klara mig utan honom under så lång tid? tänkte hon samtidigt som de skrittade fram på skogsstigen som hon många gånger ridit på. Hon hade ridit mer än två timmar, och nu var det dags att bege sig tillbaka till stallet, Carl var uppenbarligen hemma vid det här laget. Motvilligt vände hon på honom och började rida tillbaka, men nu kände hon sig ännu sorgsnare än innan. Som om Lucas förstod hur nere hon var och att de skulle skiljas, lunkade han med sänkt huvud ända fram till stallet.
Medan Jessica lämnade Lucas i boxen och gav honom hö att äta, satte hon sig vid box väggen och stirrade ut i luften, sedan grät hon tyst. Plötsligt kände hon Lucas rufsa om henne i håret, och skrattade genom gråten, varpå hon klappade honom på den lena ganaschen.
– Var inte ledsen Jess, sa Carl när han senare hittade henne ihopkrupen i Lucas box, du kommer få träffa honom igen snart.
– Jo, I guess so, sa hon, fast hon kände sig illa till mods när hon sedan gick därifrån och det var dags att åka hem till Erik och börja packa. Imorgon skulle Erik skjutsa henne till flygplatsen.
När Jessica tidigt nästa morgon vaknade ville hon helst stanna kvar i sängen och inte lämna London, men tillslut tvingade hon sig själv att gå upp.
I Nynäshamn, dit färjan anlände, skulle hennes familj hämta henne. Väl på färjan gick hon till receptionen för att hämta sin nyckel, nummer 312 var det. Plötsligt mindes hon Carls gård. Alla gårdar som hade nummer, och alltid när hon gick igenom den stora grinden till hans hus la hon alltid märke till numret 312. Motvilligt vandrade tankarna vidare till Lucas, vilket gjorde att hon värkte av saknad inuti. Som för att få tankarna att försvinna skakade hon på huvudet och gick in i hytten. Efter att dörren smällt igen bakom henne och bagaget slängts ner på golvet, la hon sig på sängen och tänkte på Lucas igen. Hon låg där en stund och efter ett tag kände hon sig tröttare och tröttare, tillslut somnade hon.
Det var högtalarnas röst som väckte henne, den talade om att frukost serverades strax, alltså klockan nio. Hon satte sig upp och borstade igenom håret med fingrarna, varpå hon gick ut på däck. Det första hon såg när hon var på väg ut, var solskenet, som likt en ridå täckte allt den rörde vid och gav det en guldliknande färg.
Så småningom anlände färjan till destinationen, och när hon hade gått ut på land med sitt bagage fick hon syn på sin familj. Alla fem var där, hennes föräldrar och hennes tre, busiga småsyskon. De vinkade glatt och hon vinkade tillbaka, sedan såg hon på sin lillasyster. Anna var fyra år, gullig med mörkt hår och bruna ögon. Det enda som fick henne att se svensk ut var hennes ljusa hy. Till skillnad från Jessica som hade ljusbrunt hår och gröna ögon. Tvillingarna Tommy och Emmett såg likadana ut, till skillnad från att Emmet var längre än Tommy. Vi är väldigt olika allihop, tänkte Jessica. Förutom att jag liknar pappa och Anna ser ut som mamma. Tvillingarna påminde henne om mormor. Alla tre hade samma isblåa ögon och man kunde ana den blonda nyansen under mormors gråa hår.
När de hade kommit hem satte sig Jessica ner på sin säng och tankarna vandrade till Lucas. Vad hon ville vara hos honom nu! Vad hon ville klappa honom och känna hans mjuka mule mellan fingrarna. Skolan skulle snart börja och hon hade inte så mycket ledig tid kvar, men vad spelade det för roll utan Lucas?
Jessica hade räknat med att terminen skulle gå långsamt, men det gjorde den inte, snarare tvärtom. När det var ett par veckor kvar till jullovet gjorde Jessica allt för att behålla sina betyg och inte sänka sig i något ämne. Hon klarade sig bra, och lyckades avsluta terminen med så mycket som 280 poäng. Bra Jessica! sa alla glatt till henne, och det var mest hennes föräldrar som verkade lättade över att hon inte hade fått sämre betyg än de 280. Vanligtvis skulle hon blivit irriterad över att de bara tänkte på betyg, men den här gången tänkte hon bara på Lucas. Hon hade saknat honom så.
|
| Kommentarer | | viki_heart - 26 nov 11 - 20:01 | | taack :) | | Airya - 26 nov 11 - 16:46 | | Tycker den är bra :) |
|
|
|
